Bröllopsdag och väntan

Njuter av sommaren, av att vara ledig med barnen när jag inte jobbar, arbeta i trädgården och att träna. Firade dessutom 2-årig bröllopsdag med maken igår. Hemma i soffan, med allt stök skjutet åt sidan, drack vi champagne och åt chokladdoppade jordgubbar. Vi trivs hemma han och jag. Som tur är 😊

Jag stortrivs på jobb och lär mig mängder av viktiga saker varje dag. Suger åt mig som en svamp! Ibland känner jag mig mer än vanligt korkad och osäker för det är tusen frågor som uppkommer hela tiden, och chansa är det inte tal om när det handlar om människoliv! Men jag får fin feedback på mitt arbete från kollegor och vana barnmorskor så det känns extra bra, tanken är ju att jag ska komma tillbaka! Fyra och en halv veckas sommarjobb kvar sen väntar en veckas semester innan sista året på min utbildning startar!!

Men det får gärna bli BIM snart.  Cd19 idag och allt för tidigt att säga något eller analysera överhuvudtaget. Förutom att jag är så där arg nu igen. Mannen får helst inte tugga på något för det stör mig något helt vansinnigt när det låter 😂

Annonser

Trött

Jag är trött. Det går märkligt nog bra att jobba. Men det är tungt att träna. Jag sover som klubbad på nätterna, så pass att jag knappt lyckas röra mig när barnen vaknar och ropar på oss. Istället är det mannen som får ta allt spring, vilket kanske är rimligt efter alla år jag har gjort det hitintills 😝 Jag vet inte om det är småbarnslivet, ett långt och pressat läsår eller missfallen som gör mig så trött. Kanske en kombination. Och jag pendlar mellan hopp om att bli gravid snart igen, oro för att inte bli det och oro för att faktiskt bli gravid snart, jag vill inte ha fler missfall.

Och jag har slutligen börjat sörja de förlorade graviditeterna. Kanske inte just barnen för de blev inte, hade inte kunnat bli. Men jag skulle ha varit i v.16+0 eller v.11+6 idag, om det bara hade gått bra. Vi skulle varit på väg mot att få göra våra fina barn till storasyskon. Mot att få berätta för dom att det finns en bebis i mammas mage. Mot att få dela glädjen och längtan med barnen. Och just de tankar gör att jag går sönder en smula inombords. Jag undrar om det någonsin kommer ske. Och om det sker att det kommer dröja så länge att det inte blir en samlad syskonskara så som jag önskade utan ett småsyskon med stort åldersglapp.

Gaaahhh!

Storasyster fick snuva och feber i förrgår. Bara mamma duger då så det har varit ledsna nätter när J försökt ta hand om henne. Vi fick ge upp det ganska snabbt tyvärr så jag har haft båda de små hos mig i dubbelsängen och mannen har sovit i lilla E’s rum. På min ena sida har den minsta grymtat och bräkt så fort hon tappar närkontakt med bröstet. På den andra sidan har en ledsen tjej proklamerat ”min mamma” gång på gång och klängt sig fast så gott det går. Igår morse kulminerade det i storgråt då den stora ville gå upp men den lilla ha mat. -”inte Hannah mat!” snorades det i högan sky på min vänstra sida. Gaaahhh! Tycker så synd om min lilla stora tjej. Jag vill ju finnas där för henne. Men jag vill finnas lika mycket för min lilla lilla tjej också. Det eviga dilemmat som flerbarnsföräldrar.

Jag har redan konstaterat att jag antagligen kommer åldras mer det närmaste året än jag gjort de senaste tio…

Bebisbubblar och roddar tvåbarnslivet

Lite paus här. När lilla E är på förskolan så myser jag med Hannah. När sedan lilla E kommer hem så är det hon som gäller. När vi inte sover eller ammar förstås.

Men vi mår bra! Kärleken är stor och min fina familj är komplett. Jag har fått två fina döttrar! Mer än vad jag vågat drömma om ❤ Dock var tredagarsgråten jobbig denna gång då jag varit riktigt ledsen. Ledsen för att ingen kommer och hälsar på, för att vi inte känner någon här på vår nya hemort att visa upp henne för. Den enda som sett henne än är min mamma. Gudskelov börjar hormonerna lägga sig lite nu när amningen är igång så jag mår bättre igen.

