Trött och ledsen

Senaste veckan har inte varit bra alls. Blir allt mer inbunden och känslig. Konstant ledsen och ofta mycket irriterad. För att inte tala om trött. Drömmer mardrömmar gör jag också. Förra veckan en så hemsk dröm att det tog mig flera dagar att kunna nämna den för mannen och jag vill fortfarande inte prata om den. Den handlade om en förälders värsta mardröm och det var så verkligt allting. Vidrigt.

Ovanpå det så blir mina chefer bara värre och värre. Eller så är det jag som blir tröttare och tröttare och inte tål någonting längre. Men de är sjukt lynniga och svåra att ha och göra med. Vredesutbrott och ilska som blossar upp lite när som helst. Utan att ge mig en chans till förklaring eller allternativ verklighet från deras. Idag grät jag hela eftermiddagen efter jobbet. Jag vet inte hur jag ska orka ha det så här resten av sommaren. De kommer att ha knäckt mig fullständigt innan sommaren är slut. Känner mig redan som en strykrädd hund på jobbet. Säga upp mig kan jag inte. Vi kan inte stå utan inkomst i fyra månader. Vet inte om jag kan få dom att säga upp mig istället, så har jag a-kassa i alla fall.

Vad är det för fel på mig som inte klarar av ett vanligt jobb egentligen? Är jag för skör och klen för den här världen? Oförmögen att klara av lite press och stress?
Fast egentligen tycker jag inte det jag säger ovan. Jag vet att jag är sjukt bra på det jag gör, jag är ärlig, arbetar hårt och brukar få både kollegor och gäster att trivas och må bra.
Frågan är kanske snarare varför jag måste träffa på dessa själafattiga människor. De som livnär sig på att släcka andras glädje och energi. Jag önskar jag kunde stänga dom ute. Men jag är inte sån. Jag är inte hårdhudad och slagtålig. Och jag vet inte om jag vill bli det heller faktiskt.

Annonser

V.20 (19+0) och allt är lugnt

Så rinner dagarna förbi. De fylls av kärlek, jobb, förskola, mat och sömn. Vi har det bra. Mycket bra till och med. Helgen som var lämnade mannen och jag dessutom älskade dottern hos mormor och tog in på hotell en natt. Vi strosade runt på stan, fikade i vårsolen, åt gott, njöt av varandras sällskap och sov ut. Allt medan lilla E och mormor med man hade det alldeles strålande roligt och fint tillsammans. Det är så härligt att se hur mycket hon tycker om sin mormor. När vi stannar bilen utanför mormors hus och vi frågar om hon vet vem som bor här så utbrister hon ”Mormor!!” och sen blir det bråttom ur bilen och in för att kasta sig i mormors famn för en lååååång kram.

Annars då? Magen växer men ännu är det inte helt uppenbart för utomstående att jag är gravid. Lite roligt faktiskt 🙂 Det rör sig där inne men mer så att jag förnimmer att någon snurrar och buffar än att jag direkt känner det. Misstänker fortfarande moderkaka i framvägg. Trist. I veckan var jag annars på mitt första besök hos Aurorabarnmorskan. Hon är bra. Och det finns en del att jobba med. Samtidigt är jag så medveten om att många haft så mycket värre förlossningar så jag känner mig lite pinsam och konstig som vill ha hjälp. Men hon viftar inte bort det utan tar mig på allvar. Och håller med om att förra förlossningen inte var ok. Framförallt reagerar hon på samma som mig när jag läser journalen, att de hela tiden skriver ”ev. koagulationsrubbning” Så jag förlorade mer blod än nödvändigt för att de valde att/hann inte ta till sig att det är en konstaterad rubbning, inget jag hittat på själv. Dessutom var barnmorskans ord på förlossningen om att det rent medicinskt var en helt okomplicerad förlossning rent felaktiga. den stora blodförlusten klassificerar den inte i kategorin okomplicerad. Nu lovar hon att jag inte räknas som ”grön” längre utan har en annan stämpel när jag kommer till förlossningen. Skönt. Om någon nu hinner notera det dvs…. Nästa gång blir om en månad och sen ska vi ses regelbundet fram till förlossningen. Fantastiskt att den möjligheten finns.

