Resultat på KUB

Allt gick bra! 1:4620 på trisomi 21 och mycket lägre på de andra två. Bebisen hade fem fingrar och fem tår och var så där fin som små bebisar är ❤ Dessutom blev vi framflyttade två dagar (omöjligt för jag hade inte äl då, men säger de det så…) så plötsligt är vi redan i vecka 14 (13+0)!

Tyvärr blev mannen hemma med lilla E men den här gången fick jag ändå med mig några bilder hem. Med lite fantasi ser man att det är ett barn 🙂

Nu ska jag glädjas på riktigt! Och längta efter nyfödd bebis.

20140227-134054.jpg

Annonser

Ordningen återställd

Mannen är hemma igen. Något mörbultat och trött men vid gott mod och glad att det är gjort. Han är stark och modig min man. Direkt efter operationen gick han ut på fb och berättade vad han hade gjort, varför och hur han nu ser hoppfullt på framtiden. Det är få som vill/kan stå så öppet för just den här typen av operation. Reaktionerna har sedan varit överväldigande, enbart positiva utrop och påhejningar. Och detta i mängder! Jag är så stolt över honom ❤

Barnet valde annars att vara vaket 01-05 i natt så jag är lite sliten. Febern är gudskelov borta nu så jag hoppas på en lugn natt. Och i morgon är det KUB. Tyvärr blir det så att jag åker själv eftersom hon fortfarande inte är frisk nog för förskolan. Känns ledsamt då jag skulle vilja dela det här magiska med att se vårt barn med mannen. Men det är som det är, någon måste ju vara med lilla E.

Ensamma hemma, sjukstuga och snart dags

Första natten jag och lilla E sover själva i huset. Mannen är på lasarettet efter dagens operation och väntas hem först i morgon. Har jag skrivit att han skulle opereras föresten? Han är tung nämligen, väldigt tung. Så pass att det hindrar honom och oss att leva så som vi vill. Särskilt mig som är väldigt rörlig och som älskar att vara ute i skog och mark. I höstas sökte han iaf hjälp och sedan har det gått fort. Så i morse blev det en magsäcksoperation. Det är ett stort ingrepp och visst är det skrämmande att den en älskar utsätts för något sådant. Men alternativet, att han skulle fortsätta vara så överviktig, fanns inte. Det hade dessutom varit mycket farligare ur hälsosynpunkt sett. Så detta är ytterligare en pusselbit i det liv vi bygger tillsammans nu. Något som gör att det kommer bli så mycket bättre, gladare och friskare. Vi tar liksom tag i våra svårigheter båda två, som ett led i att ta ansvar för vår relation och oss själva. Som jag älskar den mannen ❤

Annars är veckan inställd. Suck. Lilla E är sjukare än på länge med feber som inte vill gå ner. I två dagar nu har vi sett på Nalle Puh lite för mycket men hon gillar det och vi får vila lite. Morgondagens möte var bara att ställa in men torsdagens KUB går inte att skjuta på. Förhoppningsvis kan mannen ta hand om henne några timmar. Annars kunde gudskelov min mamma komma ner från Sthlm över dagen och ta hand om henne. Svårt detta att inte ha vänner och familj så nära. Läkarbesöket på mvc torsdag eftermiddag får nog stryka på foten tyvärr men fredagens anställningsintervju måste jag gå på. Mannen får väll ta mer morfin eller nåt sånt. Typiskt att det skulle bli så här nu. Men det hör väll till antar jag, bara att vänja sig.

Men tänk, om lite drygt ett dygn får jag se den lille igen. Som ser ut som en liten människa nu! Jag oroar mig såklart fortfarande för vad ultraljudet visar men det hindrar mig inte från att se fram emot att få träffa den lille.

Nu ska jag göra barnet sällskap i drömmarnas land, för vem vet hur natten blir? Lika bra att sova när möjlighet finns.

Upp, upp, upp

Det går bra nu. Äntligen börjar det bli lite flyt i tillvaron efter de senaste 6 veckorna under isen. Kanske är det förkänslan av vår som gör sitt till, för att inte tala om det vikande illamåendet. Men framförallt tror jag det beror på att jag aktivt bestämt mig för att det måste bli bättre nu.
Idag tog jag en promenad på över en timme. Därefter vägrade jag bli liggande i soffan utan duschade, tvättade, fixade med datorn, läste lite och gjorde sedan mitt bålstabiliseringsprogram. Vad som helst i träningsväg är tusen gånger bättre än att göra ingenting. Efter att ha hämtat min miniunge på förskolan sov vi nån timme och har sedan bakat både semmelbullar och vanligt bröd. Mannen åkte och hämtade ett par soffor vi fyndat på Blocket och kom nyligen hem med dom. Medan han lämnade släpet har jag skruvat på ben och torkat av dynor. Efter att ha ätit kvällsfika och hängt en tvätt så sitter jag nu och väntar på att han ska komma tillbaka.

