Jinx

Haha, tydligen skulle jag aldrig skrivit förra inlägget. Dagen därpå brakade allt söderöver och fröken är onöjd, sover oroligt och har det jobbigt. Såg att hon gått i ett utvecklingssprång nu och det märks att hon utvecklas massor! Ligga på mage och hålla upp huvud och bröstkorg är inga problem längre. Hon vill mer än gärna stå upp och hon greppar saker, känner och smakar på dom. Just att få in allt i munnen är extremt viktigt tydligen. Hon gapar långt innan hon ens nått leksaken 😂 Fötterna når hon numera men hon har svårt att hålla fast dom. Målet är dock munnen även med dom, det syns tydligt.

Annars lider vi i värmen. Både med bönder och naturen såväl fysiskt i oss själva. Lilla V far illa av detta och mår inte alls bra. Troligen därför nätterna är jobbiga nu och det får man ju ge henne tänker jag. Vi gömmer oss inne så gott vi kan på dagarna. Idag har F tagit stora barnen och åkt till en kompis som har barn i samma ålder. Jag och lilla V ligge på soffan med en fläkt mot oss och ägnar dagen åt att sova och amma. Ingen lättnad verkar finnas i närtid heller här hemma. Gudskelov åker vi till Jämtland på torsdag!! 10 dagar fjäll, vänner och sökande efter lämpliga byar att bo i väntar och jag längtar så! Japp, vi ska söka stuga/hemman. Ett enklare hus med uthus, jordkällare, egen brunn och med lite mark är vår dröm. Något som först kan vara extrabostad och kanske senare bebos permanent.

SMHI har dessutom lovat temperaturer ner mot +10 på nätterna och +20 på dagarna där uppe så det finns hopp.

Annonser

Vera

Jag har inte skrivit något eget inlägg om lilla V tror jag. Hon är nu tre månader och en vecka gammal. Och vilken superbebis!! Hon sov som ni vet sina första två månader. Sov och åt. Ibland nästan hela dygn i sträck, åt utan att öppna ögonen, innan hon hade en vaken stund. Nätterna var småknorriga första veckan men sedan jag tog bort ägg, lök, kål och baljväxter så är hon lugn. Hon somnar numera för natten mellan kl 20-22. Flera nätter nu på sistone så sover hon sedan som en stock fram till kl 03-04 innan hon är hungrig igen, äter och somnar om. Hon sover alltså ganska ofta hela nätter numera, utan att äta. (Hela nätter för bebisar är just typ sex timmar eller vad det nu var). Hon är överlag glad, nöjd och harmonisk. Växer som bara den och utvecklas varje dag. Något sen med vissa saker men om man sover sina första månader så är det svårt att bli stark i nacken tex eftersom den inte tränas (mkt pga blir buren hela tiden och brist på tid och prioritering från modern) Pratet är det dock inga hinder med, hon var extremt tidig med att forma varierade ljud och långa haranger. Skrattar högt gör hon också sedan någon månad tillbaka. Hon älskar att sitta upp och står gärna om man drar henne upp i händerna från liggande. Hon snuttar frenetiskts på allt hon ser; händer, gossar, en axel, någons tumme osv. Fötterna är evigt gäckande men igår kom hon på att hon nådde dom bättre när hon rullar över på sidan. Dom åker snart in i munnen dom med 😂 Det vi jobbar med nu är iaf att få till att prioritera nackträningen så hon kan ligga på mage och se världen bättre 😊

En bebis som henne är något iaf jag bara har hört talas om men trott att det varit lite som en sägen; man hör om att det finns barn som inte skriker på kvällarna och sover hela nätter från tidig ålder, men jag har aldrig sett en och trodde kanske inte att dom fanns på riktigt. Men vi har fått en 😳 En som dessutom är fri från krångel med magen och sällan skriker förutom om hon är hungrig eller trött, men det är ju snabbt avhjälpt.

Hon är i stort ljuvlig och hennes systrar älskar henne!

Tacksam och förundrad över detta är ett för litet ord.

Kalas och dop

Vår stora tjej fyllde 6 år i lördags! Tänk så fantastiskt det är med vår sexåring! Klok, snäll, kärleksfull, försiktig, modig, stark och smart. Hon är helt fantastisk! Dock var hon besviken på kvällen av sin födelsedag. Den var inte bra sa hon. Och jag får ont i hjärtat. Vad gjorde jag fel? Handlade dagen gör lite om henne? Men det går ju inte att bara ha fokus på en när vi är så många. Och jag kan inte köpa allt hon önskar eller lägga massor av pengar (och miljösamvete) på pynt och guldglitter. Jag hoppas det mer handlade om att hon var så enormt förväntansfull inför sin födelsedag att det blir lite väl bra när dagen väl kommer och egentligen helt omöjligt att leva upp till hennes uppskruvade fantasier. Hon gillar ju dessutom inte att vara i centrum så det är rätt svårt att fira henne. Lilla hjärtat ❤️

Dopet däremot var bara ren glädje och lycka. Att få fira att vi välsignats med vårt tredje barn, vår mirakelflicka, mina uppfyllda drömmar, var underbart! Fin präst, kärleksfull familj och avslappnad fika efteråt gjorde dagen fulländad. Nu är vi dock ganska däckade efter tre dagars firande med såväl farmor och farfar som mormor och hennes man boende hos oss.

