Bebisbubblar och roddar tvåbarnslivet

Lite paus här. När lilla E är på förskolan så myser jag med Hannah. När sedan lilla E kommer hem så är det hon som gäller. När vi inte sover eller ammar förstås.

Men vi mår bra! Kärleken är stor och min fina familj är komplett. Jag har fått två fina döttrar! Mer än vad jag vågat drömma om ❤ Dock var tredagarsgråten jobbig denna gång då jag varit riktigt ledsen. Ledsen för att ingen kommer och hälsar på, för att vi inte känner någon här på vår nya hemort att visa upp henne för. Den enda som sett henne än är min mamma. Gudskelov börjar hormonerna lägga sig lite nu när amningen är igång så jag mår bättre igen.

IMG_3454.JPG

IMG_3438.JPG

IMG_3442.JPG

Svampplockning

Nä, inget barnafödande här inte. Magen fortsätter att dra ihop sig sådär hårt och pressa nedåt, å andra sidan har hon inte sjunkit än så det kanske är vad som händer. Annars är kroppen snäll med mig just nu tycker jag. Sover bättre än på länge och vilar mycket på dagarna, orkar inte så mycket. Kroppen laddar helt enkelt inför förlossningen, coolt.

Efter ett par bra nätter och med fröken Plupp på förskola två dagar vaknade jag trots allt ganska utvilad i morse. Så jag tog henne på cykeln och trampade iväg först till hästhagarna och sedan upp i skogen för att leta svamp. Lilla E är superduktig på att gå i skogen och tycker det är spännande med allt som växer. Tyvärr har hon inte lärt sig att gå runt pinnar och små träd utan trampar rakt igenom, varpå hon snubblar och river sig hela tiden. Efter ett tag blev hon ganska ledsen så jag fick bära henne. Tror förkylningen sänker henne lite fortfarande också. Fyra små stackars kantareller fick vi med oss hem i alla fall 🙂

IMG_2987-0.JPG

Väl hemma var vi helt slut båda två så efter lite mat lade vi oss i soffan för att sova. I 15 minuter låg hon stilla men sen började det krypa i kroppen på henne och hon kunde omöjligen ligga kvar. Hellre studsa och hoppa i soffan och på min mage.. Som tur var kom mannen hem tidigt och kunde ta över den spralliga tjejen. Hon for omkring här som en jag vet inte vad så till slut bestämde dom sig för att gå till lekparken och gunga. Det var hon med på och hade bråttom iväg. 3 minuter senare får jag ett sms, hon har slocknat i vagnen ❤ Lilla gumman.

Hon har det verkligen inte lätt nu. Det märks så väl på henne att jag inte mår bra eller orkar som vanligt. Och inte kan hon få igång mig heller genom att hoppa på mig. Hon vet att det är något på gång helt enkelt och kan inte slappna av. Om hon inte är med sin pappa förstås. Då är hon lugn, trygg och glad. Jag är så innerligt tacksam att vi har honom i vårt liv. Att jag inte gör det här själv. För kärleken mellan de där två är magisk

Det drar ihop sig. v.39 (38+6)

Haha, ser nu att rubriken blev en rätt kass ordvits 😉
Hur som helst har något ändrats idag. Plötsligt i förmiddags blev magens form väldigt underlig och det kändes som om fröken där inne pressade på åt alla håll. När jag reser mig pressar det dessutom nedåt på ett nytt sätt. Eller nytt och nytt. Precis så här kändes det dagen innan förlossningen med lilla E drog igång. Fast då fattade jag inte att det var sammandragningar utan tyckte bara hon trängdes mer än vanligt…

