Rumpan ner!!!

Jag ringde för säkerhets skull förlossningen sent i går kväll eftersom jag hade haft ont i livmodern i stort sett hela dagen. Ville bara stämma av så att jag tänkte rätt; att så länge det inte kommer regelbundet så är det ingen fara. Dock fick jag andra besked av barnmorskan jag pratade med. Hon var inte alls så nöjd med att magen varit stenhård i en enda lång sammandragning hela dagen och ville ha in mig på en koll. Självklart åkte jag in på en gång, så långt hade jag inte tänkt. Väl där fick jag snabbt en plats och en annan barnmorska gjorde lite kontroller och en CTG-kurva. Allt var fint! Doktorn kom sedan och kände på magen, kollade livmodertappen och gjorde ett snabbt ultraljud för att kontrollera mängden fostervatten. Allt var fint där med och hon lugnade mig med att jag tänker helt rätt som utgår från att det är få saker jag skulle kunna göra fysiskt som skulle påverka graviditeten. Hade en graviditet varit så känslig hade det inte fötts ett enda barn under hela världshistorien men tanke på hur hårt kvinnor arbetat, och i många fall fortfarande arbetar, under sina graviditeter. Skönt. Så nu ska jag fortsätta måla om hemma. Tvättstugan är för övrigt klar! Bilder kommer i morgon.

Och så till det lite besvärliga; den lilla skruttungen ligger med rumpan ner! Jo, jag vet att det är tre månader kvar osv men de andra två har legat åt rätt håll vid det här laget och jag känner rätt så ofta att hon ligger i tvärläge men hon verkar ändå välja att landa med rumpan ner hela tiden om jag ska döma av sparkarna. Eller så känner jag fel (hoppas!) och hon roterar ganska fritt där inne och ligger ömsom ner och ömsom upp. Jag är INTE så sugen på att föda i säte men jag är ännu mindre sugen på ett snitt så det blir väll en sätesförlossning i så fall. En aning mer spännande än jag önskar min förlossning dock.

Nåja. Nu ska här målas naglar och kläs fint. Om en timme ska vi vara hos grannen på middag. Planerar dock att gå hem med tjejerna långt innan midnatt och förhoppningsvis åtminstone ha landat i soffan, tvättade och klara tills fyrverkerierna. Om nu någon är vaken då.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2018!

Annonser

v.20 (19+3) Rul

Idag var det äntligen dags. Och som jag var nervös, jag känner så hemskt lite av henne att jag varit osäker på om det är bebis eller bara tarmarna som rör sig. Men det har varit bebis hela tiden ❤️ Hon hade växt fint sedan sist och allt barnmorskan gick igenom var som det skulle. En lite mindre tös än de andra gångerna dock. Huvudet var några dagar mindre än dagens mått (18+5) och kroppen var 19+1 (lårben 18+4 tror jag och magen 20+1, så lite tjock är hon allt). De andra två har haft ett huvud som varit en vecka större än beräknat vid det här laget. Stor pappa, stora barn 🙄 Nåja. Så länge hon växer som hon ska får hon gärna bli lite mindre än vad Hannah var med sina 4300 gram…

Just nu mår jag mest illa faktiskt. Jag glömde ta mina tabletter i morse (tar fortfarande en Lergigan Comp på morgonen men klarar mig fint utan resten av dygnet) och jag var nog mer spänd än jag trodde och dessutom har jag sovit uselt på sista tiden. Lilla H drömmer så mycket otäckt på nätterna att det är ganska stökigt med sömnen för oss alla. Lilla gumman ❤️

22:a maj, Nervös

Vul idag kl 13.15. Är så nervös att hjärtat hoppar dubbelt så fort och magen är en historia för sig. Grubblade dessutom en hel del i går kväll på om det är rätt att göra det här ultraljudet. Vad utsätter vi våra barn för egentligen? Men. Nu är det bokat och jag tror det är bra för oss alla att få veta hur det står till där inne. Är livrädd för beskedet att det är tomt eller för litet och utan hjärtslag. Orkar inte. Ganska nervös för det omvända med, att det kan vara fler än en. Det finns flera faktorer som höjer risken för det just nu: genetik (min mamma födde tvåäggstvillingar), min ålder (fyller 40 år i november) och att jag månaden innan hade missfall (ska tydligen öka risken gången därpå). Hu.

Men, det är bara att göra. Hade så gärna haft maken med mig bara men han håller i en kurs idag så det var omöjligt att ta sig ifrån jobbet. Eller, omöjligt är det ju inte. Men folk åker från hela landet för att närvara på den här kursen som är må-ons så det hade ställt till det för väldigt många fler om han åkte bort några timmar. Och jag fixar detta. Heja mig!

Barnmorskebesök v.36 (35+4)

Så var det dags att träffa min vanliga bm idag. Lilla E fick följa med och hon tyckte det var allt från spännande till läskigt. Att jag skulle ligga på en brits för att bli mätt och lyssnad på gillade hon inte alls. ”Upp mamma!” sa hon och tyckte alltså att jag inte skulle ligga där utan kliva upp. Snuttis ❤ Det blev bättre när hon fick sitta hos mig när bm gjorde det hon skulle.

