Rumpan ner!!!

Jag ringde för säkerhets skull förlossningen sent i går kväll eftersom jag hade haft ont i livmodern i stort sett hela dagen. Ville bara stämma av så att jag tänkte rätt; att så länge det inte kommer regelbundet så är det ingen fara. Dock fick jag andra besked av barnmorskan jag pratade med. Hon var inte alls så nöjd med att magen varit stenhård i en enda lång sammandragning hela dagen och ville ha in mig på en koll. Självklart åkte jag in på en gång, så långt hade jag inte tänkt. Väl där fick jag snabbt en plats och en annan barnmorska gjorde lite kontroller och en CTG-kurva. Allt var fint! Doktorn kom sedan och kände på magen, kollade livmodertappen och gjorde ett snabbt ultraljud för att kontrollera mängden fostervatten. Allt var fint där med och hon lugnade mig med att jag tänker helt rätt som utgår från att det är få saker jag skulle kunna göra fysiskt som skulle påverka graviditeten. Hade en graviditet varit så känslig hade det inte fötts ett enda barn under hela världshistorien men tanke på hur hårt kvinnor arbetat, och i många fall fortfarande arbetar, under sina graviditeter. Skönt. Så nu ska jag fortsätta måla om hemma. Tvättstugan är för övrigt klar! Bilder kommer i morgon.

Och så till det lite besvärliga; den lilla skruttungen ligger med rumpan ner! Jo, jag vet att det är tre månader kvar osv men de andra två har legat åt rätt håll vid det här laget och jag känner rätt så ofta att hon ligger i tvärläge men hon verkar ändå välja att landa med rumpan ner hela tiden om jag ska döma av sparkarna. Eller så känner jag fel (hoppas!) och hon roterar ganska fritt där inne och ligger ömsom ner och ömsom upp. Jag är INTE så sugen på att föda i säte men jag är ännu mindre sugen på ett snitt så det blir väll en sätesförlossning i så fall. En aning mer spännande än jag önskar min förlossning dock.

Nåja. Nu ska här målas naglar och kläs fint. Om en timme ska vi vara hos grannen på middag. Planerar dock att gå hem med tjejerna långt innan midnatt och förhoppningsvis åtminstone ha landat i soffan, tvättade och klara tills fyrverkerierna. Om nu någon är vaken då.

Jag önskar er alla ett riktigt fint 2018!

Annonser

Kontrollerad

Lämnade ju ett urinprov i förrgår och skulle få svar igår. Men ingen ringde så jag ringde upp mvc i morse. Det visade sig att de tolkat det som att de bara skulle ringa om provet visade något. Knasigt tyckte jag då jag faktiskt har ont och om det nu inte är urinvägsinfektion, vad är det då? Urgulliga bm i telefonen höll med och hittade till bådas vår glädje en återbudstid hos läkaren idag på eftermiddagen. Så idag blev jag äntligen kollad. Och han var noga! Och jättesnäll. Allt verkade fint. Ingen foglossning, inget från blåsan och tappen var sluten och normal. Däremot hittade han en vit beläggning där det inte ska vara någon sådan. Tydligen ev ett tecken på infektion. Så han tog en odling samt skrev ut antibiotika i form av vagitorier.
Det var så skönt att bli tagen på allvar och med förståelse. Om det inte blir bättre skulle jag återkomma. Men jag känner mig lugnad. Själv tror jag ju mest att det är min känsliga mage som gör ont när det är någon som trängs där inne. Förutom det onda vid tappen nu då, det var något nytt. Hoppas vaggisarna hjälper. Hade varit skönt att slippa det onda i underlivet.

