Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S

Annonser

Vänner

Ojojoj så trötta vi är i vår familj nu. De senaste dagarna har vi nämligen haft besök. Min fina vän S som bor i fjällbyn jag lämnade har varit här i tre dagar med man, döttrar och hund. Det faller sig nämligen så vansinnigt bra att hon kommer från en ort ungefär 15 mil härifrån och de är där åtminstone två gånger om året för att träffa familj och vänner. Nu när vi fått så stort hus så passade de på att komma hit.
Det har varit helt fantastiskt! Barnen är 3,5 år och 1,5 år, dvs det blir tripp trapp trull på våra ungar. Och som dom har lekt! Lilla E har varit helt lyrisk och dyrkat allt den stora tjejen gjort. Lilla A har mest hängt efter och varit glad. Mitt i allt kaos har vi hunnit äta gott, vara på någon utflykt och prata massor. Sen har vi alla sju däckat vid 21-tiden tillsammans med barnen. Lagom 🙂
Idag for de vidare och jag försöker återhämta mig. Det känns enormt tomt utan dom här nu men samtidigt så skönt. Lilla E har också varit helt slutkörd så vi har sett på film, sovit tre timmar på eftermiddagen, fikat, ätit middag och myst innan vi gick och lade oss för natten.
Men det här med vänner alltså. Så enormt viktigt och jag inser hur mycket jag saknar andra vuxna än J att umgås med. Jag hoppas att jag hittar några att vara med här i byn snart.

Nu ska jag också borsta tänderna och sova, det behövs kan jag lova.

V.20 (19+0) och allt är lugnt

Så rinner dagarna förbi. De fylls av kärlek, jobb, förskola, mat och sömn. Vi har det bra. Mycket bra till och med. Helgen som var lämnade mannen och jag dessutom älskade dottern hos mormor och tog in på hotell en natt. Vi strosade runt på stan, fikade i vårsolen, åt gott, njöt av varandras sällskap och sov ut. Allt medan lilla E och mormor med man hade det alldeles strålande roligt och fint tillsammans. Det är så härligt att se hur mycket hon tycker om sin mormor. När vi stannar bilen utanför mormors hus och vi frågar om hon vet vem som bor här så utbrister hon ”Mormor!!” och sen blir det bråttom ur bilen och in för att kasta sig i mormors famn för en lååååång kram.

Annars då? Magen växer men ännu är det inte helt uppenbart för utomstående att jag är gravid. Lite roligt faktiskt 🙂 Det rör sig där inne men mer så att jag förnimmer att någon snurrar och buffar än att jag direkt känner det. Misstänker fortfarande moderkaka i framvägg. Trist. I veckan var jag annars på mitt första besök hos Aurorabarnmorskan. Hon är bra. Och det finns en del att jobba med. Samtidigt är jag så medveten om att många haft så mycket värre förlossningar så jag känner mig lite pinsam och konstig som vill ha hjälp. Men hon viftar inte bort det utan tar mig på allvar. Och håller med om att förra förlossningen inte var ok. Framförallt reagerar hon på samma som mig när jag läser journalen, att de hela tiden skriver ”ev. koagulationsrubbning” Så jag förlorade mer blod än nödvändigt för att de valde att/hann inte ta till sig att det är en konstaterad rubbning, inget jag hittat på själv. Dessutom var barnmorskans ord på förlossningen om att det rent medicinskt var en helt okomplicerad förlossning rent felaktiga. den stora blodförlusten klassificerar den inte i kategorin okomplicerad. Nu lovar hon att jag inte räknas som ”grön” längre utan har en annan stämpel när jag kommer till förlossningen. Skönt. Om någon nu hinner notera det dvs…. Nästa gång blir om en månad och sen ska vi ses regelbundet fram till förlossningen. Fantastiskt att den möjligheten finns.

Nu ska jag sova, jobb i morgon igen. Skura golv och väggar roar jag nig med för tillfället :-S
Kram på er!

Kärlek

Just nu befinner jag mig i ett kärleksrus. Jag är mer kär i mannen än någonsin, jag älskar mitt fina barn som är en så fantastisk och spännande liten varelse, jag känner så mycket kärlek för det nya lilla livet som växer inom mig och jag trivs allt bättre i vårt stora hus. Ovanpå det känns det riktigt, riktigt bra på jobb och våren är på väg med stormsteg, jag såg tussilago igår, så det är dags att börja pyssla i trädgården med allt ätbart vi ser fram emot att plantera där. Illamåendet är nästan borta, magen mer eller mindre obefintlig och orken på väg tillbaka.