En helt normal dag alltså! Det är så fantastiskt skönt så jag kan knappt tro det. Att jag kan fungera igen. Visst höll jag på att kräkas på vägen hem från förskolan, och några yrsel och illamåendeattacker har kommit under dagen. Men vilken skillnad!

Dessutom börjar jag vara lite social igen. I morgon kommer en kär vän på besök en stund. På fredag åker vi till Sthlm för att fira mamma. På lördag lämnar jag pluppen hos mormor för en bubbel och pratkväll med bästa tjejerna. Andra gången på egen hand då jag träffar vänner utan Pluppen. Ska bli så galet skönt att bara få vara jag en liten stund. Nästa vecka kommer skånevännen upp till stan och sedan börjar jag jobba! Under våren är det dessutom ev tal om en weekendresa för min del med samma bästa tjejer som jag ska träffa på lördag. Mannen och jag ska åka bort en helg och jag ska vara med och fira skånevännens födelsedag här i maj. Då även en av mina fjällvänner kommer på besök.

Och så räknar jag ner till torsdag nästa vecka. KUB. Vill bara ha det gjort nu.

Svärföräldrar

Herregud en sådan helg!
Svärföräldrarna kom i fredags och från första stund får vi hela tiden höra allt vi måste eller ska göra med vårt hus och vårt liv.

Tänk om de kommit hit och varit intresserade och glada. Frågat hur vi vill ha det och hur vi tänkt. Det hade varit trevligt. Istället måste vi rensa mellan stenarna på uppfarten, absolut plantera en murgröna runt det gamla döda äppelträdet, olja in den fina altanen, klippa det jättefina äppelträdet si och så, plantera lavendel utmed husväggen för att den blå färgen blir så fin mot huset och för allt i världen vara rädda om tapeten i köket för det är en dyr och fin tapet! Gaaaaahhhh! Jag som inte kan eller vill hålla käft för husfridens skull säger emot hela tiden för vi har ju inte alls tänkt så. Vilket får till följd att de blir väldigt ställda och osäkra. Inte för att det hindrar dom från att fortsätta tala om vad vi ska och inte ska göra, men ändå. Dessutom ger de väldigt gärna vårt barn en massa socker! Stackarn måste ju få saft/ketchup/kaka osv… Planerna på att köpa lördagsgodis till henne lyckades jag i alla fall sätta stopp för. Hoppas jag. De passade henne ett par timmar och vem vet vad de hittade på då?
Det är så tydligt att de inte kan kommunicera kring känslor, eller ens vettigt, och aldrig lärt sig hantera att deras barn är vuxna. Både mannen och jag går i taket så klart. Trist för det sätter sig i kroppen på mig med magont och spända axlar. Enda trösten jag har är att de är hyfsat gamla….
Hur som helst åkte de äntligen hem och jag har varit supertrött sedan dess. Mannen berättade inget om bebisen i magen och jag är lättad. Nu väntar vi till efter KUB. Som är i slutet av nästa vecka. Vet inte, har ingen bra känsla inför det. Inte för att det måste betyda något men ändå. Ska bli skönt när det är gjort.

Så kan jag äntligen sluta grubbla

Vi har velat kring om vi ska göra KUB eller välja fostervattensprov direkt. Detta av flera olika anledningar som jag väljer att inte gå in på här. Men vi vet var vi står och vad vi tänker att vi gör med resultatet i alla fall och det är det viktiga.

KUB är inbokat den 27:e februari, det bokade de direkt när jag ringde mottagningen i början av januari. Men eftersom vi inte kommer någon vart i våra funderingar hemma så ringde jag idag barnmorskemottagningen för att höra deras åsikt. Och då visar det sig att de inte erbjuder fostervattensprov som ett förstahandsalternativ. Om det nu inte finns kromosomrubbningar i familjen. Ultraljudet de bokade in mig på i v12+5 är inte ens ett KUB ultraljud i första hand utan det ultraljudet erbjuds alla oavsett ålder. Vill man att det ska vara ett KUB så tar man blodprov hos sin barnmorska och sedan säger man till när man kommer  på ultraljudet att de ska göra de mätningarna.