Magen

Fy tusan vad ont jag har i magen! Det började förra söndagen och har inte släppt än. Efter mycket funderingar, klämmande och kännande har jag kommit fram till att det inte är sammandragningar. Tror jag… Men det skär, svider och är obehagligt i hela nederdelen av magen och strålar ner i underlivet. Att hålla handen på bebis är bara att glömma, det gör för ont. Det enda som lindrar är att antingen röra på sig eller ligga i framstupa sidoläge med en kudde som stöd så magen hänger fritt.
Det är klart jag oroar mig. Livrädd för vad det kan vara. Men jag har inte kunnat åka in till mvc, inte när lilla E var så sjuk. Eftersom vi bor så långt från våra familjer så fanns det ingen som kunde hjälpa mig med henne heller. Därför har jag förträngt det hela under veckan.
Egentligen tror jag att det är tarmarna och andra inre organ som gör ont. För det måste vara galet trångt där inne nu, det syns nämligen inte än att jag är gravid. Vet att jag hade liknande när jag väntade E så jag försöker lugna mig lite. Men det blir mvc på måndag, behöver få bli kollad. Lilla älskade grodpyre där i magen. Jag hoppas du har det bra och planerar att stanna länge än ❤

Att jag tänker byta yrke

Stackars lilla Pluppen. Hon kräks fortfarande även om hon *pepparpeppartaiträ* har fått behålla jordgubbarna och saften hon fått i sig under dagen. Sist hon kräktes var kl 10.30. Hon hulkar iof ibland, när hon är vaken, men det har som sagt stannat nere. Men hon hänger som en slapp sill. Sitter där man satt henne och orkar ingenting. Hon är vaken ibland men somnar snabbt om. Mammahjärtat går sönder av att se henne så här 😦 Men det är nog på väg åt rätt håll. Hon har tex just kissat för tredje gången idag!
Själv har jag sammandragningar delux sedan i söndags natt. Inga regelbundet återkommande utan mer att livmodern har dragit ihop sig och stannar i en kramp. Gör tusan så ont! Har pratat med mvc och de tror inte det är ngn fara. Och jag minns ju att det var så här när jag väntade E också. När det var för stressigt. Och nu blev det en kombination av oro och trötthet när E är sjuk och mitt jobb.

För det var något annat jag skulle prata om. Jobb och framtidsplaner är det som kretsar i huvudet på mig nu. För mina chefer är gräsliga! Väldigt lynniga och gör mig orolig, ledsen och stressad. Problemet är nämligen att de utgår ifrån att alla fuskar så fort de kan, att jag inte kan litas på och tycker att jag misslyckas med mycket. Ffa misslyckas jag med tankeläsning… Det har hänt flera gånger nu att jag fått en skrapa för något jag inte visste att jag skulle göra. Ingen direkt utskällning heller utan mer ett ”jasså, du har inte gjort det eller det? Ja, då får vi ju planera om och så får det där andra bli eftersatt då”. Två exempel: i torsdags jobbade jag över två timmar för kafét skulle öppna för säsongen nu i söndags och den ena av mina chefer, kvinnan, var på semester hemma i Holland. Det har byggts om i köket och fixats andra saker samt hennes man, den andra chefen, är helt oduglig och jag har fått ta hand om allt han stökar ner. Jag kunde inte lämna det ofärdigt då hon skulle komma hem samma dag det öppnade. När jag väl skulle gå, trött och skakig, så säger mannen: -”Ja, det var ju bra att du stannade så att det blev klart. Men bara det inte blir en vana.” Jag bara glodde på honom! Inte fan jobbar jag över en massa för att det är kul och definitivt inte för att få betalt i två timmar till så som de tror. Deklarerade att det behövde han verkligen inte oro sig för!
Det andra inträffade i går. Jag skickade ett sms om att jag skulle vara hemma med dottern idag. Får till svar av kvinnan: -”Ok, tråkigt, hoppas hon mår snart bättre…..fint bakverk det blev…,idag lungt, igår cirka 25 fikagäster:-). Kollade röda huset, hann du inte alls jobba där förra vecka? Trodde E kunde börja med trädgården, men det blir först röda…, hör av dig imorgon om onsdag,/I”
Grejen är att vi har pratat om Röda huset och jag har sagt att jag antagligen inte skulle hinna städa det. Hon har då sagt ända sedan i mars att efter påsk kommer E och då kan hon hjälpa mig med det så det var ingen fara. Hatar sättet hon framför sitt missnöje på också, så jävla skuldbeläggande!
Det är inte bara de här två tillfällena som gör att jag går i taket naturligtvis. Det är små missnöjen, antydningar, kontroller och nålstick hela tiden!
Var på väg att ringa och be dom säga upp mig om de nu är så missnöjda men mannen lugnade mig. För går jag på a-kassa får jag mindre pengar än om jag blir sjukskriven eller får havandeskapspenning. Chansen att jag ska kunna jobba hela vägen fram är liten och jag har nu bestämt mig för att ansöka om havandeskapspenning så tidig det bara går. Vilket blir från den 4/7 i så fall. Usch. Vill inte alls gå dit men visst ekonomin är inte att strunta i. Det är ett antal tusenlappar varje månad som vi gärna vill ha faktiskt.