Nu ska jag sova, jobb i morgon igen. Skura golv och väggar roar jag nig med för tillfället :-S
Kram på er!

Humörsvängningar

Sa jag att allt var så bra nyss? Det kan uppenbarligen ändra sig snabbt.. Igår var det inte så roligt att vara min familj precis. Jag vaknade verkligen på fel sida. Kände mig bakfull och arg från det att jag slog upp ögonen. Lördagen innehöll antagligen alldeles för många aktiviteter för mig då vi var ute i trädgården på förmiddagen, hoppade över eftermiddagsvilan, och sedan for på badhuset där jag var med på ett Crossfit-pass och sedan badade vidare med lillan. Efter det var det hem och byta kläder för födelsedagsmiddag hos vännerna här i byn. Jag och lilla E var kvar till 21.30 ungefär, sen bröt hon ihop och jag var inte långt ifrån att göra det samma. Det är lite för lätt att göra för mycket nu när jag äntligen mår bra, vilket jag får betala för efteråt förstås. Tror inte jag kommer fatta att det tar på krafterna att vara gravid den här gången heller, utan köra på som vanligt. Suck. Stackars mannen…

Idag är nog en bättre dag, tror jag. Har mest hunnit lämna och hämta på förskolan, jobba och nu ligger jag i soffan. Får se vad humöret säger när mannen väl kommer hem.

Mitt mående. Uppföljning av höstens dipp

Kom på att jag inte berättat hur det gått efter höstens ras ner i ångest och stress. När jag blev tacklad från sidan i en situation jag trodde att jag hade kontroll över. Där jag tyckte att jag inte jobbade så mycket, eller hade så många projekt för mig. Det tyckte tydligen mer undermedvetna delar av mig. Och i efterhand kan jag kanske också inse att det var lite mycket. Mannen hade precis kommit hem, jag hade börjat ett nytt jobb under sommaren, vi hade sålt och flyttat, jag hade börjat på ytterligare ett nytt jobb, vi sökte annan bostad, försökte lära oss leva tillsammans och lära känna vår nya hemort. Vi köpte plötsligt ett hus och jag började på ännu ett nytt jobb, i väntan på att kanske få gå tillbaka till det första nya jobbet jag hade fått här uppe. Jag väntade också på att få göra en uppföljning av min konisering och ett nytt cellprov. Kanske var det att ta i med allt detta.

Jag sa utan mer betänketid upp mig från det nyaste jobbet i stan och stannade hemma. Jag fick sedan ganska snart träffa en underbar kurator via bvc (tack vare tips här om att det var dom jag skulle ta kontakt med) som skickade mig vidare till psykiatrin på sjukhuset. Här höjde jag också dosen på min medicin, något min inkompetenta läkare på vc inte gillade att jag gjorde på egen hand. Men strunt i honom. Efter några veckor hemma insåg jag att jag rimligen borde vara sjukskriven och återvände till vc. Och samma idiot. Där beskriver jag hur jag mår och min oro för att det ska påverka min dotter och hur gärna jag vill ha hjälp just för att det inte ska drabba henne. Varpå läkaren säger att han måste informera mig om att om han misstänker att dottern far illa av att jag mår dåligt måste han anmäla detta till soc. Jag fryser till is i samma sekund och börjar sedan i panik gråta. Varför hade jag gått dit? Hade jag förstört allt nu? Kommer jag förlora mitt barn? Han går ut för att hämta något och jag letar febrilt efter en väg ut. Ska jag rusa iväg? Hoppa ut genom fönstret? Men så inser jag att det är försent. Han har redan skrivit i journalen att jag är där. Så jag tvingar mig att samla ihop mig och tänker att min enda möjlighet nu är att verka klartänkt, tydlig och normal. Att springa iväg hade antagligen bekräftat för honom att jag är otillräknelig och gjort situationen värre. Jag ler stelt och är samlad resten av samtalet. På sjukintyget jag får med mig står det att jag varit ledsen under samtalet…. My God, han är på riktigt rejält olämplig.

