Inga besked och alternativ nr 4

Inga nyheter, goda nyheter!?
Ssk L har inte ringt idag så jag vet ännu inte hur det blir. Men det har inte kommit något definitivt nej i alla fall.
Vaknade lugn och tillfreds men vartefter dagen gått har jag mått allt sämre. Oro blandat med ångest. På sen eftermiddag var jag ändå tvungen att lämna besked om helgens jobb så med en klump i magen skickade jag sms med sanningen att jag har så mycket sammandragningar att jag måste vila. Och att jag blir hemma till tisdag åtminstone. Fick ett neutralt svar med påminnelse om att lämna sjukintyg om jag blir borta längre. Jag tror dom vet att jag inte kommer tillbaka. Helt korkade kan de ju inte vara.

Hur som helst visade det sig att min bm inte kan hjälpa mig hon heller. Saknar bm M så enormt och känner mig rätt utsatt utan henne. Det är tur att min kontakt på Psyk är så bra.

Allt annat med magen och skrutten där inne var bra. Magen (sf-måttet) växer mitt på kurvan, hjärtljuden var 135-145, mitt blodtryck 100/60, blodsocker 4,8 och Hb 116. Prima med andra ord.

Idag kom jag faktiskt på ytterligare en utväg. Får väll kallas alt 4. Jag kan säga upp mig! Om jag sedan använder upp nästan alla föräldradagar vi har kvar på lilla E. De räcker precis fram till förlossningen om vi snålar så att summan vi får ut blir lika stor som a-kassan skulle varit. Kanske är det en vettig utväg? Om jag nu inte blir sjukskriven alltså. Vilket i ärlighetens namn känns som den sannaste och mest riktiga väg att gå.

Hur som helst har jag alltså köpt mig tid till tisdag och fram tills dess ska jag vila. Sammandragningarna gör det verkligen svårt att röra sig allt för mycket eller snabbt och fixar jag för mycket hemma får jag enormt ont i ländryggen. Det senare märkte jag idag för jag har dammsugit vårt stackars eftersatta hem. Gisses, det var inte bra för bäckenet. Vilket gör det än tydligare för mig att det inte går att arbeta mer. Kroppen håller inte alls.
Nu; ett försök att sova i vårt otäckt varma hem. Jag avskyr verkligen när det blir så här varmt. Som sagt innan så valde jag att bo 30 mil norr om polcirkeln av en anledning. Jag längtar tillbaka dit just nu!

Annonser

En lösning i sikte!

Min fina Ssk L på Psyk ringde strax efter lunch. Jag berättade vad läkaren på mvc sagt och hon suckade. Höll också med fullständigt om att nu skulle vi rädda mig och min familj undan den där arbetsplatsen. Inte rädda hela världen. Så himla skönt!
Hon skulle ta upp mitt fall på morgondagens morgonmöte. Hon tycker det är solklart att jag ska sjukskrivas; ”Blir det bra till sista september? Jaha, är bebisen beräknad till 3:e september. Men om vi säger sista augusti då?” Hon trodde inte det skulle bli några problem men kunde såklart inte lova något även om läkarna brukar följa deras rekommendationer. Hon hoppades kunna återkomma med besked redan i morgon men eventuellt kan det dröja till början av nästa vecka.

Just nu är jag i alla fall så innerligt lättad! Är så glad att jag har henne där och att jag inte behöver gå till botten och sedan harva genom hela systemet igen. Jag har någon som ser och hjälper mig hålla mig över ytan!

Planer

Så, då var fröken E lämnad på förskolan och jag är parkerad i soffan med telefonen inom räckhåll. Väntar nu otåligt på att Ssk L ska ringa och så får vi se efter det.

Har sammandragningar som tusan idag, det var ett projekt att gå de 200 metrarna till förskolan och tillbaka. De oroar mig inte särskilt men de är obehagliga och jag kan inte gå när de kommer. Så det blev att promenera i maklig takt, löjligt långsamt faktiskt. Mår illa gör jag också. Dels av ren stress men också för att den lilla i magen trycker och har sig. Det är trångt där inne nu även om magen har börjat puta en del. Mest ligger hon ju långt, långt in och högt upp. Vaknade dessutom kl 05.20 i morse igen utan att kunna somna om. Ett säkert tecken på att jag inte mår bra alls och att det börjat gå ganska långt för i början när jag mår dåligt vill jag alltid sova massor, sen vänder det och blir så här. Alltså ytterligare ett skäl till att inte orka processa med VC och samtal med arbetsgivare, jag kommer vara ett vrak innan det är klart. För att inte tala om att jag kommer ha hunnit föda barn innan det har utretts klart.

