Vi måste ha hamnat på Sveriges bästa förskola med vårt barn

Alltså, jag ska försöka ta det hela från början.

När det började bli jobbigt med situationen på jobb så berättade jag det för lilla E’s fröken A. Mest för att pedagogerna är några av de få andra vuxna jag träffar på en dag som jag kan prata med men också för att det har varit ledset hemma och att det är bra om de vet det helt enkelt, om det skulle vara så att E reagerar på det. A blev ledsen för min skull men försäkrade att det inte hade märkts det minsta på min fina unge. Skönt.

När jag sedan gick hem förra veckan och sjukskrev mig själv så berättade jag även det och vi har sedan hela tiden haft en dialog kring tiderna E varit där och de har så klart undrat hur det gått för mig, om det skulle bli en sjukskrivning eller om jag skulle säga upp mig. När nu sjukskrivningen blev klar så ville jag berätta hela bilden för dom. Så jag bad A om lite lugn tid som inte var i samband med hämtning/lämning. Hon blev glad och tacksam att jag ville prata om vad som händer och vi sågs därför lite efter förskolestängningen igår kväll.

Jag valde att lägga alla, eller i alla fall de flesta, korten på bordet. Om de återkommande depressionerna, att jag har en grundmedicinering med antidepressiva och att jag i och med situationen på jobb nu blivit sjukskriven för att inte hamna i en ny djup svacka samt undvika doshöjning. Jag berättade också om min rädsla för att de skulle tycka att jag var konstig eller sjuk för att jag äter medicin. Fina, fina A tog det hela så bra! Hon var innerligt tacksam för att jag berättade allt för henne, kunde inte förstå att människor skulle vilja döma någon för att denne äter medicin för depression och försäkrade mig om att ingen av personalen skulle tänka något sådant om mig för detta. Hon blev också arg och upprörd över att jag blivit utsatt för de här arbetsgivarna när jag nu är lite skörare för sådant. Vi pratade länge hon och jag. Vi är uppenbarligen väldigt lika i hur vi reagerar på livet och hur känsliga vi är för omgivningens tyckande  och mående. Jag kom också in på det där läkarbesöket i höstas då läkaren hävde ur sig att han hade skyldighet att anmäla till soc om han misstänkte att min dotter for illa av mitt mående och att jag därför känner en sådan lättnad när hon och de andra säger att de upplever lilla E som väldigt trygg och glad. Precis som många andra blev hon alldeles förskräckt över att han sagt så och förstod precis min panik och oro.

Hur som helst så bestämde vi att hon berättar för de andra pedagogerna så att alla vet. Hon lovade mig att ingen i arbetsgruppen skulle tycka att det var något konstigt eller dåligt, snarare att de skulle vara lika tacksamma som hon över att jag faktiskt berättar. Det ger ju också möjlighet för dom alla att förstå varför jag ibland kanske kommer behöva eller vilja ha lite mer hjälp än 15h/vecka fast jag går hemma och i deras ögon säkert ser både pigg och glad ut.

Hon avslutade med att ge mig en varm kram och igen tacka för att jag faktiskt ville berätta.

Så, som sagt: Jag tror bestämt att vi lyckats hamna på Sveriges mest kärleksfulla och harmoniska förskola.

Tack ödet för det!

 

 

Annonser

Läglig vab

Måndagen gick bra. Eller bra och bra. Jag höll mig utom synhåll större delen av dagen så jag skulle slippa kritik. Hade ändå så mycket sammandragningar av ren stress att jag hade rejält ont innan dagen var slut. Sista halvtimmen satte jag mig med en glass och läste på om våra köksrutiner. Naturligtvis passerade en av cheferna och var tvungen att ge en syrlig kommentar om att jag såg ut att ha slutat för dagen redan. Vet inte om jag satt på fel plats, om mitt hårband var fult eller om han inte gillade att jag åt glass medan jag läste. Blir så trött!