Idag är annars en bättre dag än igår då jag var så trött att jag höll på att gå sönder. Lilla E blev dunderförkyld i söndags och har därmed sovit dåligt ett par nätter, och sover hon dåligt så sover jag dåligt. Igår var hon mycket bättre men inte helt okej för förskola så ett stycke rastlös 2-åring ägnade sig åt att hoppa på sin slutkörda och tunga mor större delen av dagen. Och ju mindre jag orkade desto oroligare blev hon och därmed mer intensiv. Gisses. Hon stupade i säng i går kväll i alla fall och mannen lovade att ta natten. Men först skulle vi mysa lite i soffan och se Homeland. Vilket gick åt skogen då jag kommer ut ur lilla E’s rum och han har värmt en tallrik rökta revben att smaska på. Illamåendet och kväljningarna sköljde över mig och jag blev så besviken. Kunde han verkligen inte låtit bli dom när han vet hur vidrigt jag tycker det är? Vände och gick och la mig istället, kl 20.30. Ledsen och sur. Som tur var har jag fått sova i natt och har lite mer energi i kroppen nu. Har ägnat mig åt att måla ytterligare ett varv på säkerhetsgrinden vid trappen och sedan byta alla sängkläder och tvätta. Jodå, jag vet att man ska vila, vila och vila när det närmar sig men jag undrar hur många som verkligen kan göra det. Drivkraften att ordna sitt bo innan födseln är stark. På många sätt är vi bara våra instinkter när det kommer till detta, och jag tror på att låta det vara så.

Just nu känns väll inte förlossningen som om den lurar runt hörnet, men snart så 🙂 Vi har packat klart våra väskor, städat undan hemma, bäddad vaggan och fyllt kyl och frys. Nu ska vi bara få till att jag fattar när det är på riktigt så mormor hinner ner hit från Ekerö…

När köksfläkten åker in i diskmaskinen

Här hemma har fixandet och boandet stegrats senaste dagarna. I dag kom turen till köksfläkten i samband med att jag storstädade huset. Samtidigt tvättar jag nästan maniskt allt som kommer i tvättkorgarna. För jag vill hålla undan så vi kommer hem till hyfsat med rena kläder, och inte tvättberg, efter förlossningen.
Och så virkar jag. Babyfilten är faktiskt klar och ligger just nu på tork efter att ha sköljts och sträckts. Jag blev så nöjd med resultatet så det är sanslöst. Tänk, de där garnerna köpte jag när jag väntade lilla E men då renoverade jag lägenheten istället för att virka. Nu är filten äntligen klar! 2,5 år senare… 😉

Annars känner jag ingenting förutom vild sjögång i magen. V.38(37+6) idag. Och att jag är tröttare än tröttast. I dag höll jag dessutom lilla E hemma från förskolan då hon slokade betänkligt i morse. Det blev mycket film och en del glass, saft och bullar för att få i henne lite energi då hon ätit väldigt dåligt de senaste dagarna. Nu på kvällen har hon dock kvicknat till och ätit rejält med både mat och efterrätt. Skönt. Så i morgon blir det förskola för fröken och vila för mamman. Välbehövligt även om jag älskar att ha henne nära, för jag är rejält slut som det är nu. Hon har i alla fall somnat för natten nu och jag hoppas på en lugn natt. Kanske ska jag redan nu, kl 20.30, gå och lägga mig? Lite extra sömn hade inte skadat.

Kram och godnatt!

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Slutkörd

Stockholm tur och retur över helgen, en förlängd helg då huvudanledningen var ett tandläkarbesök för mig samt en klippning hos ”min” frisör. Jag hade nämligen både tappat en fyllning i min ena tand och dessutom klippt mig själv med vår slöa kökssax. Båda delar såväl dumt som onödigt :-S
Oavsett vad så är jag nu hel i munnen och duktiga B kunde rädda håret så det nu är riktigt snyggt. Kortare än på många år men jag trivs förvånansvärt bra med det. Inte så konstigt kanske då jag efter graviditet och amning med E har tappat mängder av hår så större delen av det var slitet och tunt. Nu har jag ett tjockt och halvlångt hår. Trevligt att känna sig lite fin.

Men det är tungt att resa som nästan höggravid. Upp gick väll bra, då åkte vi bil med mannen bakom ratten. Men han åkte hem redan i söndags så vi tog tåget ner idag. Inte så många timmar men gudars så tungt att åka buss-tunnelbana-tåg-buss med tunglastad barnvagn och nyfiken 2-åring. En 2-åring som visserligen är väldigt lugn och lätthanterlig men det blir mycket klättrande på magen, många lyft och mycket gå.