Hur som helst så pratade vi igenom alternativen igår, mannen och jag. Och han säger alternativ 1. Dvs sjukskrivning för det jag faktiskt mår dåligt av. För vi resonerar som så att det är väldigt få som vet vilka vi är i byn än så om de skulle börja prata så dör det nog ut ganska fort eftersom de inte vet vem det gäller. Dessutom har mina chefer flera gånger sagt att de inte umgås med några alls i byn trots att de bott här i sju år, så frågan är vilka de skulle kunna säga något olämpligt till. Dessutom är det två till från byn som arbetar där nu och som vet precis hur situationen på jobb är. M som började för några veckor sedan håller på att bli galen på dom och kommer antagligen snart att sluta han med. Det jobbiga med en sjukskrivning är att jag missar chansen att skälla ut dom för hur de är. Att de bara kommer se det som att jag var så svag och oduglig som de förväntade sig. Å andra sidan kan man ju fråga sig vad det spelar för roll vad de tycker? Ingen alls egentligen. Det är bara jag som är så utpräglat ”Duktig flicka” och vill att alla ska tycka att jag är bra. Måste bli bättre på att släppa det!

Så nu väntar jag. I morgon är ledig dag gudskelov och då ska dessutom till min barnmorska. Ska se om även hon kan dra i några trådar och hjälpa mig. Men jag är tveksam. Herregud så jag saknar den bm jag hade är jag väntade E. Fantastiska och omtänksamma Matilda som fixade och ordnade så allt skulle bli så bra som möjligt. Jag hatar verkligen att byta landsting hela tiden, suck.

Nu är bollen i rullning

Rubriken skulle kunna syfta på mig själv då jag senaste veckorna verkligen blivit rundare, läs tjock. Försöker byta ut ordet tjock mot frodig. Låter väll fint? 🙂

Men det var inte vad jag skulle skriva om idag. Det är om jobbet.

Förra veckan var det vab fram till och med fredag. Söndag var jag på jobb igen med en klump i magen och ångest i hjärtat. Det gick okej. Inga direkta utskällningar bara kritik framförd till andra när jag hör. Ex var den kladdkaka jag bakat för kladdig men det kan hon inte framföra till mig så jag kan ändra receptet till nästa gång utan hon säger det till T som ska servera fika samtidigt som jag är i rummet intill. Så obegripligt och ickekonstruktivt. I måndags fick jag en bakläxa på att täcken och kuddar inte legat ihopvikt lika på sängarna i vandrarhemmet. Dessutom hade vi glömt 4 element på i rummen, ve och fasa! Jag städade hela söndag och måndag vilket haft till följd att jag knappt kunnat röra mig när jag kommit hem. Ländrygg och höfter har gjort fruktansvärt ont och jag har stapplat fram. För att inte tala om hur ont jag får av alla sammandragningar.

Igår var det i alla fall dags att träffa min kontakt på psyk. Jag ringde ju henne för några veckor sedan när jag mest var ledsen och sedan blev mötena inställda pga att lilla E blev sjuk. Nu kändes inte behovet så akut längre men det var skönt att komma dit och stämma av. Hon var helt på min linje och stöttade mig i att jag ska sluta på jobbet. Gärna med lite hämnd i form av sjukskrivning. Att gå upp ytterligare i dos med min medicin är inte aktuellt när orsaken är två olämpliga chefer. Och om inte läkaren på mvc kan sjukskriva mig så skulle jag höra av mig så skulle hon se vad hon kunde göra. Skönt! Vi har bestämt återkoppling om två veckor för att kolla hur det gått. Och för att avlasta mig lite för jag kommer hålla ”rättegångar” med mig själv efter det här. Rättegångar där jag ifrågasätter varje beslut jag tagit och om jag inte kunde stått ut lite till om jag stått på mig och varit starkare. Där kom hon med en superbra tanke faktiskt. Jag tog nämligen själv upp parallellen att leva i ett misshandelsförhållande och att bli behandlad så här av sina chefer. Att det är samma beteende och mekanismer. Hon frågade då om jag skulle uppmuntra min syster att stå ut lite till? Svaret var ju självklart från början och det ger mig lite perspektiv. Jag ska vara stolt och glad att jag är så stark att jag kan stå upp för mig själv. Punkt!

