Glukosbelastning

Så var det dagen för glukosbelastning. Usch, var riktigt nervös innan. Vad som skulle hända med mina gamla ätstörningstankar om jag blev tvungen att noga kontrollera min kost igen vill jag inte ens tänka på, men jag misstänker att det inte skulle gå så bra. Hur som helst fastade jag från kl 22 igår, inte ens dricka vatten var tillåtet. I med den äckliga sörjan för att sedan sitta och må hemskt illa i två timmar innan blodprov. Gudskelov visade det på finfina värden! 4,8 fastande och 5,8 efter glukosintaget. Lättad till max 🤗

Därefter bar det av till naprapaten. Tyvärr var han lika försiktig som de flesta andra när det kommer till gravida. 650 kr för i princip ingenting alltså 😩 Hitintills har jag bara träffat två som är duktiga på att behandla gravida men den ena finns i Lund och den andre som fanns här förut har tydligen flyttat till Helsingborg. Så himla typiskt. Så jag får göra rörlighetsövningar, köra med vetekudde och ha maken till att massera mig på kvällarna. Är ju inte evighetslångt kvar av graviditeten trots allt (jo, jag börjar väll fatta det nu…) så jag står nog ut ett tag till.

Nu – uppsatsskrivande!

Annonser

Tröttheten

Herregud så trött jag är 😵😴 Helgen har trampat på med familjegympa, promenad, besök av kompis med barn, fortsatt fix med barnens rum och städning av huset. Körde en runda ärenden i eftermiddags för att plocka upp sådant jag köpt i en av alla loppisgrupper på FB. Där någonstans började jag krokna. Somnade sedan i soffan medan barnen såg på film intill mig. E fixar det bra men det märks att H tycker det är jobbigt när jag sover, och det förstå jag. Då är jag ju inte närvarande och då känner hon sig ensam och blir orolig. Inte lätt att vara stor och liten samtidigt sådär som man är när man är tre år.

Ont i bäckenet har jag också. I förrgår klev jag fel när jag stod på en pall och målade. Istället för att kliva på pallen klev jag utanför och landade med ena benet 40 cm lägre än vad som var tänkt. Det smällde till i hela bäckenet och nu har jag rejält ont och har svårt att röra mig. Eller snarare, så länge jag är i rörelse är det ok men så fort jag sitter stilla eller står stilla en stund så är det fruktansvärt smärtsamt att komma igång igen. Så besök hos naprapat är bokat. Hoppas så att han kan hjälpa mig.

Hur som helst är det gudomligt skönt att vara klar med all renovering! Det var verkligen att snubbla på mållinjen vad gäller ork och rörlighet. Framöver ska jag mest peka åt maken var han ska skruva och spika upp saker. Och så ska jag sätta igång med uppsatsen i morgon. Och att virka bebisfilten jag har på vänt 🤗

v.30 och lugnet

Jag har målat färdigt i båda barnens rum, spacklat/slipat den ombyggda väggen i korridoren och målat klart även där. Och därmed är renoveringsracet avslutat 🤗 Det är ofattbart skönt att ha tagit det i mål. Nu är vårt hem riktigt bra ordnat! Ja, förutom golven då men det ska vi ta in hjälp med. Och så ska det rensas en del. Och jag ska måla om några möbler, om jag orkar och hinner. Inreda barnens rum hade varit trevligt det med såklart. Men det stora, det där som blir omöjliga projekt med små barn i huset, är gjort!

I torsdags var jag hos barnmorskan för kontroll. Allt var tipptopp. Blodsocker 6,2, blodtryck 105/55, blodvärde 110, magmått 28 cm. Jag ska göra en glukosbelastning på tisdag nästa vecka eftersom H var så stor när hon föddes. Är glad att det kollas upp men också lite nervös för att det ska vara dåligt.

Annars fortsätter en relativ harmoni. Humöret är uselt periodvis och jag märker att jag har svårt att släppa sådant jag blir irriterad på. Maken och jag har dock kommit på att det är ett vinnande koncept att faktiskt gå och lägga oss osams ibland. Och sedan ta diskussionen när båda är lite mer utvilade istället för när alla är som tröttast. Funkar för oss i alla fall.

Något jag inte alls hänger med på är dock att alla börjar påpeka att det inte är långt kvar nu. En förskolekompis mamma frågade om jag började längta efter bebisen nu. Bebisen?? Kände att jag blev ett stort frågetecken. En bebis? Ja, just det. Det ska komma en sådan till oss ja 😂 Även barnmorskan påpekade att det närmar sig. Jag förstår faktiskt inte alls och är inte alls där i tanken märker jag. Dels mår jag så pass bra och njuter av lyckan att få vara gravid igen att jag inte alls har bråttom med att graviditeten ska ta slut. Jag känner snarare panik över att det verkligen är sista gången jag får bära ett litet liv inom mig och försöker därför verkligen att fånga nuet. Förutom det så är livet så fullt upp med annat. Barnen, maken, skolan, vänner, familj osv. Jag vet att det kommer en bebis, och jag är innerligt lycklig över det. Men hon smälter liksom in i det livet vi skapat här åt oss. Hon kommer sen, i mars/april. Och vi har vänner omkring oss och många som väntar och längtar. Vi ska inte flytta/byta jobb/vara ensamma/vända upp och ner på livet i samband med hennes födelse. Och det känns underbart och magiskt. Precis som jag önskade; att få uppleva en graviditet och en småbarnstid i ett stabilt läge i livet. På en plats där jag inte kan gå någonstans på byn utan att någon kommenterar, gratulerar och gläds med oss. Jag hör till, i ett sammanhang, den här gången ❤️