Kuratorn på bvc som jag träffar någon vecka senare är förfärad. Hon har redan innan skällt på honom för det han sagt (hur hon nu visste det) och försäkrar mig om att ingen har sådana tankar om att jag inte skulle kunde ta hand om mitt barn. Tyvärr är skadan redan skedd. Min tillit till psykiatrin är numera ganska vingbruten. Jag vågar inte riktigt lita på att de inte vill ta henne ifrån mig och ibland kommer tankarna om att jag ska säga att allt är bra och bara slippa alltihop. Men det går ju inte. Då kommer det bli dåligt på riktigt.

Sedan vilan i november och december, höjd dos av sertralin och mer stabilitet i tillvaron så mår jag nu bra. Jag har varit på psykiatrin på sjukhuset och de misstänker precis som innan någon form av bipolärt spektra. Eller GAD. Eller en kombination av båda. Planen nu är att i lugn takt ta reda vad som egentligen är grundproblemet och sedan hitta antingen rätt medicin eller behandling alternativt båda två för att ge mig och min familj en stabilitet där vi förhoppningsvis ska kunna slippa att jag rasar igenom golvet ibland. Att vi ville ha fler barn var inget de tyckte var ett problem och de bestämde därför redan i december att vi väntar med att testa mediciner tills jag är klar med barnafödande och amning. Jag är ju högfungerande och kan numera nästan förebygga nya problem.

Så det finns hopp om det. Det kommer bli bra. Och tills dess har jag ett skyddsnät, ett namn och ett nummer att ringa om det krisar. Dessutom kommer jag att träffa min kontakt någon gång i månaden eller mer sällan/ofta tills det om något år eller två är dags att ta tag i det här med medicin mm. Så nu blir det inte så illa igen. Hoppas jag.

Utöver det har jag haft en riktig dålig dag, eller två snarare. Bearbetningen av förlossningen har gett mig enormt mycket ångestfyllda mardrömmar, när jag väl somnar. Och tröttheten gör att jag får lägre blodtryck än mitt normala låga. Vilket gör att jag får blodtrycksfall av att lyfta upp dottern, plocka ur diskmaskinen, resa mig från en stol osv. Blodtrycksfall som i sin tur gör att jag mår mer illa. Kräket har hängt i halsgropen både i går och idag. Trots medicin. Måtte jag få sova i natt.

Kärlek ❤

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Undrar vad som hände igår egentligen? Efter målningen av luckorna så var jag på strålande humör, om än något trött. Hämtade vännen L och åkte till havet som redan bestämt. Det var roligt att se henne igen men oj vad det rörde till en massa känslor i mig att prata med henne. L är nämligen en vän och kollega från min förra hemby och jobb och jag fick höra hur det är där nu. Tydligen har min vikarie totalt havererat och är inte på jobbet som han ska. Några varningar senare så letar dom tydligen efter en ersättare till honom, just nu lutade det åt att de ber den förra husfrun att komma tillbaka. Känns sådär då allt jobb jag gjort nu raseras och även om det rent praktiska med driften rätar upp sig om hon kommer så kommer allt med budget, personalhantering osv att försvinna då hon inte kan använda eller skriva på en dator… En massa annat från byn fick jag också höra och jag mådde allt sämre. Jag kan just nu inte riktigt sortera vad som fick mig att bli så illa till mods och ledsen, det får nog sjunka in ett tag och snurra några varv först. Det enda jag kan komma på just nu är att jag är så oerhört nöjd med var jag är i livet just nu med pluppen i magen, mannen jag älskar vid min sida och ett liv som i övrigt bjuder på en massa härligt och livgivande. Det gamla livet har jag redan glömt och tänkte inte på till vardags. Kanske är det att all stress och ångest från jobb kom tillbaka när jag träffade L?

Nåja. Jag åkte sedan och hämtade mannen på jobb för vi skulle iväg och bada. Det finns ett gammalt sandtag här som är vattenfyllt så ett skönt sötvattensbad blev det igår. Simmade tom några tag och njöt i fulla drag. Fina mannen skrattade jag mycket åt ehm, med. Han är en sådan badkruka att det är helt otroligt. Han går i sakta, sakta och grimaserar hela tiden. När han har kommit till midjan så står han där i en kvart och våndas innan han med ångest doppar sig. Sedan sitter han där på huk med vatten upp till hakan, blickstilla, tills han tycker han badat färdigt och går upp. Han ser för rolig ut 😀 Helt klart är att det blir jag som ska lära Pluppen bada, inte han.

