Om att min systers man inte känner sig välkommen

Pratade med mamma häromdagen. Lägenheten ute på ön som min syster fått är nu iordningställd men de har ännu inte flyttat dit. Hur hon nu klarar två hyror…
Oavsett vad så hade i alla fall hennes man gnällt lite över att byta stadsdel och dessutom klagat över att han inte kände sig särskilt välkommen ut på ön. Där började jag skratta faktiskt. Vad bra att han har uppfattat det tycker jag. För det är mycket riktigt, han är inte välkommen. Överhuvudtaget.
Mamma tycker som vanligt att det är svårt med hela situationen och vi blir som vanligt osams när vi pratar om det. Trist. Nu sa hon i alla fall att hon är rädd att förlora min syster om hon inte accepterar hennes val att stanna hos sin man. Vilket som ni vet inte är min åsikt. Det gör mig så ledsen alltihop. För han splittrar vår familj. Det blir ett evigt pusslande med familjeträffar och sådant eftersom vi valt att utesluta honom. Tänker bland annat på om att det blir dop i vinter om allt går bra. Antagligen kommer min syster inte att vara med eftersom vi inte kommer bjuda hennes man.
Fan vad jag hatar honom!

Annonser

Om min syster: Historien upprepar sig

Fick ett mms från min syster i morse. En bild på en kattunge och ett meddelande om att den lilla skulle flytta hem till dom om några dagar. Reagerade på att hon sa ”till oss” men slog bort det, jag vet ju att hon inte flyttat än.

Men så ringde jag och pratade med mamma om något annat. Och då berättar hon följande:

Min syster kommer nu att flytta till sin nya lägenhet. OCH HAN KOMMER FLYTTA MED! Tydligen har han ”äntligen” förstått att han förlorar henne om hon flyttar. Han går även i egen terapi samt ”gått med på” att de ska gå i parterapi. Mamma säger att min syster har blivit mycket starkare och nu säger i från på skarpen. Bl.a. kommer hon kräva att han betalar sin del av hyran. Och jag citerar nu min mor: ”-och det är ju bra att han verkar förstå. Och det är ju fair om han faktiskt nu går i terapi och vill gå i parterapi. Och S (systern) kommer inte låta honom göra som han vill nu”

Är det bara jag som hör hur helt uppåt väggarna detta är? Jag blev asförbannad. På både situationen och mamma. För hon kan inte göra så här. Ställa sig på mannens sida och ge honom sin tretusensjuttioelfte chans. Varför kan hon inte stå upp för sin dotter!? Men jag ser ju mönstret. Det tog mig sju år att få mamma till att lämna min pappa. Från det att jag var 12 år och framåt… Det höll på att knäcka mig, att vara den mamma pratade med om allt som var illa men att hon aldrig gjorde något åt det. Det var att leva i en mardröm jag inte kunde göra något åt. Inte så konstigt att ätstörningarna fick sitt grepp om mig ganska tidigt. Tyvärr är det den verkligheten min syster vuxit upp i. Det enda hon sett, hur mamma tålt och duckat. Stannat, rasat och ändå gett en chans till. Igen.

För min del är det, i fallet med min systers man, för sent nu. Jag kan inte svika min syster så illa att jag accepterar och är trevlig mot någon som övervakar och förtrycker henne. Så jag frågade min mor om mannen skulle komma på födelsedagsfikat nästa lördag då mamma fyller år. Och tydligen var det upp till mig!?
Men för oss, min J och mig, är det solklart. Han får inte på några villkor vara en del av lilla E’s liv. Och jag skulle vara så överjävligt otrevlig med honom att jag inte ens orkar utsätta mig själv för det. Så kommer han går vi iväg några timmar, tills han är borta igen.
Följden blir att mamma måste välja mellan oss eller vår syster. För då kommer ju inte hon. Här vill jag dock påpeka att det är inte så att vi dömer någons val. Hade mamma sagt att de kommer så hade inte jag blivit arg över att hon ”väljer” min syster.Det som gör mig arg är att hon inte står upp för henne mer. Det är en jättesvår situation, jag förstår det. Samtidigt förstår jag inte alls. Varför går hon inte!?

