Inte än

Nix, det stannade av helt i går kväll så här är ingen bebis. Vilket var lika bra för lilla H fick feber under eftermiddagen. Nu har iof vår backup lovat att det är ok att även lämna sjuka barn hos henne. Men hela arrangemanget bygger på att hon kan lämna dom på förskolan samtidigt som hon lämnar sina egna.. Och det känns inte jättekul att lämna ifrån sig en mammig och sjuk treåring. Hur som helst så känner jag ingenting alls idag så dröjer väll till i morgon åtminstone. Och då borde fröken vara feberfri och eftersom mamma gått på semester då så är hon här på 2-3 timmar så det ska nog lösa sig.

Hur som helst är jag i alla fall v ä l d i g t redo att föda barn nu. Svindlande tanke att få hålla henne i famnen sen men så oerhört efterlängtat ❤️

Annonser

v.40!!!

v.39+0 idag.

Det trycker och pressar nedåt. Illamåendet kommer och går. Känslan av utdrivning är stark, det pressar liksom både uppåt och nedåt. Alltså inte så att förlossningens aktiva fas börjat utan mer att jag märker att det händer något med livmodern och livmodertappen. Tror jag i alla fall. Men jag skulle vara mycket förvånad om den här känslan inte betyder att kroppen håller på att mogna inför en förlossning.

Och det är dags nu. Är så obekväm i min egen kropp att jag håller på att krypa ur skinnet. Tål verkligen INGENTING alls. Att maken och barnen tex l å t e r när dom tuggar gör mig galen…

Har samlat på mig massor av vätska tror jag också. Kan inte andas utan nässpray, som jag överdoserar å det grövsta, och jag hör dessutom dåligt, höger öga ser jag uselt på sedan någon vecka tillbaka, osv. Som sagt, det är dags nu.

Sur

Japp. Grinig som tusan helt enkelt.

Vi började öva inför förlossningen igår. Jag blir lika förbannad varje gång F gör mig illa under övningarna. Idag har jag dessutom försökt hitta klipp på youtube för att få ett bättre hum om andningen under värkarna men blir bara ännu mer provocerad. Vadå ”flyt med” ”andas lugnt”? Det gör ju asont! Så, nu sitter jag här och är arg. På allt och alla. Tur att jag är hemma själv…

Är inte alls redo för en förlossning känner jag, samtidigt som jag inte riktigt orkar vara så här tung och trött längre. De äckliga stödstrumporna jag fått är också hemska men jag klarar min inte utan dom för då får jag massor av ytliga blodproppar och hela knäpartiet svullnar upp. Men jag ser förjävlig ut med dom på eftersom dom slutar högst upp på låret, dvs det blir en kasslereffekt som gör att det blir stora volangvalkar vid kanten. Dessutom stasar det och gör ont eftersom överkanten rullar ner en del och då sitter för hårt. Vet inte hur dom tänkt sig att strumporna ska sitta, de flesta är väll konformade och ganska mjuka högst upp på låren? Det får bli operation efter bebis. Tyvärr har landstingen dragit ner på vilka som beviljas operation så inte förrän hela benen är förstörda och jag har fått bensår som inte läker så kan operation bekostas av staten. Så det får bli privat på något sätt, får väll råna en bank eller nåt.

Skitdag helt enkelt.

Förvärkar och labil

v.39 (38+2) är här!

Börjar må allt sämre faktiskt. Babyblues innan förlossningen känns det som. Hjälper inte att det är vårdagjämning i morgon, känner mig alltid lite under isen i samband med den. Är överlag gråtmild och trött. Känner mig egentligen pigg i grunden men så fort jag gör något tar jag helt slut. Blodtrycket är åt skogen lågt, 90/50 mmHg, vilket antagligen gör mig ännu tröttare. Dosen på min medicin har jag inte rört på länge och nu är det tyvärr för sent. Dom avråder från dosändringar allt för nära förlossningen pga ökad risk för biverkningar på bebisen när den kommer ut så jag får avvakta helt enkelt. Funderar på att höja direkt efter förlossningen. Vi får se. Går också och undrar hur tusan jag ska orka med tre barn när jag knappt orkar med mig själv, samtidigt är jag livrädd att det ska hända henne något så vi kommer hem utan bebis….

Än så länge känns ändå labiliteten rätt normal. Min barnmorska tyckte inte det var något konstigt i alla fall. Det är så mycket hormoner som lever rövare i kroppen på slutet och en så stor förändring man står inför så det är helt rimligt att må lite kass helt enkelt. Maken ska i alla fall lämna barnen på förskolan alla kommande dagar. De dagar jag lämnat kl 9 är jag heeeelt slut och får inte mycket gjort efteråt, och jag har ju en hel del som behöver skrivas klart.

Förvärkarna då.  Hela kvällen igår molade det och tryckte nedåt samtidigt som jag mådde illa och hade den där starka känslan av öppning/utdrivning. Jag hade även ont i underlivet och runt livmodertappen. Obehaget vid livmodertappen håller i sig så jag antar att den håller på att mjukna eller ändra sig på något sätt. Det var hur som helst svårt att sova i natt och jag var ganska spänd. Dumt, för då gör det bara mer ont. Men jag känner mig inte redo för en förlossning än. Jag ska ju ha två veckor kvar att förbereda mig på! Som om jag skulle kunna bestämma det….

