Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

Annonser

Dagen idag, om saknad och sorg.

Idag är en dag som vilken annan som helst, egentligen. Men två saker skiljer den från de andra.

Idag för tre år sedan valde en älskad vän till mig att avsluta sitt liv. Jag saknar henne så enormt ibland. Hon som visste precis hur jag tänkte, hon som fyllde i mina meningar när jag saknade ord och hon som var en så unik vänskap i hela träsket med ätstörningar och ångest. Hon var också sjuk men av någon märklig anledning drog vi aldrig ner varandra så som anorektiker brukar göra. Istället var vi mycket måna om att inte påverka den andre negativt och periodvis höll vi oss borta från varandra just av den anledningen. Men däremellan var vi varandras bästa stöd och ventil. Hon hade det dock tyngre än jag, hon kunde inte se livsglädjen alls, inte det minsta lilla glimm. Jag kommer aldrig dömma henne, jag vet hur stor smärtan var som drev henne till det hon gjorde. Men jag kommer alltid sakna. Och älska.

Det andra som skiljer denna dag från andra är att det är min födelsedag. Envetna vänner och familjemedlemmar vill absolut fira mig men jag kan inte. Kanske om några år. Kanske. Tills dess vägrar jag helt enkelt att ha födelsedag. Eller så kanske jag kan flytta på den till en annan dag? Kan man det?

Satans Facebook!

Egentligen borde jag skriva om den tur jag varit ute på. Berätta hur underbart hel i själen jag känner mig när jag är ute på fjället, hur energierna fylls på och världen känns gränslös på möjligheter.

Istället gnäller jag.

För Facebook översvämmas för tillfället av bilder på nyfödda små varelser. Jag har inte störts av det förr men nu när Bitterheten slagit bo inom mig så avskyr jag dem. Jag skriver inte ens och säger grattis. Jag skäms, men jag förmår inte.

5 veckor till nästa försök…

Att dejta

Oj, vilken kväll! Som vanligt när jag haft en ”dejt” med L så konstaterar vi att det här med att dejta killar är överskattat. Vi ska bara dejta tjejkompisar! Vi har gjort så förr när hon varit här någon säsong. Ibland har hon lagat mat åt mig och dukat fint med tända ljus. Mysigt och nära men helt utan anspänning och funderingar. Nu var det jag som drog iväg henne, bjöd på bubbel och följde damen till dörren (huset intill mitt) under mycket fniss och skratt. Vänner är det bästa vi har här i världen ❤

Annars är jag lite i vaccum, eller nåt. (Förlåt Knyttets mamma, kanske ska du inte läsa det här?) Något annat blev så konkret. Jag har vetat* men inte orkat ta in. Igår kom så det jag väntat på. Han, den jag levde med i nästan 6 år, har blivit pappa till en liten flicka. Blev alldeles kall och tom inuti. Ledsen? Avundsjuk? Arg? Missunnsam? Hade ingen aning 😦 Så jag ringde mamma, såklart. Att sitta tyst med mamma i luren som förstår och vet att det gör ont men ändå är så klok hjälper alltid. Och hon hjälpte mig att reda ut vad jag kände inuti. För det gör ont, så är det. Men jag är inte ledsen, inte avundsjuk eller missunnsam. Även om deras förhållande startade innan vårt var slut så kan jag inte önska honom en massa dåligheter. Och jag hade inte velat att det var jag, inte för något i världen. För som mamma påminde mig om så var jag inte lycklig där nere och hade inte varit det nu heller. Det var inte mitt liv jag levde, det var hans. Men visst, hade varit lite lättare om jag hade haft en egen bebis i magen nu. Men det blir min tur, så är det! Om det sen blir i relation, ensam genom insemination, IVF eller embryoadoption så kommer jag att få ha min egen mage att glädjas över. Det måste jag tro på!

 

*En aning flummigt kanske men många gånger så vet jag saker. Lägger antagligen ihop små tecken jag läser, ser och vet kommer med livet. Eller så bara vet jag.

Samlar ihop mig igen

Äntligen hemma! Att få ett smärtsamt minus samma morgon som en intensiv träningsutbildning börjar är urkass. Med tårsvullna ögon och trasigt hjärta tog jag mig ändå dit och har lyckats genomföra helgen med ett Godkänd på slutet! Så nu får jag hålla pass och om senast 3 månader ska licensieringsvideon vara inne hos Les Mills. Sen kan jag förstås undra om det verkligen var så smart att ge sig in i detta nu när barnandet tar så mycket energi..