Men det hela har den sista tiden resulterat i en framtidsplan! Efter mycket tänkande, efterforskningar och samtal med mannen samt släktingar med yrket ser framtidsplanen ut så här:

– Jobba i sommar på det här vidriga stället. Så kort tid jag bara kan få det till.
– Få barn i september och vara föräldraledig till september -15
– Börja läsa till Sjuksköterska på distans våren 2015, under föräldraledigheten.
– Läsa så många kurser det vara går parallellt så jag blir klar på 1,5-2 år.
– Under tiden försöka få extrajobb på Ica eller liknande för att få in lite pengar så jag slipper nya studielån.
– Jobba som sjuksköterska ett år innan jag vidareutbildar mig. Till vad är inte riktigt klart än. Det som kommer avgöra är slumpen och vad det är brist på just då. För har jag tur kan jag få min vidareutbildning betald om det är skriande brist på just den kompetensen. Det jag funderar på är iaf Barnmorska, narkos eller operation.

Så ser det alltså ut. Och jag längtar! Jag älskar ju att studera så det här känns fantastiskt. Att det sen är just sjuksköterska jag siktar på beror på några saker: För det första kan jag antagligen korta av utbildningen då jag har läst ganska många liknande ämnen men med annan vinkel i min Dietistutbildning. Jag kan inte tillgodoräkna mig något men min kunskap har jag så det lär gå att tenta av vissa kurser utan allt för mycket jobb. För det andra finns det jobb! Och det inom en stor organisation. Aldrig att jag jobbar litet och privat igen! Och för det tredje är faktiskt ingångslönerna ganska ok numera. Och dessutom finns det faktiskt möjligheter att vidareutbilda sig och utvecklas även längre fram.

Spännande!!!

Bättre igen

Ja, idag har det varit okej. Mensvärk som kommer och går, lite kramp i övre delen av magen men annars okej. Är sjukt trött bara. Igår lämnade jag man och barn vid middagsbordet för att lägga mig i soffan. Somnade på två sekunder. Vaknade till någon gång i timmen fram till midnatt då jag var vid medvetande nog att förflytta mig till sängen. Det tar på krafterna att ha ont.
Jag är väldigt lättad över att den lille mådde bra också. Var nog räddare än jag trodde, särskilt med de återkommande kramperna. Idiot-läkaren på VC lyckades verkligen stressa upp mig där för två veckor sedan. Suck.

Idag har vi faktiskt varit ute och lekt! En vända med lite snöskottning på förmiddagen. Höll på att tuppa av pga ansträngningen men efter lite stödvila i en snöhög orkade jag lite till. På eftermiddagen var vi ute och åkte pulka och jag kunde faktiskt dra henne upp för den lilla backen ganska många gånger. Vi turades gudskelov om mannen och jag, annars hade det inte gått. Märker att jag är sliten och trött nu. Först flera veckor med illamående och nu två veckor med smärta. De senaste två har jag dessutom knappt kunnat eller vågar äta något annat än havremjölk, ris, potatis och kokt torsk. Det blir en inte fet på precis. Har därför tappat 2 kg. Hade hunnit gå upp ett sedan jag plussade men är alltså nere på -1 kg från normalvikt nu. Och det känns. Hjärtat arbetar som besatt när jag rör mig och jag är trött och yr. Längtar efter att våga äta lite mer normalt snart.

Ovanpå detta tror jag fortfarande att jag ska kunna åka upp till min älskade fjällby nu i februari. Försöker tala förstånd med mig själv men det är inte lätt. Saknaden efter vännerna och fjällen är stor. Och nästa chans att åka blir inte förrän i november/december någon gång. Men jag borde vara hemma och vila… Som sagt, min sämsta gren 😛

Akuten, igen…

I morse började det igen. Inte i övre delen av magen nu utan mensvärk. Kraftig mensvärk, så pass jag inte kunde stå upp när attackerna kom med korta intervaller. Så pass illa att det kändes som när förlossningen med pluppen startade.. Så efter ett samtal med 1177 åkte vi tillbaka till akuten. Åh, vad jag inte ville åka dit! Grät nog mest över det faktiskt, att behöva åka in med smärtor ingen hittar någon förklaring till. Känner mig så jäkla dum, hypokondrisk och överkänslig när det blir så här.