Resultatet av kontrollen då? Det mesta var prima. Blodtryck 110/60, blodsocker 5,2, vikten hemma i morse +20 kg (usch!), sf-måttet precis på medelkurvan, hjärtljud 144, huvudet ner med ryggen på mitten/vänster sida (kontrollerat med ett snabbt UL) dock högt upp och därmed rörlig. Som ni såg på bilden innan så bär jag ju högt upp, det är mer eller mindre tomt längst ner vid blygdbenet. Lilla E hade faktiskt sjunkit något vid den här tidpunkten och jag hoppas skrutten gör det snart också, det är jobbigt att gå omkring med ett stort barn inklämt mot lungor och magsäck…
Däremot var mitt Hb 103 och inte mycket att skryta med. Enl bm så behöver jag fortfarande inte äta järntabletter om jag inte vill då jag hade bra järndepåer i början av graviditeten. Konstigt tycker jag och kommer absolut knapra i mig de jag kan. Köpte Hemofer då de är lite mildare för magen och tas upp väldigt bra av kroppen.
Känner mig i stort ganska lugn. Inte heller denna bm tyckte att hon kändes särskilt stor så det blir nog "bara" en 4-kilosbebis 🙂
Nu ska jag genomlida den här varma dagen och ha fokus på att det utlovats svalare väder redan i morgon. Hoppas SMHI har rätt för en gångs skull.

Det finns hopp

Jag var hos min kontakt på Psyk i tisdags. Det är så gudomligt skönt att ha den ventilen och få det stöd hon kan ge. Bara stämma av att jag tänker rätt liksom. Som vanligt bekräftade hon mina egna tankar och funderingar samt tyckte jag gjorde det bra i situationen. Vi bestämde tillsammans att det är dags för en doshöjning av min medicin. För jag har liksom stannat i det nedre läget jag var i när jag slutade arbeta. Anledningarna är väll många men framför allt så beror det mest troligt på att jag inte kan träna, äta och sova på det sätt jag behöver för att ta mig upp av egen kraft. Dessutom är jag ju ganska mycket större nu och den tidigare dosen jag stått på blir ju allt mer utspädd för varje kilo jag växer. Det känns bra att förhoppningsvis få en lite knuff i rätt riktning och kanske därmed orka lite mer och då må lite bättre osv osv.

Annars är livet väldigt bra, vilket också är en anledning till doshöjning, det finns ingen uppenbar orsak till att jag mår dåligt, jag bara gör det fristående från resten av livet.

De senaste dagarna har vi haft besök av vänner igen. Det är så himla kul att träffa dom för mannen i familjen är en nära vän till min J. Men inte bara det. Jag känner honom också från tiden då jag lärde känna J för sju år sedan och dessutom så har hans fru, B, och jag verkligen funnit varandra senaste året. En kvinna jag aldrig trodde jag skulle ha så mycket gemensamt med men ju mer vi pratar och träffas desto mer gillar vi varandra. Så pass att det ibland är hon och jag som hörs mer än männen och det var vi som bestämde att de skulle komma hit 🙂 De har dessutom en dotter på 10 månader så det funkar fint att bara vara småbarnsförälder ihop. Dvs vara styrda av sov- och mattider och att inte kunna planera 🙂 Hur som helst har det vara två superfinal dagar. Vi har mest hängt i trädgården och den största utflykten blev en promenad ner på byn för att köpa glass. Det bästa för oss alla fyra var nog ändå kvällarna. Vi har kunnat lägga våra barn att sova för att sedan sitta och prata som vuxna människor, utan att behöva springa iväg efter barn hela tiden.

Oavsett hur roligt det var tar det på krafterna och jag är nu helt slut. Har därför bestämt att jag blir i soffan hela dagen och mannen får underhålla lilla E. Jag ska se på film och virka, kanske orkar jag gå med och bada i kväll.

Just det. Var hos bm igår. Var en ersättare då min ordinarie har semester. Hon var väll också ok men inte mer. Saknar min bm M 😦 Det mesta var bra även om jag tyckte sockret låg lite högt, 7,5! men det är
fortfarande inom ramarna för vad som är ok. Sf mått var 31 cm och låg lite över medel, samma som med lilla E. Däremot glömde hon att ta blodvärde så jag ska ringa idag och be om remiss till vc hör i byn. Vill kolla att det inte sjunkit ytterligare. Jag tog upp frågan jag hade om bebis bukmått på ultraljudet och hon lyckades lugna mig. Läkaren som gjorde ul är väldigt duktig och har inte han sett något så är det med stor sannolikhet inget fel heller. När hon kände på magen så konstaterade hon också att bebis är helt normalstor så någon megabebis tyckte hon inte att det var frågan om. Jag nöjde mig faktiskt med det. Mest för att jag dessutom inser att om det nu är något som är fel så kan inga ultraljud i världen förändra det. Det är som det är ändå. (Wow på att lyckas tänka så, stort framsteg!)

Nu ska jag vila vidare. Kram på er alla!

Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

RUL

Allt var fint ❤ Bebis viftade och sprattlade så det kändes ordentligt. Det tjongar liksom till i hela magen, lite dovt och dämpat men ack så tydligt 🙂 Och visst sitter moderkakan i framvägg, precis som jag trodde. Måtten stämde bra med dagen, förutom att huvudet var något större, precis som det var på hennes syster.

För ja, mest troligt en liten tjej till!

Däremot får vi skämmas. Vi var så upptagna med att titta att vi glömde be om bilder! Kom på det när vi var på väg ut ut rummet och då var det för sent. Stackars andrabarn, försummad och bortglömd från start. Som tur är har vi bestämt oss för att göra ett privat UL lite senare och då ska vi se till att få bilder på skrutten.

Men just nu: Lycklig!