27:e maj. Hopp?

v.7+4?

Natten till idag vaknade jag och var hungrig! Så som jag gjort hela graviditeterna med tjejerna! Och idag har det varit blodfritt hela dagen, inte ens en liten genomskinlig flytning. Då har jag ändå fortsatt att bära jord och även grävt mängder med gödsel till trädgården hela dagen. Orkar ganska bra men är ändå matt i kroppen märker jag. Märkligast var nog ändå att i morse när vi…ehhhh…höll på med vissa aktiviteter så kände jag plötsligt livmodern. Eller snarare att något i apelsinstorlek flyttade sig i buken.

Så….gravidappen jag avinstallerat är återinsatt. Och hoppet har stigit igen. Tyvärr kanske men det är väll ändå lugnast så. Vad har vi för glädje av att jag går och är ledsen i förväg? Så kanske, kanske, kanske kan det vara så att jag får bli mamma igen i januari!? Snälla, kan det få vara så.

22:a maj, Nervös

Vul idag kl 13.15. Är så nervös att hjärtat hoppar dubbelt så fort och magen är en historia för sig. Grubblade dessutom en hel del i går kväll på om det är rätt att göra det här ultraljudet. Vad utsätter vi våra barn för egentligen? Men. Nu är det bokat och jag tror det är bra för oss alla att få veta hur det står till där inne. Är livrädd för beskedet att det är tomt eller för litet och utan hjärtslag. Orkar inte. Ganska nervös för det omvända med, att det kan vara fler än en. Det finns flera faktorer som höjer risken för det just nu: genetik (min mamma födde tvåäggstvillingar), min ålder (fyller 40 år i november) och att jag månaden innan hade missfall (ska tydligen öka risken gången därpå). Hu.

Men, det är bara att göra. Hade så gärna haft maken med mig bara men han håller i en kurs idag så det var omöjligt att ta sig ifrån jobbet. Eller, omöjligt är det ju inte. Men folk åker från hela landet för att närvara på den här kursen som är må-ons så det hade ställt till det för väldigt många fler om han åkte bort några timmar. Och jag fixar detta. Heja mig!

18:e maj, I väntan

Symtomen är väldigt annorlunda denna gång. Trött – absolut men inte paniktrött. Humör – Eh, ja! Herregud så arg jag är! Ömma bröst -Japp, mer än när jag väntade lilla H faktiskt men inte lika mycket som första gången. Flytningar – Ja, faktiskt. De två andra gångerna har jag varit snustorr i underlivet från befruktning till avslutad amning. Denna gång är det inte alls lika uttalat utan mer som normalt, när jag inte är gravid. Illamående – inte så farligt faktiskt. Började må illa exakt samma dag som innan, v.5+1, och har sedan dess tagit en Lergigan Comp på morgonen det första jag gör och utöver det hållit mig borta från söta saker och istället koncentrerar mig på att äta regelbundet och med fokus på långsamma kolhydrater, fett och protein. Och så länge jag inte stressar eller rör mig för fort (hör väll ihop antar jag) så mår jag bra! Och det är väll detta som oroar mig. Är det någon där inne? Eller så är jag längre gången än jag tror eftersom jag tydligen inte kan avgöra på symtomen vilken vecka jag är i denna gång. Symtomen försvann dessutom inte helt efter missfallet så det kan ju faktiskt vara så att det inte var något missfall. Även om jag är mer eller mindre säker på att det faktiskt var det (= 6 dagars blödning med klumpar, negativt graviditetstest på dag 5 och tydlig ägglossningsstegring cd 14 och 15, svagt plus BIM -5 och starkt plus på BIM). Därav vul på måndag i alla fall. För antingen är det v.6+2 idag, eller v.10+3. Eller inte alls. Väntan är olidlig.

Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Det finns hopp

Jag var hos min kontakt på Psyk i tisdags. Det är så gudomligt skönt att ha den ventilen och få det stöd hon kan ge. Bara stämma av att jag tänker rätt liksom. Som vanligt bekräftade hon mina egna tankar och funderingar samt tyckte jag gjorde det bra i situationen. Vi bestämde tillsammans att det är dags för en doshöjning av min medicin. För jag har liksom stannat i det nedre läget jag var i när jag slutade arbeta. Anledningarna är väll många men framför allt så beror det mest troligt på att jag inte kan träna, äta och sova på det sätt jag behöver för att ta mig upp av egen kraft. Dessutom är jag ju ganska mycket större nu och den tidigare dosen jag stått på blir ju allt mer utspädd för varje kilo jag växer. Det känns bra att förhoppningsvis få en lite knuff i rätt riktning och kanske därmed orka lite mer och då må lite bättre osv osv.

Annars är livet väldigt bra, vilket också är en anledning till doshöjning, det finns ingen uppenbar orsak till att jag mår dåligt, jag bara gör det fristående från resten av livet.

De senaste dagarna har vi haft besök av vänner igen. Det är så himla kul att träffa dom för mannen i familjen är en nära vän till min J. Men inte bara det. Jag känner honom också från tiden då jag lärde känna J för sju år sedan och dessutom så har hans fru, B, och jag verkligen funnit varandra senaste året. En kvinna jag aldrig trodde jag skulle ha så mycket gemensamt med men ju mer vi pratar och träffas desto mer gillar vi varandra. Så pass att det ibland är hon och jag som hörs mer än männen och det var vi som bestämde att de skulle komma hit 🙂 De har dessutom en dotter på 10 månader så det funkar fint att bara vara småbarnsförälder ihop. Dvs vara styrda av sov- och mattider och att inte kunna planera 🙂 Hur som helst har det vara två superfinal dagar. Vi har mest hängt i trädgården och den största utflykten blev en promenad ner på byn för att köpa glass. Det bästa för oss alla fyra var nog ändå kvällarna. Vi har kunnat lägga våra barn att sova för att sedan sitta och prata som vuxna människor, utan att behöva springa iväg efter barn hela tiden.

Oavsett hur roligt det var tar det på krafterna och jag är nu helt slut. Har därför bestämt att jag blir i soffan hela dagen och mannen får underhålla lilla E. Jag ska se på film och virka, kanske orkar jag gå med och bada i kväll.

Just det. Var hos bm igår. Var en ersättare då min ordinarie har semester. Hon var väll också ok men inte mer. Saknar min bm M 😦 Det mesta var bra även om jag tyckte sockret låg lite högt, 7,5! men det är
fortfarande inom ramarna för vad som är ok. Sf mått var 31 cm och låg lite över medel, samma som med lilla E. Däremot glömde hon att ta blodvärde så jag ska ringa idag och be om remiss till vc hör i byn. Vill kolla att det inte sjunkit ytterligare. Jag tog upp frågan jag hade om bebis bukmått på ultraljudet och hon lyckades lugna mig. Läkaren som gjorde ul är väldigt duktig och har inte han sett något så är det med stor sannolikhet inget fel heller. När hon kände på magen så konstaterade hon också att bebis är helt normalstor så någon megabebis tyckte hon inte att det var frågan om. Jag nöjde mig faktiskt med det. Mest för att jag dessutom inser att om det nu är något som är fel så kan inga ultraljud i världen förändra det. Det är som det är ändå. (Wow på att lyckas tänka så, stort framsteg!)

Nu ska jag vila vidare. Kram på er alla!

Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

Profylaxkurs

Idag blev så i alla fall vår profylaxkurs av. Det är samma bm som håller i den vattengympa jag börjat på och som hade den storföreläsning om förlossningen som var på lasarettet härom veckan. Försökte beskriva henne för mannen innan genom att jämföra henne med Mia Skäringer och hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” Han kunde inte riktigt placera det men nu efter vår kurs håller han med till 100%. Hon är med andra ord frispråkig, intensiv och jäkligt rolig samtidigt som hon är stark, auktoritär och stabil.
Oavsett vad så var det ett bra drag att gå kursen. Vi lyckades faktiskt identifiera problemområdena och vad vi ska jobba med. I mitt fall blir det vilan. Och tilliten till min kropp. Vi gjorde lite övningar och jag märker att jag får panik och direkt efter att en smärta slutat så börjar jag tänka att nästa värk (nyp i låret) kommer göra ännu ondare och det orkar jag inte och vill inte och kan inte och….så kommer nästa värk. Behöver verkligen kunna ta tillvara vilan. Mannen och jag känns dessutom mer som ett team nu än innan. Vi fixar detta! Tror jag. För fy fan vad ont det gör att föda barn.

Idag är annars en bättre dag. Mannen och jag fick möjlighet att prata och bara finnas till igår kväll och jag kan nu vila lite i hans trygghet. Sen att dottern ovanpå det hade en dålig natt gjorde tyvärr att jag bara sovit tre timmar och därför är zombietrött idag. Det blir lite extra choklad för att orka med dagen. På tal om choklad så pratade jag även med bm om viktuppskattningen på bebis, min oro och huruvida det finns några vetenskapliga belägg för att mycket kolhydrater i kosten gör bebisarna större. Hon kunde lugna mig rätt bra. Viktuppskattningarna stämmer dåligt generellt sett och nej, det finns inga vetenskapliga bevis för samband mellan min viktuppgång/kolhydratintag och bebisens storlek. Inte när man som jag är normalviktig från början och faktiskt äter rätt bra. Det ska till en kombination med högt BMI innan graviditeten, stor viktuppgång och dessutom någon form av uttalad eller dold insulinresistens hos modern. Hon tippade dock på att även denna bebis kommer ligga runt 4 kg men mest just för att lilla E vägde 3,8 och att jag själv, samt mannen, vägde däromkring. Inget jag kan påverka annat än att fortsätta äta så bra jag kan. Så jag ska försöka släppa de där tankarna nu.

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S

Att lämna nycklar på jobb och att slåss med känslan av misslyckande

Jag orkade inte ta mig iväg igår. Skickade istället ett sms med beskedet att jag blir sjukskriven sommaren ut och att jag skulle komma förbi idag istället. Fick till svar att hon ville hinna prata med mig när jag kom. Hu så ont i magen jag fick. För vad ville hon säga? Skulle hon skrika på mig och skuldbelägga mig? Angripa att jag inte signalerat att något var fel tidigare? Jag kämpade med mig själv hela kvällen igår och försökte göra mig stark och hård i tanke och handling. Förbereda mig på att inte gå in i diskussion utan bara konstatera fakta och sedan gå därifrån.

När jag väl var där i morse visade det sig att mina farhågor var onödiga. Eller så blev det lugnt just för att jag var så samlad. Hon frågade en del kring hur jag mådde och jag framhöll sammandragningarna och foglossningssmärtan. Att det kommer stå något mer depressions- och stressrelaterat på sjukintyget får hon upptäcka senare. Jag varken orkar eller vill prata om det med henne. Mest var hon ändå bekymrad över bristen på sjukintyg. För hon måste ersätta mig nu på en gång och hon vill inte riskera att stå med två anställda om det är så att jag kommer om två veckor och säger att det inte blev någon sjukskrivning och vill komma tillbaka. Jag intygade att det inte kommer hända, att i så fall så får jag säga upp mig eller lösa det på annat sätt. För att göra henne ännu lugnare så har jag även skickat ett mail där jag intygar att jag inte kommer tillbaka och att om min sjukskrivning mot förmodan inte blir av eller går igenom hos FK så vill jag bli uppsagd, alternativt kommer säga upp mig själv, eller som ytterligare en möjlighet ta föräldraledigt fram tills dess att jag kan få havandeskapspenning. Vet inte hur mycket ett sådant mail kan vara värt. Eller om det kan användas mot mig, men vad fasen. Jag är inte den som håller på information bara för formalitetens skull. Jag är övertygad om att vi båda vill lösa detta utan konflikter med fackförbund och arbetsmarknadsdomstolar. Hur som är det inte helt avslutat förrän jag kunnat skicka henne sjukintyget och framförallt inte innan jag får min slutlön i oktober. Men rent mentalt ska jag jobba på att släppa frågan nu.