Oavsett vad så hämtade jag en pigg liten E på förskolan och gick hem. Väl hemma blev hon mer och mer stilla, för att slutligen somna sittandes i soffan. Med 40 graders feber. Så nu har jag vabbat ett par dagar. Hon är skållhet ännu så jag blir hemma i morgon med. Fredag också skulle jag tro. Sen jobbar jag fem dagar från söndag. Men om jag har lika mycket sammandragningar då som i måndags så går jag hem och stannar hemma tills jag ska till läkaren på mvc på onsdag. Efter det får vi se. Sjukskrivning eller uppsägning, det är frågan….

Trött och ledsen

Senaste veckan har inte varit bra alls. Blir allt mer inbunden och känslig. Konstant ledsen och ofta mycket irriterad. För att inte tala om trött. Drömmer mardrömmar gör jag också. Förra veckan en så hemsk dröm att det tog mig flera dagar att kunna nämna den för mannen och jag vill fortfarande inte prata om den. Den handlade om en förälders värsta mardröm och det var så verkligt allting. Vidrigt.

Ovanpå det så blir mina chefer bara värre och värre. Eller så är det jag som blir tröttare och tröttare och inte tål någonting längre. Men de är sjukt lynniga och svåra att ha och göra med. Vredesutbrott och ilska som blossar upp lite när som helst. Utan att ge mig en chans till förklaring eller allternativ verklighet från deras. Idag grät jag hela eftermiddagen efter jobbet. Jag vet inte hur jag ska orka ha det så här resten av sommaren. De kommer att ha knäckt mig fullständigt innan sommaren är slut. Känner mig redan som en strykrädd hund på jobbet. Säga upp mig kan jag inte. Vi kan inte stå utan inkomst i fyra månader. Vet inte om jag kan få dom att säga upp mig istället, så har jag a-kassa i alla fall.

Vad är det för fel på mig som inte klarar av ett vanligt jobb egentligen? Är jag för skör och klen för den här världen? Oförmögen att klara av lite press och stress?
Fast egentligen tycker jag inte det jag säger ovan. Jag vet att jag är sjukt bra på det jag gör, jag är ärlig, arbetar hårt och brukar få både kollegor och gäster att trivas och må bra.
Frågan är kanske snarare varför jag måste träffa på dessa själafattiga människor. De som livnär sig på att släcka andras glädje och energi. Jag önskar jag kunde stänga dom ute. Men jag är inte sån. Jag är inte hårdhudad och slagtålig. Och jag vet inte om jag vill bli det heller faktiskt.

Gravidkrämpor och annat som händer

Magen har vuxit rejält senaste veckan och det mest onda har gett med sig. Så antagligen var det ont i ligament och allmän växtvärk tillsammans med att bebis legat allt för långt in bland mina andra organ. Skönt att det är bättre iaf. Har ändå pratat med mvc och lämnat urinprov för att se om det är någon infektion. Borde få svar i morgon.
Däremot kan jag inte ligga på rygg längre för då mår jag riktigt dåligt. Bebis har alltså kommit så pass upp att hon klämmer till Vena Cava då. Kan inte minnas att det kom så här tidigt med lilla E men denna fröken och den här graviditeten är ganska annorlunda så det är bara att gilla läget. Så redan nu är det slut med att kunna variera mina sovpositioner. Det är sidoläge som gäller. Något som gör grymt ont i höfterna om jag inte pallar upp med en massa kuddar. Händerna somnar allt oftare och numera vaknar jag på nätterna av att de gör ont. Har letat fram mina handledsskydd jag har vid snowboardåkning. Ska se om det hjälper att sova med dom på.
Ovanpå allt har jag sjukt ont i ländryggen, där bäckenet fäster in mot ryggraden. En följd av träningspasset jag var på i lördags. Jag hoppas innerligt att jag inte skadat mig på riktigt och har insett att det inte blir mer gruppträning för mig innan bebis är född. Och idag på jobb fick jag en så rejäl sammandragning att det bara var att avbryta och sätta sig en stund. Nu var vi tre på frukosten men framöver när jag är själv kommer det bli problem.

Intressant hur en graviditet skiljer sig från en annan egentligen. Mycket är lika förstås men det är få saker som följer exakt samma mönster. Det bästa är väll att jag inte är lika ångestfylld och orolig denna gång. Men det kommer väll det med 🙂 Hur som helt har vi i alla fall bokat in en profylaxkurs nu och jag har inte samma ilska och ångest kring förlossningen heller.