Men sista vecka på förskolan för mina tjejer nu och lite tid för mystuttande i soffan för mig och lilla V innan sommarlovet tar vid. 7 veckors ledigt. Jag hoppas det ska bli fina veckor utan allt för mycket bråk och trötthet. Vi får väll se…

Examen!!

Sedan sist har jag tagit min examen! Jag klarade tentan, blev godkänd på alla seminarier och rapporter och fick helt sjukt fin kritik på min uppsats. Enligt tentator och flera i lärarlaget är den exceptionellt bra skriven tydligen. Enormt roligt! Kanske ska det bli doktorand av mig så småningom ändå…

Nu är jag iaf föräldraledig sedan två veckor. Och håller på att gå sönder av stress och trötthet. Att studera med bebis sovande i famnen var en barnlek. Att vara hemma med tre barn på 6 år, 3,5 år och 3 månader är en…utmaning… Dom är så vana från förskolan vid att det alltid finns en vuxen tillgänglig för dom. Någon som kan gå med ut och leka, plocka fram pärlor, läsa eller lyssna på intressanta resonemang och funderingar. Här hemma är det ju ”bara” jag. Och maten lagar sig inte själv, disken försvinner inte heller på något magiskt sätt. Tvätten ska tvättas och bebis ska matas. Alla ska också lyckas tvätta sig och äta frukost på morgonen… så det är mycket tjat, mycket vänta och ganska många egna initiativ från barnen som resulterar i mer att ta hand om för mig… men vi lär oss väll. Och lillskrutt växer till sig efterhand. Än så länge är hon fortfarande sådär lugn och sover och äter mest. Men hon vill inte sitta eller ligga själv såklart. Bara hon kan börja plocka och pyssla med saker själv så blir jag lite friare igen.

Tyvärr mår inte min man bra. Han säger själv att det känns som han är på väg in i en depression eller liknande och jag kan bara hålla med. Och det är tungt. Klart det är jobbigt för honom men lasset som lägga på mig blir enormt. Barnen är ju en sak men jag får dra hela hushållet, bilen, ekonomin, familjeevent och så honom. Dock har jag insett att min kapacitet är enorm. Jag har som hela tiden tänkt att det är jag som är den sköra i vår relation. Men icke. Herregud vad jag orkar. Jag brister ibland och vill ge upp men kan resa mig igen nästa dag, kavla upp ärmarna och jobba på. Det gör inte han. Istället lägger sig min man på soffan och deklarerar att det inte går så det är ingen idé (måla om/storhandla med barn/åka på semester/klippa häcken osv). Vilket är enormt frustrerande.

Positivt i det hela är väll att jag äntligen börjar gå ner i vikt efter att ha stått stilla sedan vätskan försvann ur kroppen efter förlossningen. Som vid de andra graviditeterna hade jag ca 10-11 kg kvar. Och nu är jag äntligen på rätt sida 70-strecket. Det behöver absolut inte gå fort, bara det går åt rätt håll. Med E tog det 8 månader, med lilla H tog det 14 månader. Så jag utgår från att det tar 1-1,5 år ungefär. Jag ser fram emot att bli stark igen och gör mina stabiliseringsövningar så ofta jag orkar och hinner så jag ger min kropp möjlighet att läka ihop som den ska.

Helgen som kommer blir en egen utmaning. Midsommar i morgon, E fyller 6 år på lördag och vi ska döpa V på söndag. Så svärföräldrarna kom idag, svägerskan och hennes yrväder till dotter samt mina föräldrar kommer på lördag och alla stannar till måndag morgon. Söndag blir det ytterligare folk här iom dopet. Målet för mig just nu är tisdag; när barnen är lämnade på förskolan kl 9 och jag kan gå hem med V och bara sjunka ner i soffan. Sociala tillställningar är inte riktigt min grej…

Livstecken och examensstress

Jo, jag lever. Vi lever och frodas allihop. Lillskrutt verkar helt enkelt vara en sådan bebis som sover och mår bra. Hon sover som en gudinna på nätterna, vaknar och äter 2-3 gånger men öppnar oftast inte ögonen under tiden 😂 Samma en stor del av dagarna. Så skolarbetet går bra. Lite körigt nu på slutet men så är det för alla. Stora tentan är skriven, examensarbetet inlämnat och en stor rapport redovisad. Kvar är att försvara min uppsats och opponera på en annan under nästa vecka och att skriva klart en stor rapport som ska vara inne på onsdag… Men det är bara två veckor kvar nu! Sen är den teoretiska delen av skolan klar! Heeelt galet och underbart och skrämmande! Är glad att jag har den långa praktiken kvar att göra nästa vår innan jag är klar för legitimation och ska börja jobba. Det blir en bra intro och mjukstart helt enkelt, tryggt och bra! Men som sagt; två veckor kvar!! Sen är det mammaledigt som gäller närmaste året 🤗🤗🤗

Nu ska jag fortsätta skriva på rapporten!