Jag har inga som helst betänkligheter över det jag gör här, inte när det gäller min egen lilla familj. Jag har inte plats för energitjuvar och annat jäkelskap. Jag måste ta ansvar för att jag mår bra. Och ska jag kunna fortsätta tycka om min syster så är detta enda sättet. Annars kommer jag snart att hata henne för att hon ger den här vidriga varelsen en väg in i vårt liv. Jag förstår att jag spelar ett högt spel. Jag kan förlora min syster. Men det är inte mitt fel att det blir så här. Det är han och bara han som rår för detta. Och om, det är ett stort om, han mot all förmodan och trolighet, faktiskt förstår nu och förändras av terapi (hör själv hur j-kla osannolikt det låter, så nej det kommer inte hända). Ja, då förstår han också varför vi avskyr honom och att om han menar allvar med att bli en bättre människa så har han ett rejält arbete framför sig att bevisa det. Vi talar år här. År av harmoni och utan kränkningar och övervakning. Då, kanske, kan jag överväga att släppa in honom igen. Kanske. (Teoretiskt sett alltså..)

Däremot är jag osäker när det kommer till min syster. Sviker jag henne? Gör jag det värre? Borde jag finnas där och lyssna i flera år till?
Samtidigt kan jag inte göra på annat sätt. Vi kan inte gå under allihop. Jag kan inte gå under för att hon ska hålla ihop. Jag har lyssnat, peppat, gråtit, tagit henne 160 mil därifrån en hel sommar, lyssnat mer, varit arg, pratat, stöttat, förklarat. Till slut var hon/dom en av anledningarna till min långa sjukskrivning och sammanbrott 2010. En av många påfrestningar i livet som blev för mycket samtidigt. Så mitt val är klart.

Ändå: vad säger ni som varit med? Ni som varit i min systers position. Hur skulle ni upplevt det ställningstagande jag och min sambo gör? Är det katastrofalt? Utsätter jag henne för fara?
Jag älskar min syster. Såklart. Annars skulle jag inte bry mig om hur hon behandlas. Men vad tusan ska jag göra nu?

Tillägg morgonen efter: Jag vaknade i morse och insåg också hur enormt viktigt vår markering är även för vår egen dotter. Hon får på inga villkor lära sig att det är okej att bli förtryckt. Aldrig någonsin!

Om min syster

Ja, hur det går för min syster med den vidrige maken?
Jag vet inte riktigt. Hon och jag kan inte prata om det längre. Det gick liksom i stå där för tre år sedan när jag blev så arg på henne för att hon släpper in honom i våra liv och ställer oss inför en massa ångest, oro, ilska och maktlöshet.
Men från mamma vet jag att hon i alla fall har betalt hyran på sin egen lägenhet och även hämtat ut nycklarna. Hon har inte flyttat men går vad jag vet fortfarande hos sin samtalskontakt.

Vi i familjen står fast vid vårt beslut att han inte är välkommen längre. Det är gudomligt skönt att sätta en gräns och att faktiskt stå upp för vår syster på ett tydligt sätt. Men visst kör det ihop sig för henne när vi gör så. Jag, mannen och pluppen åkte till Sthlm för att fira en försenad jul här i januari. Hon kunde inte vara med för hon klarade inte att ljuga för sin man om var hon var. Och att tala om att han inte får komma hit längre kunde hon inte. Så klart. Det förstår jag är övermänskligt att göra. Däremot uppstod det några smärtsamma situationer. Dels var hon tillsammans med sin tvillingsyster och hälsade på mamma och Ebba när jag och mannen tog en eftermiddag på stan. Plötsligt ringer hennes man och undrar varför hon inte kommer hem och blir jättearg för att hon är där hon är. Så arg att hon började gråta, skaka och omedelbart packa ihop och ta sig hem. Mamma försökte få henne att stanna. Försökte få henne att förstå att om hon inte träffar honom spelar det ju ingen roll hur arg han är, hon kan ju ändå inte nås av det. Men hon är som en mur. Hon går helt in i sig själv när det blir så här och vi når henne inte alls.

Den andra situationen var när hon ändå träffade oss alla en stund när vi skulle fira den sena julen. Hennes hund på 10 månader, en urgullig och energisk liten tjoffs, blev lite uppspelt i en lek/ett bråk med vår andra hund. Systern gick emellan varpå vovven råkade bita henne i armen i röran. En ren olyckshändelse och absolut inte av aggression mot någon. Men systern gråter förtvivlat. För att hennes man kommer bli jättearg och tycka att de ska avliva hunden. Oh, ja. Han hotar ofta hennes älskade vovve. Hon vågar absolut inte lämna henne ensam där tex.
Så, som sagt vet jag inte hur det går. Men jag hoppas att det går åt rätt håll.