IMG_3454.JPG

IMG_3438.JPG

IMG_3442.JPG

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Hej livet, jag har saknat dig!

Jodå, doshöjningen ger effekt. Plötsligt minns jag hur det var att orka och vilja saker, att ha tålamod och inte minst känna lite livsglädje. Det var så här det kändes ❤ Är så enormt tacksam över det stöd jag har hos min kontakt och över hur bra jag svarar på medicinen. Nu känner jag igen mig själv så som jag mådde när jag väntade lilla E.

Och äntligen kan jag njuta lite av graviditeten igen. Dessutom känner jag mig vacker! Kvinnlig och vacker! Förra gången var det jobbigare med viktuppgången än nu. Visst önskar jag att det var färre kilon men det är inget att göra åt. Kom dessutom till insikt i vikt- och matfrågan igår. Råden, restriktionerna och påhittade måsten gäller inte mig! Det gäller i övrigt friska kvinnor utan ätstörningsproblematik i ryggsäcken. Jag är inte "alla andra". Nog för att jag gjort det som varit rätt för mig ändå men det var skönt att poletten trillade ner till slut, kanske kan jag släppa det hela lite nu.

Åsa, du efterfrågade magbild. Måste erkänna att jag varit om möjligt ännu sämre på att fota magen denna gång. Mest för att det är svårt att få till med en busig 2-åring som far rundor. Men jag ska ta tag i det. Om inte annat så för min egen skull. Du får ju dessutom se den live snart 😀

Tror det hjälper

Rastlösa som vi är packade vi in oss i bilen i lördags och åkte till min mamma på Ekerö. Min syster är ju kvar i Sverige ännu så jag ville hinna vara lite mer med henne. Dessutom vill mannen alltid hitta på en massa och jag orkar inte riktigt. Så vi åkte och det suveränt. Lilla E har fått leka med mormor, moster och mormors man. Jag har fått vila lite och F har kunnat turista i stan. Mycket bad har det blivit och dessutom faktiskt en heldag på Skansen. En halvtimme in på Skansenbesöket undrade jag hur jag tänkt egentligen, backarna gav mig massor av sammandragningar och kramp i ryggen. För att inte tala om hur andfådd jag blev. Men efter att mannen hjälpt mig upp genom att lite lätt knuffa mig framför sig så blev det bättre. Helt absurt egentligen, att behöva bli knuffad upp för backarna. Trodde jag aldrig att jag skulle behöva!

Nätterna har dock varit jobbiga eftersom vi glömde lilla E’s resesäng hemma. Vi har därför delat säng alla tre och det har ovanpå allt varit väldigt varmt. Kliet i benen var helt vedervärdigt så i natt tog jag en dyna från utemöblerna och lade mig i ett annat rum, under ett vidöppet fönster och med fläkten på. Då fick jag äntligen sova.

Det jag ändå skulle komma till är att jag mår bra! Trots att det bara blev en mellandag hemma med vila innan vi åkte iväg så känns det ok. Visst är jag trött men absolut inte panikslut mentalt. Förhoppningsvis är det tabletterna som börjar göra verkan. Jag brukar ju känna av effekt inom en vecka. Eller så är det en placeboeffekt men jag struntar i vilket, bara det fungerar. Så nu känner jag lust och ork att röra mig mer igen samt lite mer vilja att hitta på aktiviteter så som att ordna hemma inför bebis ankomst. Hoppas det håller i sig nu.

Bebis i magen har annars bestämt sig för att byta läge något och ligger därmed och trängs något gräsligt. Känner mig otympligare än på länge. Dessutom samlar jag rejält med vätska nu. Förra veckan var det +2 kg och denna ytterligare +2,5 kg. Bekymrar mig lite med tanke på att det kan vara tecken på havandeskapsförgiftning så jag tig blodtrycket hemma hos mamma och det låg på 120/70 så helt ok. Bara vätska alltså. Skönt. Men vikten som legat lägre denna graviditet har därmed spurtat ikapp förra graviditeten och jag ligger nu på +18 kg, suck. Nåja, som sagt är det mycket vätska så egentligen spelar det ingen roll. Och jag kan inte påverka det så mycket ändå. Inte utan att det skulle kosta på för mycket i alla fall. Det är liksom inte aktuellt att gå hungrig, illamående och trött bara för att undvika något extra kilo. Jag tar det sen, när lillskrutt är ute.