Nu sover hon iaf och jag ska släpa mig i säng. I morgon väntar rygg- och bäckenskola på KK eftersom jag känner av foglossningen i ryggen. Gissar att resan jag gjorde idag inte är på listan över rekommenderade aktiviteter…

Vänner

Ojojoj så trötta vi är i vår familj nu. De senaste dagarna har vi nämligen haft besök. Min fina vän S som bor i fjällbyn jag lämnade har varit här i tre dagar med man, döttrar och hund. Det faller sig nämligen så vansinnigt bra att hon kommer från en ort ungefär 15 mil härifrån och de är där åtminstone två gånger om året för att träffa familj och vänner. Nu när vi fått så stort hus så passade de på att komma hit.
Det har varit helt fantastiskt! Barnen är 3,5 år och 1,5 år, dvs det blir tripp trapp trull på våra ungar. Och som dom har lekt! Lilla E har varit helt lyrisk och dyrkat allt den stora tjejen gjort. Lilla A har mest hängt efter och varit glad. Mitt i allt kaos har vi hunnit äta gott, vara på någon utflykt och prata massor. Sen har vi alla sju däckat vid 21-tiden tillsammans med barnen. Lagom 🙂
Idag for de vidare och jag försöker återhämta mig. Det känns enormt tomt utan dom här nu men samtidigt så skönt. Lilla E har också varit helt slutkörd så vi har sett på film, sovit tre timmar på eftermiddagen, fikat, ätit middag och myst innan vi gick och lade oss för natten.
Men det här med vänner alltså. Så enormt viktigt och jag inser hur mycket jag saknar andra vuxna än J att umgås med. Jag hoppas att jag hittar några att vara med här i byn snart.

Nu ska jag också borsta tänderna och sova, det behövs kan jag lova.

Vi måste ha hamnat på Sveriges bästa förskola med vårt barn

Alltså, jag ska försöka ta det hela från början.

När det började bli jobbigt med situationen på jobb så berättade jag det för lilla E’s fröken A. Mest för att pedagogerna är några av de få andra vuxna jag träffar på en dag som jag kan prata med men också för att det har varit ledset hemma och att det är bra om de vet det helt enkelt, om det skulle vara så att E reagerar på det. A blev ledsen för min skull men försäkrade att det inte hade märkts det minsta på min fina unge. Skönt.

När jag sedan gick hem förra veckan och sjukskrev mig själv så berättade jag även det och vi har sedan hela tiden haft en dialog kring tiderna E varit där och de har så klart undrat hur det gått för mig, om det skulle bli en sjukskrivning eller om jag skulle säga upp mig. När nu sjukskrivningen blev klar så ville jag berätta hela bilden för dom. Så jag bad A om lite lugn tid som inte var i samband med hämtning/lämning. Hon blev glad och tacksam att jag ville prata om vad som händer och vi sågs därför lite efter förskolestängningen igår kväll.

Jag valde att lägga alla, eller i alla fall de flesta, korten på bordet. Om de återkommande depressionerna, att jag har en grundmedicinering med antidepressiva och att jag i och med situationen på jobb nu blivit sjukskriven för att inte hamna i en ny djup svacka samt undvika doshöjning. Jag berättade också om min rädsla för att de skulle tycka att jag var konstig eller sjuk för att jag äter medicin. Fina, fina A tog det hela så bra! Hon var innerligt tacksam för att jag berättade allt för henne, kunde inte förstå att människor skulle vilja döma någon för att denne äter medicin för depression och försäkrade mig om att ingen av personalen skulle tänka något sådant om mig för detta. Hon blev också arg och upprörd över att jag blivit utsatt för de här arbetsgivarna när jag nu är lite skörare för sådant. Vi pratade länge hon och jag. Vi är uppenbarligen väldigt lika i hur vi reagerar på livet och hur känsliga vi är för omgivningens tyckande  och mående. Jag kom också in på det där läkarbesöket i höstas då läkaren hävde ur sig att han hade skyldighet att anmäla till soc om han misstänkte att min dotter for illa av mitt mående och att jag därför känner en sådan lättnad när hon och de andra säger att de upplever lilla E som väldigt trygg och glad. Precis som många andra blev hon alldeles förskräckt över att han sagt så och förstod precis min panik och oro.