Har under helgen inte hunnit andas riktigt och inte hunnit tänka över vad jag vill göra härnäst. Men när jag pratade med vännen E idag så upptäckte vi att jag faktiskt trots allt börjat att planera framåt, så gott det nu går. Jag var först beredd att kasta in handduken för gott, sen tänkte jag fortsätta mina försöka på CFC men sen började jag samla mig. För det första så ger jag så klart inte upp, hur skulle det se ut!? För det andra är jag nog inte redo att ge upp idén om öppen donator än och då är det inte så stor idé att åka till Danmark istället för Finland, skillnaden blir i bästa några få tusen/försök.

Innan jag går vidare så vill jag däremot ha svar på några frågor. För det första så skrämmer en sak mig rejält, att när mensen nu kom var det första gången på 3 år som jag blödde ordentligt, så som jag brukade göra. Innebär det att jag i normalfallet inte är fertil? Att det är sprutorna med Hcg som hjälpt till? Kanske är jag okej nu i så fall men jag vill höra vad experterna säger. Kanske behöver jag mer hormonstimulering inför nästa försök? Eller bör jag gå direkt på IVF? Om det blir en ny insemination så kan det vara så att ÄL blir under påsken och då gissar jag att AVA är stängt. Vi har inte heller någon gynekolog i stan den veckan så jag måste hitta en annan i nästa stad 22 mil bort för follikelmätningen om jag ändå kan tajma in det. I maj blir det inget för då är jag i Australien så då blir det långt till nästa. Jag ska ringa AVA i morgon och be om att få prata med Liisa. Sen ska jag ringa min gyn i Luleå och prata med henne också för att till sist jaga rätt på gynekologen i Gällivare..

 

Nåja, jag är på benen igen. I alla fall mentalt, rent fysiskt fungerar mina kroppsdelar inte riktigt som dom ska. Tre dagars BodyPump känns kan jag lova!

Äventyr och livsglädje blandat med sorg

Mitt hjärta och mina tankar är hos Elida som i detta nu kämpar i en mardröm som inte skulle hända. Hur stark ska en människa måsta bli?

Under mina helvetesår där det fanns långt fler djävulskap än anorexi livet hittade på åt mig och min familj var det många som sa -”Man blir stark av motgångar” eller -”Det kommer alltid något positivt ur allt som händer!” Jag ville bara slå dom! Och det vill jag faktiskt fortfarande ibland. Men idag har jag tryggheten och orden att säga emot. För inte fan (ursäkta) vill jag bli starkare än jag redan är eller kan (vill?) se nåt satans positivt i motgångar. Jo, visst har jag blivit starkare. Och visst har jag en annan förståelse och tolerans i livet, det ska mycket till för att göra mig stressad eller upprörd eftersom perspektivet är annorlunda. Och visst uppskattar jag livets skönhet så enormt mycket mer än vad jag tror jag skulle gjort annars. Men…hade jag hellre valt att vara en aning mer naiv och korkad?  Om jag fått byta mot en frisk pappa, syskon som mår bra och att jag sluppit vara sjuk – Absolut!

Men nu är jag den jag är och tycker faktiskt oftast om det jag ser. Det som varit kan inte ändras, det jag kan påverka är nuet och framtiden. Min styrka är idag en självklarhet även om den också är en svaghet ibland. Jag har inget filter mot andra människor när det gäller känslor, är jag lycklig så syns det och tvärtom. Det utsätter mig för både det ena och det andra men jag vill inte ändra mig. Jag väljer att ta emot det som sker med ett öppet sinne.

Som idag, idag har varit en strålande dag!

Filmteamet som var här i förrgår kom tillbaka för att filma isklättring. Och vem räcker inte upp handen och anmäler sig frivilligt? Undertecknad så klart 🙂 Några timmar senare och en aning svag i armarna efter ett antal klätterturer uppför isväggen är jag filmad från alla tänkbara håll och kanter och mer än lycklig. Det som inte provat isklättring borde testa! Det är superkul! Sen kan man fråga sig om kameramannen verkligen var tvungen att film mycket under- och bakifrån? Min rumpa kommer snart att vara världskänd i Tyskland.. Hur som helst har jag nog världens bästa liv, tänk att jag får göra sånt här på arbetstid!

Isklättring och min snart kända rumpa 🙂

Uppe! -"Just one more time, Promise..."