Men så känslan hos mig själv. Den jag slåss med. Känslan av misslyckande och oduglighet som medborgare. För är det okej att vilja bli sjukskriven? Parasiterar jag inte bara på samhället? Samtidigt ser jag ju att det är nödvändigt. Att det är så oändligt mycket billigare för alla vårdinstanser att sjukskriva mig en kort period nu istället för att jag går i botten och därmed behöver oändligt mycket mer hjälp. I förlängningen tror jag även att de ser det som en investering i mina familj och mina barn. För mår jag dåligt är risken att de också kommer må dåligt. Och behöva hjälp. Som kostar samhället pengar och tid. Om man nu ska se det helt krasst alltså. Dessutom skulle jag aldrig döma någon annan som vore i min situation och fick denna hjälpen. Bara tycka att det var fantastiskt och bra. Så jag måste sluta slå så hårt på mig själv. Min kloka man har dessutom övertygelsen att så länge jag dömmer mig själv så hårt kommer jag också tillåta andra att göra det. Och många människor som mår dåligt i sig själva letar efter svagare individer att slå ner på, dessa kommer alltid finna mig och nå mig så länge jag låter dom göra det. Det är så svårt bara. Att vara hård och bita ifrån. Det ligger så långt från min personlighet. Just nu, och sedan flera år tillbaka, använder jag instället strategin att utesluta dessa personer från mitt liv så snart som möjligt. Jag orkar och vill inte lägga energi på att konfrontera dom. Men målet är att i framtiden klara av att faktiskt möta dem och hålla min position.

 

Men nog om detta. Nu ska jag däcks på soffan en stund. Helt slut efter morgonens anspänning.

 

Stor kram på er fina som finns där, som stöttar och som är helt fantastiska genom att bara finnas ❤

Besked och lättnad!

Jag blir sjukskriven sommaren ut! Herregud så skönt!

Ringde L idag på förmiddagen då jag inte hört något än och mina arbetsgivare börjat tjata om hur det blir framöver. Och jag vill i n t e lämna in sjukintyget jag fick av läkaren på MVC då han skrivit att ”Arbetsgivaren sur för att arbetstagaren är gravid, upplever sig mobbad” osv. Det känns som att blotta strupen och visa sig extremt svag att inte ha konfronterat dom om frågan själv utan gått till en läkare istället. Hur som helst så var solklart för Psyk att jag ska sjukskrivas, tack gode gud för det, men att det var ont om läkartider och att jag naturligtvis måste träffa läkaren själv för att hen ska kunna sjukskriva mig. Det skulle komma två doktorer till på måndag och då skulle jag få en tid.

Nu återstår bara att berätta för mina chefer. Ska se om jag kan samla mig nog att cykla ut dit idag och lämna nycklar mm. Herregud en sådan lättnad.

Angående sjukskrivningen så känns det faktiskt helt rätt nu. Jag har fått stämningsdagböcker att fylla i och där går kurvan tydlig nedåt sedan mitten av april. Jag kan peka ut flera varningssignaler när jag tittar bakåt och så som läget är nu får jag panik vid tanken på att gå till jobb. I alla fall utan en höjning av min medicin. Någonstans börjar jag väll också acceptera att jag har en svaghet. En diagnos, om än inte fastställd än. Skrämmande i sig men ssk L har lärt mig att se det annorlunda. Att en diagnos inte är något som används för att stämpla och döma någon utan för att kunna hjälpa och stötta på rätt sätt så att livet ska kunna fortlöpa helt normalt. Alltså utan dippar och katastrofer. Helt fantastiskt när en ser det så!

Nu ska jag som sagt samla mig och ta mig till jobb. För sista gången!