Väl hemma sjönk humöret ytterligare och jag var bara helt vilsen, mådde illa och var allmänt olustig. Så pass att mannen frågade om han gjort något som fått mig ledsen. Ovanpå det så fick jag för mig att jag skulle montera den nya duschblandaren och satte igång med det. Naturligtvis så var det inte lika enkelt som jag hoppats. Rören på väggen var 5 mm för långa och jag får då förstås inte på den. Började såga i dom men vågade inte fullfölja, det är ändå vatten vi pratar om. Det slutade med att mannen fick komma för att trösta och resonera. Vi har nu satt tillbaka den gamla men inte slagit på vattnet då låsventilen som sagt är rejält rundsliten, vi kommer inte få av vattnet en gång till. Han fick sedan ägna resten av kvällen åt att försöka få mig att förstå att allt inte måste vara klart tills Pluppen kommer. Att vi kan byta blandare sen, i sommar. Han har ju rätt men känslomässigt är det jättejobbigt, jag vill ha fint tills hon kommer!

Droppen blev väll ändå nu på morgonen då jag om igen drömde att han egentligen inte vill vara med mig, egentligen är kär i någon annan och beklagar så mycket. De här drömmarna har dykt upp allt oftare på sistone. Oftast handlar det om att han är otrogen med inte bara en utan många andra kvinnor. Detta tycker han i drömmen ska vara helt okej och något jag får acceptera. Lättnaden var total när jag vaknade och min älskade man låg där intill mig. Kröp nära, nära en stund innan han var tvungen att gå upp och jobba. Var på vippen att be honom stanna hemma idag för att hålla om mig.

Så kort sagt; vad i hela världen är det som händer mig just nu!? De här känslostormarna är helt galna och jag är inte så här behövande och hjälplös i vanliga fall.

Fredag!

En lång natts sömn med tillhörande helt absurda gravid-drömmar (vad gör alla hormoner med hjärnan egentligen?) så ska jag strax gå iväg till jobb. Blir en lång dag idag men sen ska jag ta helg. Har enormt svårt att bli sams med mig själv om det här med att vara hemma som jag ska. Men samtidigt känns det förstås helt underbart. Tänk, jag är snart ledig i två dagar igen OCH är ganska pigg!

Kanske ska ta och fixa skidorna så att jag kan ge mig ut på en tur i dalen under helgen, det om något skulle fylla på energin och livslusten. Eller så kanske isen äntligen har lagt sig på söndag och jag kan få användning för skridskorna? Isen och kylan har dröjt lika länge här som i resten av landet, vi är nog en månad efter skulle jag tro. Men nu ligger isen i vikarna och det är nog inte långt kvar innan träsket också är fruset. Och då, då blir det skridskoåkning och pimpelfiske! Tjoho!

v.16+5 idag förresten och magen blir allt lustigare. När jag vaknar på mornarna och kikar nedåt naveln så ser det ut som om det är en stor honungsmelon intryckt under skinnet. Stenhård och väldigt avgränsad är den där jätteknölen där och bara är. Ska ta en bild på fenomenet i morgon tänkte jag och skicka till mannen, och om jag inte får allt för mycket noja av inbillade valkar och annat så kommer den även upp här.

Kram på er!

Sjuka mardrömmar och hallucinationer

Vad är det med graviditet och sjuka drömmar egentligen? Har drömt jobbiga och märkliga drömmar i flera veckor nu. När J är här frågar han alltid på morgonen om natten var jobbig för jag gnyr och fäktar tydligen en hel del i sömnen.

Men morgonens otäckheter slog alla rekord:

Mitt i mitt halvsovande, ickevakna, tillstånd mellan snoozningarna så ”ser” jag en enorm spindel på väggen några decimeter från mitt ansikte. En spindel i storlek av en glödlampa och lika tjock. Att jag bor i typ Antarktis och att dessa varelser rimligtvis inte finna här, det är petitesser som min hjärna inte bryr sig om det minsta. På tre millisekunder var jag uppe och på andra sidan rummet samt taklampan tänd. Glodde storögt på väggen men där var ju förstås ingen spindel. Adrenalinet dröjer sig dock kvar i kroppen, lika bra att jag beger mig till jobbet…