15 dagars tillvaro som trebarnsmor

Det går fint här hemma! Maken har varit ledig i två veckor och det har varit riktigt skönt. Lillskrutt har glidit in i vårt liv och hänger på dit vi går helt enkelt. Jag är enormt förälskad i det nya lilla livet som kommit till oss ❤️ Hon växer på bra och hade passerat födelsevikten med 100 gram redan i onsdags. Magen knorrar lite men inte så hemskt farligt att det stör. Själv är jag ganska pigg och har bara sovit på dagen någon enstaka gång. Lite promenader med vagnen har det blivit, några utflykter till lekparker och allmänt hålligång som det blir med två barn sedan innan. Hon klarar det fint. Sover gott i vagnen, tar napp och är allmänt exemplarisk.

Igår skrämd hon dock nästan ihjäl oss. Efter att hon under dagen verkat lite för slö för att jag skulle vara nöjd; svårväckt och ointresserad av att äta. Flyttade henne mellan babyskydd och vagn ett par gånger utan reaktion, hon fortsatte bara att sova. Obehagligt. Väl hemma så kräktes hon plötsligt. Lite reflux har hon men detta var en större och slemmig mjölkkräkning. Efter att ha gjort rent henne och klätt av oss så kräktes hon igen, ännu mer denna gång. Sedan låg hon bara och kikade alldeles tyst och stilla. Gick ner i köket och gav henne till maken för att jag skulle hänga en tvätt, påtalade igen att jag inte var nöjd med hur hon mådde. Några minuter senare kommer han in i tvättstugan och säger att han inte får kontakt med henne. Hon har slocknat i hans famn och han får henne inte att vakna. Paniken blev total. Det tog inte många minuter innan alla satt i bilen på väg in till lasarettet. Barnen i nattkläder då de gjorts iordning för natten redan. Det gick fort in. Och jag satt med handen på hennes bröstkorg hela tiden för att ha koll på att hon andades. Ringde slutligen 112 som rådde oss att smärtstimulera henne och det svarade hon faktiskt på. Kombinationen med en ändå stabil andning och att hon hade fin färg på läpparna även om hon var blek i övrigt lugnade mig något. Väl på akuten fick vi komma in snabbt och då började hon ä n t l i g e n kvickna till! Inledande kontroller var fina även om hon fortfarande var lite slö. Men det rätade till sig. När sedan läkaren väl kom så var hon sitt vanliga jag och skrek som en tok när doktorn undersökte henne 😍 Lättnad! Dock ville dom ha kvar oss och ta prover för att utesluta infektion. Prover som visade att allt var fint. Varför hon reagerade som hon gjorde vet dom inte. Kanske att hon blev så slut av kräkningarna? Och att hon kanske kräktes/var slö av att hon hade sovit så djupt på dagen att hon fått lågt blodsocker. Hur som helst var alla vi mötte fantastiskt fina och stöttande. Fy tusan så rädd jag var där. Fällde några tårar när hon väl kvicknade till. Dom är så sköra de här små nyfödda, oerhört skrämmande.

Idag är hon i alla fall sitt vanliga jag. Pigga ögon, vaknar efter någon timme i vagnen och vill äta osv. Jag hoppas att det bara var en engångsföreteelse det som hände igår. Det dyrbaraste man har…. Det här är onekligen det absolut värsta med att vara förälder; den eviga oron.

6 dagar gammal

Mitt lilla skrutt har hunnit bli 6 dagar gammal. Hon mår prima; äter, sover och bajsar. Vikten hade vänt redan i tisdags, tro det när hon äter mest hela tiden 😂

Jag njuter något ofantligt! Hon är så liten och söt. Allt jag drömt om! Precis den vision jag hade av det efterlängtade tredje barnet när diskussionerna startade här hemma för ett drygt år sedan. Föresten, igår var det exakt ett år sedan mitt första missfall. Tänk att jag sitter med jordens ljuvligaste varelse i famnen nu ändå ❤️

Tredagarsgråten har kommit smygande denna gång. Först igår började jag gråta och vara rejält melankolisk; Allt är så fint! Hon är så liten. Hon växer så fort. Tiden rusar iväg. Tänker mycket på när lilla E var ny. Och min kärlek till maken har som vanligt exploderat. Och jag älskar den lilla så jag hjärtat håller på att brista. Det är jobbigt, omvälvande och fantastiskt med alla dessa känslor. Mest försöker jag bara vara, och pränta in känslan av att hålla den nyfödda lilla människan i min famn. Kärlek ❤️