Precis som i måndags var de i alla fall fantastiska! Det blev att åka upp på gyn ganska snart för ultraljud. Säger hela tiden att jag inte är så orolig för missfall, händer det så händer det. Men när skärmen först är tom så börjar jag gråta. Men sen vrider hon lite på staven och där, där är en liten en med gigantiskt huvud och början till små armar och ben. Perfekt stor! Eller tja, mina ungar verkar rätt stora. Blev framflyttad ytterligare en dag den är gången så enl senaste mens är jag 9+0, enl ul är det 9+2. Samma var det med pluppen när jag väntade henne. Hon tittade runt på allt iaf men äggstockar och livmodertapp var fint. Så åter ner på akuten. Nu mådde jag bättre och kunde gå själv med pauser ibland. Så väl där nere ville jag åka hem. Vilket jag också fick efter samtal med snälla doktorn. Hennes teori, och min, är att hela systemet har kommit ur balans och krampar okontrollerat när det försöker vara samspelt. Hon trodde därför också att smärtan i gallan i måndags mycket väl kunde komma av att gallan krampat, stenar eller ej. I normala fall, som ogravid, hade jag tagit de starkaste smärttabletter jag hade hemma, sovit en stund och sen mått bättre. Känner ju igen delar av smärtan från alla mina år med magproblem. Kruxet nu är ju att jag gravid. Då kan jag inte göra så och läkarna vill inte heller att jag går hemma utan att de kontrollerat mig först. Nu vet vi iaf att det inte är något akut eller farligt. Nästa gång kanske jag vågar stanna hemma. Fast jag hoppas att det räcker nu.

Uppåt! Och förlossningstankar

Ännu en dag utan smärtor! Märker att jag spänner mig och är rädd att det ska börja igen. Som om jag skulle kunna förhindra det genom att vara på min vakt 😉 Istället äter jag snäll mat, tuggar noga och försöker vila.

Försöker är väll rätt ord. Ni som följt mig ett tag vet att det är min sämsta gren det där med att ta det lugnt. Själv tycker jag att jag har bra intentioner men så händer det alltid en massa som gör att det inte blir av. Denna gång har det handlat om lägenheten vi bodde i när vi flyttade hit höstas. Den har vi haft kvar då uppsägningstiden var bra mkt längre än tillträdet till huset. Därför har vi inte heller stressat med städningen. Jag gjorde några tappra försök mitt i illamåendet i början av januari men sen blev jag ju så himla dålig. Nu blev den iaf plötsligt uthyrd fr.o.m. i morgon till vår stora glädje, dubbla hyror är ju aldrig roligt så det är verkligen superskönt. Förutom att den inte var städad då. Så i onsdags på dagen samt hela kvällen igår var jag där och flyttstädade. Det har gått bra ändå. Men det bästa var när jag var klar i förmiddags och kunde ta mig hem till ett varmt bad innan förskolan. Ljuvligt! Ser fram emot nästa vecka då jag äntligen ska plocka fram min virkning och kanske hinna baka lite 🙂

Om förlossningen. Var till biblioteket idag och fick där syn på ”Att föda”. Tänkte att den kanske är bra att läsa lite i redan nu eftersom jag tycker det är jobbigt. Förstå min förvåning när jag börjar gråta när jag sträcker mig efter den! Alltså på riktigt gråta med tårarna rinnande utför kinderna. Fick sjunka ner på huk och försöka dölja ansiktet och mina snyftningar för de andra besökarna. Känslor av skräck, ångest och övergivenhet bara välde över mig. Till slut samlade jag mig och tog tag i den och den kom med hem. Om jag kommer läsa i den är en annan fråga…

Så även om jag funderat på det innan så stod det idag mycket klart att jag behöver hjälp inför nästa förlossning. Kanske till och med ganska mycket hjälp…