Bebisbubblar och roddar tvåbarnslivet

Lite paus här. När lilla E är på förskolan så myser jag med Hannah. När sedan lilla E kommer hem så är det hon som gäller. När vi inte sover eller ammar förstås.

Men vi mår bra! Kärleken är stor och min fina familj är komplett. Jag har fått två fina döttrar! Mer än vad jag vågat drömma om ❤ Dock var tredagarsgråten jobbig denna gång då jag varit riktigt ledsen. Ledsen för att ingen kommer och hälsar på, för att vi inte känner någon här på vår nya hemort att visa upp henne för. Den enda som sett henne än är min mamma. Gudskelov börjar hormonerna lägga sig lite nu när amningen är igång så jag mår bättre igen.

IMG_3454.JPG

IMG_3438.JPG

IMG_3442.JPG

Annonser

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Hej livet, jag har saknat dig!

Jodå, doshöjningen ger effekt. Plötsligt minns jag hur det var att orka och vilja saker, att ha tålamod och inte minst känna lite livsglädje. Det var så här det kändes ❤ Är så enormt tacksam över det stöd jag har hos min kontakt och över hur bra jag svarar på medicinen. Nu känner jag igen mig själv så som jag mådde när jag väntade lilla E.

Och äntligen kan jag njuta lite av graviditeten igen. Dessutom känner jag mig vacker! Kvinnlig och vacker! Förra gången var det jobbigare med viktuppgången än nu. Visst önskar jag att det var färre kilon men det är inget att göra åt. Kom dessutom till insikt i vikt- och matfrågan igår. Råden, restriktionerna och påhittade måsten gäller inte mig! Det gäller i övrigt friska kvinnor utan ätstörningsproblematik i ryggsäcken. Jag är inte "alla andra". Nog för att jag gjort det som varit rätt för mig ändå men det var skönt att poletten trillade ner till slut, kanske kan jag släppa det hela lite nu.

Åsa, du efterfrågade magbild. Måste erkänna att jag varit om möjligt ännu sämre på att fota magen denna gång. Mest för att det är svårt att få till med en busig 2-åring som far rundor. Men jag ska ta tag i det. Om inte annat så för min egen skull. Du får ju dessutom se den live snart 😀

Tror det hjälper

Rastlösa som vi är packade vi in oss i bilen i lördags och åkte till min mamma på Ekerö. Min syster är ju kvar i Sverige ännu så jag ville hinna vara lite mer med henne. Dessutom vill mannen alltid hitta på en massa och jag orkar inte riktigt. Så vi åkte och det suveränt. Lilla E har fått leka med mormor, moster och mormors man. Jag har fått vila lite och F har kunnat turista i stan. Mycket bad har det blivit och dessutom faktiskt en heldag på Skansen. En halvtimme in på Skansenbesöket undrade jag hur jag tänkt egentligen, backarna gav mig massor av sammandragningar och kramp i ryggen. För att inte tala om hur andfådd jag blev. Men efter att mannen hjälpt mig upp genom att lite lätt knuffa mig framför sig så blev det bättre. Helt absurt egentligen, att behöva bli knuffad upp för backarna. Trodde jag aldrig att jag skulle behöva!

Nätterna har dock varit jobbiga eftersom vi glömde lilla E’s resesäng hemma. Vi har därför delat säng alla tre och det har ovanpå allt varit väldigt varmt. Kliet i benen var helt vedervärdigt så i natt tog jag en dyna från utemöblerna och lade mig i ett annat rum, under ett vidöppet fönster och med fläkten på. Då fick jag äntligen sova.

Det jag ändå skulle komma till är att jag mår bra! Trots att det bara blev en mellandag hemma med vila innan vi åkte iväg så känns det ok. Visst är jag trött men absolut inte panikslut mentalt. Förhoppningsvis är det tabletterna som börjar göra verkan. Jag brukar ju känna av effekt inom en vecka. Eller så är det en placeboeffekt men jag struntar i vilket, bara det fungerar. Så nu känner jag lust och ork att röra mig mer igen samt lite mer vilja att hitta på aktiviteter så som att ordna hemma inför bebis ankomst. Hoppas det håller i sig nu.

Bebis i magen har annars bestämt sig för att byta läge något och ligger därmed och trängs något gräsligt. Känner mig otympligare än på länge. Dessutom samlar jag rejält med vätska nu. Förra veckan var det +2 kg och denna ytterligare +2,5 kg. Bekymrar mig lite med tanke på att det kan vara tecken på havandeskapsförgiftning så jag tig blodtrycket hemma hos mamma och det låg på 120/70 så helt ok. Bara vätska alltså. Skönt. Men vikten som legat lägre denna graviditet har därmed spurtat ikapp förra graviditeten och jag ligger nu på +18 kg, suck. Nåja, som sagt är det mycket vätska så egentligen spelar det ingen roll. Och jag kan inte påverka det så mycket ändå. Inte utan att det skulle kosta på för mycket i alla fall. Det är liksom inte aktuellt att gå hungrig, illamående och trött bara för att undvika något extra kilo. Jag tar det sen, när lillskrutt är ute.