Hur som helst så bestämde vi att hon berättar för de andra pedagogerna så att alla vet. Hon lovade mig att ingen i arbetsgruppen skulle tycka att det var något konstigt eller dåligt, snarare att de skulle vara lika tacksamma som hon över att jag faktiskt berättar. Det ger ju också möjlighet för dom alla att förstå varför jag ibland kanske kommer behöva eller vilja ha lite mer hjälp än 15h/vecka fast jag går hemma och i deras ögon säkert ser både pigg och glad ut.

Hon avslutade med att ge mig en varm kram och igen tacka för att jag faktiskt ville berätta.

Så, som sagt: Jag tror bestämt att vi lyckats hamna på Sveriges mest kärleksfulla och harmoniska förskola.

Tack ödet för det!

 

 

Läglig vab

Måndagen gick bra. Eller bra och bra. Jag höll mig utom synhåll större delen av dagen så jag skulle slippa kritik. Hade ändå så mycket sammandragningar av ren stress att jag hade rejält ont innan dagen var slut. Sista halvtimmen satte jag mig med en glass och läste på om våra köksrutiner. Naturligtvis passerade en av cheferna och var tvungen att ge en syrlig kommentar om att jag såg ut att ha slutat för dagen redan. Vet inte om jag satt på fel plats, om mitt hårband var fult eller om han inte gillade att jag åt glass medan jag läste. Blir så trött!

Oavsett vad så hämtade jag en pigg liten E på förskolan och gick hem. Väl hemma blev hon mer och mer stilla, för att slutligen somna sittandes i soffan. Med 40 graders feber. Så nu har jag vabbat ett par dagar. Hon är skållhet ännu så jag blir hemma i morgon med. Fredag också skulle jag tro. Sen jobbar jag fem dagar från söndag. Men om jag har lika mycket sammandragningar då som i måndags så går jag hem och stannar hemma tills jag ska till läkaren på mvc på onsdag. Efter det får vi se. Sjukskrivning eller uppsägning, det är frågan….

Trött och ledsen

Senaste veckan har inte varit bra alls. Blir allt mer inbunden och känslig. Konstant ledsen och ofta mycket irriterad. För att inte tala om trött. Drömmer mardrömmar gör jag också. Förra veckan en så hemsk dröm att det tog mig flera dagar att kunna nämna den för mannen och jag vill fortfarande inte prata om den. Den handlade om en förälders värsta mardröm och det var så verkligt allting. Vidrigt.

Ovanpå det så blir mina chefer bara värre och värre. Eller så är det jag som blir tröttare och tröttare och inte tål någonting längre. Men de är sjukt lynniga och svåra att ha och göra med. Vredesutbrott och ilska som blossar upp lite när som helst. Utan att ge mig en chans till förklaring eller allternativ verklighet från deras. Idag grät jag hela eftermiddagen efter jobbet. Jag vet inte hur jag ska orka ha det så här resten av sommaren. De kommer att ha knäckt mig fullständigt innan sommaren är slut. Känner mig redan som en strykrädd hund på jobbet. Säga upp mig kan jag inte. Vi kan inte stå utan inkomst i fyra månader. Vet inte om jag kan få dom att säga upp mig istället, så har jag a-kassa i alla fall.

Vad är det för fel på mig som inte klarar av ett vanligt jobb egentligen? Är jag för skör och klen för den här världen? Oförmögen att klara av lite press och stress?
Fast egentligen tycker jag inte det jag säger ovan. Jag vet att jag är sjukt bra på det jag gör, jag är ärlig, arbetar hårt och brukar få både kollegor och gäster att trivas och må bra.
Frågan är kanske snarare varför jag måste träffa på dessa själafattiga människor. De som livnär sig på att släcka andras glädje och energi. Jag önskar jag kunde stänga dom ute. Men jag är inte sån. Jag är inte hårdhudad och slagtålig. Och jag vet inte om jag vill bli det heller faktiskt.