Idag är det i alla fall dags för läkarbesöket på mvc. Det kan gå hur som helst faktiskt. Har ingen aning om vem jag ska träffa och jag hoppas innerligt att det är någon med empati. Just nu sitter jag i all fall hemma. Jag ringde mig sjuk i går kväll. Det är första gången i hela mitt liv jag sjukanmäler mig utan att vara sjuk och känslan är inte helt angenäm. Jag skäms och tycker det är väldigt jobbigt. Jag hatar ju att ljuga. Sen ligger visserligen inte den ”sjuka” jag uppgav, kräkningar och kramper i magen, så långt från sanningen. Jag mår gräsligt illa, har ont i magen och vaknade kl 04.30 i morse utan att kunna somna om, helt sönderstressad. För det är något jobbigt som ligger framför mig nu. Att meddela att jag inte kommer tillbaka. De kommer bli skogstokiga 😦

Vässat armbågarna och filat tänderna, redo för veckan som kommer

Först: TACK! För stöd och pepp på mitt förra inlägg. Energin räcker inte riktigt till att svara er en och en, men ni ska veta att jag läst det ni skrivit många gånger och det betyder mycket för mig med ert stöd.

Helgen som varit har innehållit en hel del sociala event men också jobb i lördags. Jag har pratat med vänner och bekanta, ältat med mannen och undan för undan blivit allt mer arg. Vilket är gudomligt skönt. Så nu är jag faktiskt inställd på att jobba i morgon. Inte för att jag planerar att stanna sommaren ut men jag vill avvakta vad min kontakt säger på tisdag och sedan vad läkaren på mvc säger nästa onsdag. Om jag inte sett till att bli uppsagt innan dess förstås. För nu har jag bestämt mig för att det är mer än nog. Och jag tänker inte smita med svansen mellan benen. Istället är planen att vara så jävlig det vara går med dem. Dvs helst en sjukskrivning eftersom det kostar dom pengar 🙂 Men som sagt har jag bestämt mig för att inte ta mer skit. Så nästa utbrott de får på mig blir deras sista. Jag kommer att sätta en gräns där jag deklarerar att jag inte accepterar ett sådant beteende från mina chefer. Att jag absolut inte vill arbeta för dem när de är så här och att de gott kan säga upp mig då så vi slipper varandra. Det ska dessutom stå pga arbetsbrist på uppsägningen, annars kommer jag ta strid och driva linjen att uppsägningen är pga graviditet. Ha!
Jo, visst förlorar jag på det hela. I alla fall ekonomiskt. Mentalt så kommer jag ändå vara en vinnare för att jag vägrade låta mig bli behandlad hur som helst. Och visst, hade jag varit med i facket hade jag nog drivit gravidfrågan ändå. Men nu är jag tyvärr inte det så då får jag rädda det som räddas kan av min egen hälsa. Även om det på sätt och vis spelar dem i händerna eftersom de vill bli av med mig.

Det var allt för nu. Måste sova. Är sjukt trött.
Kram och tack igen!

Om att min systers man inte känner sig välkommen

Pratade med mamma häromdagen. Lägenheten ute på ön som min syster fått är nu iordningställd men de har ännu inte flyttat dit. Hur hon nu klarar två hyror…
Oavsett vad så hade i alla fall hennes man gnällt lite över att byta stadsdel och dessutom klagat över att han inte kände sig särskilt välkommen ut på ön. Där började jag skratta faktiskt. Vad bra att han har uppfattat det tycker jag. För det är mycket riktigt, han är inte välkommen. Överhuvudtaget.
Mamma tycker som vanligt att det är svårt med hela situationen och vi blir som vanligt osams när vi pratar om det. Trist. Nu sa hon i alla fall att hon är rädd att förlora min syster om hon inte accepterar hennes val att stanna hos sin man. Vilket som ni vet inte är min åsikt. Det gör mig så ledsen alltihop. För han splittrar vår familj. Det blir ett evigt pusslande med familjeträffar och sådant eftersom vi valt att utesluta honom. Tänker bland annat på om att det blir dop i vinter om allt går bra. Antagligen kommer min syster inte att vara med eftersom vi inte kommer bjuda hennes man.
Fan vad jag hatar honom!

Om min syster: Historien upprepar sig

Fick ett mms från min syster i morse. En bild på en kattunge och ett meddelande om att den lilla skulle flytta hem till dom om några dagar. Reagerade på att hon sa ”till oss” men slog bort det, jag vet ju att hon inte flyttat än.