Nu var det sängen som gäller. Mannen är borta även denna vecka och jag börjar kl 06.30 i morgon. Vilket innebär att det ska lämnas på förskolan innan dess. Stackars Pluppen, och stackars mig.

Frisk! I alla fall nästan…

När hon väl började kunna äta igår så vände allt snabbt. Halva min middagsportion gick ner tillsammans med en halv flaska vatten och två dubbelrån med smör. Sen sov hon som klubbad hela natten till kl 9 i morse.
Dagen idag har fortsatt lika bra. Ordentlig frukost och en massa prat, tvätt och fix. Men sen var hon trött och ville vila i soffan. Vi åkte en sväng till affären för att köpa mer jordgubbar och bröd och sedan var det lunchdags. Även detta gick bra.
Men sen havererade det för min del. Hon vägrade sova middag! Pigg och nöjd petade hon mig i ögonen, rev mig i näsan och pratade massor. Kunde inte ens sätta henne framför en film och slumra i lugn och ro för hon skulle visa mig hela tiden och dansa och jag vet inte vad. Så jag fick ge upp, helt färdig.

Ut i trädgården och vattna stackars blommorna, gunga och så lite frön. Och så gunga lite till. Men det skulle vi inte gjort för där kom lunchen upp. Stackars liten 😦 Blev nog lite för bra med all lek och så gungans rörelser.
Fick bli vila i soffan och smörgås till middag. Gick bra.
Men att gå och lägga sig var inte intressant. I en timme låg hon och gjorde samma procedur som på eftermiddagen: rev, nöp och slet i mig. Och klättrade, pratade, sparkade och v ä g r a d e sova. Just när tålamodet är helt slut hör jag nyckeln i dörren! J är hemma! Jag tar upp fröken, går ner till mannen och räcker honom bestämt barnet. Nu får de slåss istället. I detta nu ligger jag alltså på soffan helt själv medan mannen kämpar med nattningen. Gissar att hon sovit så det räcker de senaste dygnen. Men vad tusan, jag är trött! Skönt att vara två några dagar i alla fall. Är rätt sliten. Inte fysiskt precis men mentalt. Det har varit tungt att se henne så dålig. Skräcken och paniken har legat på lur hela tiden men inte fått komma fram. Det var bara att ge sig själv en örfil och samla sig när oron var som störst. För vem skulle ta över om inte jag klarade det? Är i alla fall stolt över att vi fixade det, pluppen och jag. Hon är en envis och stark tjej. Precis som sin mamma 🙂

Arg dotter :-) Och att det inte går att kommentera

Dottra vaknade skitsur i morse 🙂 Sen har hon skrikit/gråtit/vrålat hela förmiddagen för att hon inte får dricka allt vatten på en gång eller smälla i sig en hel skål jordgubbar på en gång. Och ännu har hon inte kräkts idag *pepparpeppar* osv… Så vi är på väg åt rätt håll!

Annars har jag ett bekymmer. Jag kan inte kommentera hos flera av er. Dina, Mette, Wilda Mathilda, mamma Vilja mfl. Jag har försökt flera gånger senaste veckorna men kommentaren bara försvinner när jag försöker publicera den. Oavsett om jag skriver på telefon eller dator, anonym eller via alias. Bara så ni vet att jag tänker på er!

Fortsatt kräkande

Lilla, lilla älskade barn. Hon kräks fortfarande. Och hänger helt lealös i min famn och magen är helt insjunken. Det blev ett besök på akuten igår kväll såklart. De bedömde de henne för pigg för dropp. Hon protesterar tex när vi ger henne vätska 🙂 Lite blandade känslor på det men samtidigt skönt att hon är så pass ok. Lite tendens till uttorkad men blodsalter och pH var fint trots -5 hg i vikt. Så efter 125 ml vätskeersättning som hon fick i sig på 3 timmar och med bara tre kräkningar så fick vi åka hem.
Det är lugnt så länge hon inte äter eller dricker. Dvs själva sjukan är nog borta, nu protesterar magen rejält.
Så vi fortsätter med medicinspruta. 5 ml var 5:e minut. Konstant slagsmål med andra ord men vad gör man inte.

Min stackars, stackars lilla unge.