Det finns hopp

Jag var hos min kontakt på Psyk i tisdags. Det är så gudomligt skönt att ha den ventilen och få det stöd hon kan ge. Bara stämma av att jag tänker rätt liksom. Som vanligt bekräftade hon mina egna tankar och funderingar samt tyckte jag gjorde det bra i situationen. Vi bestämde tillsammans att det är dags för en doshöjning av min medicin. För jag har liksom stannat i det nedre läget jag var i när jag slutade arbeta. Anledningarna är väll många men framför allt så beror det mest troligt på att jag inte kan träna, äta och sova på det sätt jag behöver för att ta mig upp av egen kraft. Dessutom är jag ju ganska mycket större nu och den tidigare dosen jag stått på blir ju allt mer utspädd för varje kilo jag växer. Det känns bra att förhoppningsvis få en lite knuff i rätt riktning och kanske därmed orka lite mer och då må lite bättre osv osv.

Annars är livet väldigt bra, vilket också är en anledning till doshöjning, det finns ingen uppenbar orsak till att jag mår dåligt, jag bara gör det fristående från resten av livet.

De senaste dagarna har vi haft besök av vänner igen. Det är så himla kul att träffa dom för mannen i familjen är en nära vän till min J. Men inte bara det. Jag känner honom också från tiden då jag lärde känna J för sju år sedan och dessutom så har hans fru, B, och jag verkligen funnit varandra senaste året. En kvinna jag aldrig trodde jag skulle ha så mycket gemensamt med men ju mer vi pratar och träffas desto mer gillar vi varandra. Så pass att det ibland är hon och jag som hörs mer än männen och det var vi som bestämde att de skulle komma hit 🙂 De har dessutom en dotter på 10 månader så det funkar fint att bara vara småbarnsförälder ihop. Dvs vara styrda av sov- och mattider och att inte kunna planera 🙂 Hur som helst har det vara två superfinal dagar. Vi har mest hängt i trädgården och den största utflykten blev en promenad ner på byn för att köpa glass. Det bästa för oss alla fyra var nog ändå kvällarna. Vi har kunnat lägga våra barn att sova för att sedan sitta och prata som vuxna människor, utan att behöva springa iväg efter barn hela tiden.

Oavsett hur roligt det var tar det på krafterna och jag är nu helt slut. Har därför bestämt att jag blir i soffan hela dagen och mannen får underhålla lilla E. Jag ska se på film och virka, kanske orkar jag gå med och bada i kväll.

Just det. Var hos bm igår. Var en ersättare då min ordinarie har semester. Hon var väll också ok men inte mer. Saknar min bm M 😦 Det mesta var bra även om jag tyckte sockret låg lite högt, 7,5! men det är
fortfarande inom ramarna för vad som är ok. Sf mått var 31 cm och låg lite över medel, samma som med lilla E. Däremot glömde hon att ta blodvärde så jag ska ringa idag och be om remiss till vc hör i byn. Vill kolla att det inte sjunkit ytterligare. Jag tog upp frågan jag hade om bebis bukmått på ultraljudet och hon lyckades lugna mig. Läkaren som gjorde ul är väldigt duktig och har inte han sett något så är det med stor sannolikhet inget fel heller. När hon kände på magen så konstaterade hon också att bebis är helt normalstor så någon megabebis tyckte hon inte att det var frågan om. Jag nöjde mig faktiskt med det. Mest för att jag dessutom inser att om det nu är något som är fel så kan inga ultraljud i världen förändra det. Det är som det är ändå. (Wow på att lyckas tänka så, stort framsteg!)

Nu ska jag vila vidare. Kram på er alla!

Utbrytningsförsök?

Inte för att jag tror det på riktigt men idag har det verkligen känts som om tösen i magen gjort sitt bästa för att gräva sig ut nedtill. Det ilar, skär, trycker och stramar. Så fort jag reser mig eller rör mig snabbt så drar magen ihop sig och pressar nedåt. Inga onda sammandragningar men det är bra tryck i dom. Antar att hon börjar tycka det är trångt där inne nu och försöker lägga sig tillrätta för att få mer plats. Och vill hon sjunka ner lite så inte mig emot, då kanske jag kan få lättare att andas ett tag.
Utöver det så var det ingen bra dag, idag heller. Är trött och har ont precis överallt. Känner mest för att bara gråta och sova. Jag som älskar att vara gravid! Som förundras över miraklet i min mage och är innerligt lycklig över min fina lilla familj. Det är som två skilda plan i mitt medvetande de här två delarna. Den ledsna delen hör inte ihop med livet som är här idag. Den hör ihop med att jag har ont och inte kan ta hand om mig som jag behöver. De där grundstenarna; äta, sova, träna. De fallerar. Jag mår för illa, har för ont och sover för dåligt för att kunna helt enkelt. Gör så klart mitt bästa på alla punkter men det räcker inte på långa vägar. Jag har full förståelse för att jag inte kan och orkar mer nu, det är bara synd att jag inte kan må bättre.

Nu ska i alla fall laddas för midsommar med fina vänner och sedan 2-årskalas med tjocka släkten. För på måndag fyller lilla E 2 år! Jag tror och hoppas att de här sakerna ska fylla på med energi istället för att dränera mig. För jag känner mig ensam. J har jobbat mycket på sistone vilket gjort att jag varit själv hemma på dagarna och sedan själv på kvällarna med lilla E. Och jag har inte lärt känna någon här än så jag blir lite isolerad. Längtar därför extra mycket efter alla besök vi ska få i sommar. Det blir toppen!

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S