Nåja. Allt är väll egentligen helt normalt. Sitter med det sista på uppsatsen idag och sen ska maken få läsa igenom och kontrollera meningsbyggnad och liknande, är alltid klurigt att få till själv. Sen kan jag äntligen skicka in den till min handledare. Ska bli så skönt!

Nära nu

v.38 (37+2)

Viktuppgång hitintills +18 kg. Godkänt tycker jag och hoppas att det stannar här. Vi får väll se. Är trött, tröttare, tröttast och instängd hemma pga all snö och is ute som gör det svårt att gå utan att bäckenet far illa. Men bara 2-3 veckor kvar nu!

Blir allt mer orolig och det märks på humöret. Maken tycker det räcker nu och att hon gärna får komma idag 😝 Jag förstår honom. Det riktigt kryper i mig av olust. Det är många känslor och funderingar som trängs där inne. Det är fortfarande lite rörigt kring var barnen ska vara under förlossningen. Svärmor är opererad nu men har väldigt ont och kan inte gå något vidare så hon är stressad över hur hon ska kunna ta hand om barnen. Min mamma vill ju jobba klart och ordna vikarie innan hon kommer. Kompisarna till barnen kan absolut ta dom men hur länge? Om allt går bra är ju Fredrik snart hemma igen. Men om det går illa på något sätt så är inte han i läge att rodda barn och olika barnvakter från sjukhuset. Han känner ju inte ens barnens kompisar och deras föräldrar. Många funderingar kring det.

Och förlossningen. Får vi en plats här närmast? Hinner vi in så jag får antibiotika? Kommer det bli en bra barnmorska? Kommer det ens vara någon närvarande barnmorska? Kommer det gå bra? Är hon frisk? Ska vi stanna på BB? Med all smittrisk? Ska jag orka ta fighten om att vägra äta i matsalen pga inte vill ha min bebis där ute bland andra snoriga syskon och föräldrar? Hur blir det när vi kommer hem? Blir det över påsk så kommer det vara fullt av folk i huset eftersom vi bett dom komma. Kommer jag få vara i fred? Kommer dom kunna låta bli att tvinga sig till att hålla i bebisen? Jag avskyr ju att lämna mina nyfödda till någon annan. Hur blir det sen? Med tre barn hemma? Hur ska jag orka det? Jag som redan är så slut nu? Gaaaaahhhh!

Ska försöka koncentrera mig på skolarbetet istället och släppa allt det där. Är ju ingen idé att oroa sig.

Oron

v.37 (36+5) idag.

De senaste dagarna har oron börjat smyga sig på mig. Oron för att det ska hända henne något i magen nu när vi är så nära målet. Idag är skräcken där med full styrka även om jag kämpar med att hantera den. För det finns ju ingenting jag kan göra. Men ändå uppstår en viss otålighet. Jag vill ha ut henne nu. Snart.

Tre veckor kvar….

Uppsatsen är i alla fall i princip färdig. Den är lagd åt sidan en stund nu för att jag ska kunna språkgranska den med lite friskare ögon om några veckor. Just nu är texten allt för nära och står mig upp i halsen. Istället har jag startat upp inför de två rapporter jag ska skriva. En i omvårdnad och terapeutisk beröring och en om ledarskap i förändringsarbete. Intressanta ämnen båda två. Böcker är beställda på biblioteket och mallarna är upplagda. ”Bara” att sätta igång då…

Fast först hämta två små yrväder på förskolan. Vi ska baka tårta åt kvällens middagsgäst eftersom han fyller år. Mycket viktigt för tjejerna, tårtan alltså 🙂

v.37 (36+1)

Barnen har varit sjuka med feber och hosta omlott i veckan som var. Och jag har haft lååånga dagar (och nätter) i skolan med uppsatsen och att öva akutsjukvård. Att jag var trött i fredags är en underdrift. Nu verkar det inte bättre än att jag blivit sjuk i samma som tjejerna. Huvudvärk, halsont, hjärtklappning och illamående. Trevligt. Saknas bara febern men den kommer väll. Ligger därför på soffan idag, helt oförmögen att orka någonting alls.

Har haft mamma och hennes man här i helgen också. Alltid trevligt men det blir också ganska livat. Är inte van vid det längre för när det bara är vi fyra här hemma i vår familj så är det väldigt lugnt och samlat. Och så blev vi lite osams. Hon säger fortfarande att hon måste se till att det funkar på jobb först innan hon kan komma ner om förlossningen startar en dag hon arbetar. Och jag förstår inte alls. Hon arbetar på en stormarknad där dom i stort skiter i sina anställda. Att hon är lojal mot sin arbetsgivare är ju fint, men vad tusan! Att kunderna får lite sämre service en dag pga hon är borta är väll inte hela världen? Jag behöver henne, jag behöver veta att mina barn är hos någon trygg person som ser efter dom när jag ska föda. Och det sa jag också. Så nu har hon lovat att hon kommer. Elakt av mig kanske men vi har ju ingen annan. Makens föräldrar kommer till påsk men innan dess är det inte så troligt att dom kan för svärmor är nyopererad och mår inte så bra.

Så, nu ska jag krypa ner i soffan och försöka vila bort det här otyget. Skulle gärna vara lite piggare och orka fixa lite men det får vara till en annan gång helt enkelt.