Och vilken lättnad! Det är alltså utom vår kontroll och det är så fantastiskt skönt att inte behöva fatta besluten själv i sådana här lägen.

Så nu ska jag slappna av, och hoppas på bra siffror på KUB. Hoppas bara mannen kan följa med.

Är det nu det vänder? Och att jag inte vill berätta

v.11 (10+5)

Igår åt jag regelbundet och proteinrikt. Tog mina tabletter på rätt tid och vilade en del. Men dessutom kom jag ut på en promenad! 3 km på 45 minuter, katastrofalt långsamt, men ändå så skönt att äntligen kunna röra sig lite igen. När barnet kom hem från förskolan sov vi lite och lekte en stund innan mannen kom hem. Då packade vi in oss i bilen och åkte till stan för att köpa ett par sängar vi fyndat på Blocket. Vi bar och kånkade, åt på Max och for hem. Och allt utan hulkanden över påsar/hinkar! Hurra!

Även idag känns det okej. Visst mår jag illa och är lite yrslig men vilken skillnad! Så jag tror att det är nu det vänder, äntligen. Det kommer säkert bakslag men ändå. Hellre bakslag än ständigt dåligt.

Men så till det knepiga vi diskuterar här hemma just nu. Jag vill inte berätta för våra familjer än. Men mannens föräldrar kommer upp på besök från Skåne över helgen och han tycker att vi ska berätta det då. I morgon alltså. Eftersom jag fortfarande mår illa och är trött så kommer det vara svårt att dölja och han vill inte ljuga för det kommer bara oroa dom. Dessutom har det varit ett tungt halvår för deras familj med många dödsfall, begravningar och mer eller mindre allvarlig sjukdom. Så han vill kunna glädja dom med något positivt. Själv förstår jag inte alls hans resonemang. Förutom att jag tycker det är för tidigt så har vi inte gjort KUB eller fvp än. Så det han vill glädja dom med kan lika gärna bli ytterligare en katastrof istället.

Dessutom förstår jag inte varför han vill glädja dom överhuvudtaget eftersom han inte tycker om sina föräldrar. De har en ytterst komplicerad relation och han har sagt många gånger att han lätt kunde vara utan dom i sitt liv. Dessutom sluter han sig som en mussla när vi umgås med dom och blir allt mer butter och korthuggen samt drar sig undan. Vilket gör att jag kopplar på min ”jobbmode” med trevligt socialt småprat fast jag håller på att krypa ur skinnet av obehag. Jag hatar sådana situationer, jag är uppvuxen i en familj där relationen med min pappas sida av släkten var exakt likadan. Och jag har aktivt valt bort de människorna i vuxen ålder. Nu blir jag intvingad i en annan familj med samma problem. Avskyr det! Och det finns bra anledningar till att de inte har en bra relation. Det är mycket som inte fungerar i den familjen, framförallt att kommunicera problem och känslor. Jag v e t att om vi säger till svärmor att vi väntar barn men att vi inte vet om allt är okej än så kommer hon absolut propsa på att ”Så kan man inte tänka, för självklart går allt bra. Man måste ha en positiv inställning!” När det kommer från någon som inte kan hantera sina egna eller andras känslor och bara sopar allt under mattan orkar jag bara inte. Och jag avskyr folk som säger att ”Nu ska vi tro att allt går bra” För vad hjälper det att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten? Jag tror inte heller att allt måste gå åt skogen. Men det finns en verklig risk och den tar jag med i beräkningen. Punkt.

Jo, jag är orolig. Och velar kring KUB vs fvp. Å andra sidan är ingenting säkert och inget test ger garantier att precis allt är bra. För att inte tala om att vad som helst kan hända under resten av livet.

Nåja, vi har inte diskuterat färdigt än. Och även jag inser väll att oavsett hur det går måste vi väll berätta någon gång. Jag bara orkar inte. Av någon anledning fasar jag även för de glada reaktionerna. Skumt. Kanske har det att göra med mitt mående. Är märkligt att bemöta översvallande lycka när en själv mest känner sig redig bakfull på en båt i kraftig sjögång mest hela tiden.  Dessutom vet jag att de genast börjar spekulera och göra upp planer för framtiden, angående vårat liv. Suck. Hoppas jag och svärföräldrarna överlever helgen. Misstänker att det kan bli tufft. Särskilt när svärfar kommer igång och påpekar den ena efter det andra som behöver åtgärdas på huset, tala om hur vi kan inreda och även talar om hur och var vi kan köpa det. Gaaaahhhh!