Men så ringde jag och pratade med mamma om något annat. Och då berättar hon följande:

Min syster kommer nu att flytta till sin nya lägenhet. OCH HAN KOMMER FLYTTA MED! Tydligen har han ”äntligen” förstått att han förlorar henne om hon flyttar. Han går även i egen terapi samt ”gått med på” att de ska gå i parterapi. Mamma säger att min syster har blivit mycket starkare och nu säger i från på skarpen. Bl.a. kommer hon kräva att han betalar sin del av hyran. Och jag citerar nu min mor: ”-och det är ju bra att han verkar förstå. Och det är ju fair om han faktiskt nu går i terapi och vill gå i parterapi. Och S (systern) kommer inte låta honom göra som han vill nu”

Är det bara jag som hör hur helt uppåt väggarna detta är? Jag blev asförbannad. På både situationen och mamma. För hon kan inte göra så här. Ställa sig på mannens sida och ge honom sin tretusensjuttioelfte chans. Varför kan hon inte stå upp för sin dotter!? Men jag ser ju mönstret. Det tog mig sju år att få mamma till att lämna min pappa. Från det att jag var 12 år och framåt… Det höll på att knäcka mig, att vara den mamma pratade med om allt som var illa men att hon aldrig gjorde något åt det. Det var att leva i en mardröm jag inte kunde göra något åt. Inte så konstigt att ätstörningarna fick sitt grepp om mig ganska tidigt. Tyvärr är det den verkligheten min syster vuxit upp i. Det enda hon sett, hur mamma tålt och duckat. Stannat, rasat och ändå gett en chans till. Igen.

För min del är det, i fallet med min systers man, för sent nu. Jag kan inte svika min syster så illa att jag accepterar och är trevlig mot någon som övervakar och förtrycker henne. Så jag frågade min mor om mannen skulle komma på födelsedagsfikat nästa lördag då mamma fyller år. Och tydligen var det upp till mig!?
Men för oss, min J och mig, är det solklart. Han får inte på några villkor vara en del av lilla E’s liv. Och jag skulle vara så överjävligt otrevlig med honom att jag inte ens orkar utsätta mig själv för det. Så kommer han går vi iväg några timmar, tills han är borta igen.
Följden blir att mamma måste välja mellan oss eller vår syster. För då kommer ju inte hon. Här vill jag dock påpeka att det är inte så att vi dömer någons val. Hade mamma sagt att de kommer så hade inte jag blivit arg över att hon ”väljer” min syster.Det som gör mig arg är att hon inte står upp för henne mer. Det är en jättesvår situation, jag förstår det. Samtidigt förstår jag inte alls. Varför går hon inte!?

Jag har inga som helst betänkligheter över det jag gör här, inte när det gäller min egen lilla familj. Jag har inte plats för energitjuvar och annat jäkelskap. Jag måste ta ansvar för att jag mår bra. Och ska jag kunna fortsätta tycka om min syster så är detta enda sättet. Annars kommer jag snart att hata henne för att hon ger den här vidriga varelsen en väg in i vårt liv. Jag förstår att jag spelar ett högt spel. Jag kan förlora min syster. Men det är inte mitt fel att det blir så här. Det är han och bara han som rår för detta. Och om, det är ett stort om, han mot all förmodan och trolighet, faktiskt förstår nu och förändras av terapi (hör själv hur j-kla osannolikt det låter, så nej det kommer inte hända). Ja, då förstår han också varför vi avskyr honom och att om han menar allvar med att bli en bättre människa så har han ett rejält arbete framför sig att bevisa det. Vi talar år här. År av harmoni och utan kränkningar och övervakning. Då, kanske, kan jag överväga att släppa in honom igen. Kanske. (Teoretiskt sett alltså..)

Däremot är jag osäker när det kommer till min syster. Sviker jag henne? Gör jag det värre? Borde jag finnas där och lyssna i flera år till?
Samtidigt kan jag inte göra på annat sätt. Vi kan inte gå under allihop. Jag kan inte gå under för att hon ska hålla ihop. Jag har lyssnat, peppat, gråtit, tagit henne 160 mil därifrån en hel sommar, lyssnat mer, varit arg, pratat, stöttat, förklarat. Till slut var hon/dom en av anledningarna till min långa sjukskrivning och sammanbrott 2010. En av många påfrestningar i livet som blev för mycket samtidigt. Så mitt val är klart.

Ändå: vad säger ni som varit med? Ni som varit i min systers position. Hur skulle ni upplevt det ställningstagande jag och min sambo gör? Är det katastrofalt? Utsätter jag henne för fara?
Jag älskar min syster. Såklart. Annars skulle jag inte bry mig om hur hon behandlas. Men vad tusan ska jag göra nu?

Tillägg morgonen efter: Jag vaknade i morse och insåg också hur enormt viktigt vår markering är även för vår egen dotter. Hon får på inga villkor lära sig att det är okej att bli förtryckt. Aldrig någonsin!