Det är en bra tid som ligger framför oss nu ❤

Att få höra hjärtslag

Idag var det dags för inskrivning hos bm. Då mannen fortfarande är sjukskriven passade han på att följa med för att träffa henne. Och vilken tur att han gjorde det. Efter nästan en timmes prat, om bl.a. förlossningen, så frågar hon plötsligt om vi vill försöka se om vi kan hitta hjärtljuden! Om vi ville! Och vi intygade så klart att vi inte skulle bli oroliga om vi inte hittade dom. Vilket kändes helt okej faktiskt. Jag har ju sett den lill* tre gånger nu och jag märker hur livmodern växer så jag tror inte jag hade blivit orolig. Det är dessutom väldigt tidigt, v.13+6, idag. Men hon hittade hjärtat på Grynet nästan på en gång. Helt magiskt var det. Att se på en bildskärm är en sak men att faktiskt få höra vårt barn, det var stort. H*n finns verkligen där inne. En liten människa i blivande ❤

I övrigt har jag nu berättat på jobb att jag ska ha barn. Beskedet mottogs med blandade känslor. Klart hon är glad för min skull. Men samtidigt ställer det till det för dom i höst. Känns jobbigt att det är ett bekymmer. Inte det roligaste att börja en anställning med. Men, jag tror att när hon har hunnit tänka igenom det så kommer hon inse hur bra i tiden det är. För nu kan jag vara föräldraledig hela vintern när de ändå inte har jobb åt mig. Så även nästa vinter. Så vill de behålla mig så är detta en superdeal för dom. Men som sagt, hon ska bara hinna smälta informationen först. Och få några veckor på sig att inse hur bra och oersättlig jag är att ha som anställd 🙂

Första jobbdagen

Idag var det så dags. Jag skulle åter till jobb och lilla E till förskolan. Första gången vi kombinerar de två och jag får erkänna att jag sov dåligt natten som var. Lite orolig så där som det är lätt att bli när väckarklockan inte har ringt på fyra månader.
Men så bra vi har haft det! Jag fick väcka fröken då hon fortfarande sov så gott där intill sin pappa. Sedan var det på med kläder och iväg. Lämnandet gick bra. Jag hade sett till att jag hade hyfsat med tid på mig. Det finns inget värre än att bli tvungen att stressa iväg från trött och fortfarande ganska nyvaket barn.
Väl på jobb kom jag in i det fort igen. Kom på mig med att gå omkring och nynna och vissla för mig själv. Så där som jag gör när jag trivs ❤ Då det är korta dagar nu i början så kunde jag cykla hem igen efter fyra timmar. Jag hade tagit i lite med dagistiden så jag hann såväl äta lunch som baka en kaka och städa lite innan jag hämtade henne. Min trötta lilla förskoletjej som stod med näsan tryckt mot fönstret när jag kom och skickade mängder av slängpussar, vinkade frenetiskt och sken som en sol hela hon. Den lyckan jag ser i mitt barn när hon får syn på mig efter flera timmar ifrån varandra, den är fantastisk. Hjärtat svämmar över de stunderna och jag känner mig viktigast i hela världen. Vilket jag också är förstås, i alla fall för min dotter 🙂

Nu sitter jag bredvid dottern som snusar lugnt i sin säng. Hon somnade snabbt idag, trött efter en dags lek. Strax ska jag gå ner till min försvinnande man, herregud så snabbt som han går ner i vikt nu så kommer jag snart inte känna igen honom!, äta lite kladdkaka och kanske se ett avsnitt av den serie vi börjat titta på (nä, kommer inte ihåg vad den heter..)

I morgon är det jobb och förskola igen. Jag längtar!

Hej vardag, jag gillar dig ❤

Resultat på KUB

Allt gick bra! 1:4620 på trisomi 21 och mycket lägre på de andra två. Bebisen hade fem fingrar och fem tår och var så där fin som små bebisar är ❤ Dessutom blev vi framflyttade två dagar (omöjligt för jag hade inte äl då, men säger de det så…) så plötsligt är vi redan i vecka 14 (13+0)!

Tyvärr blev mannen hemma med lilla E men den här gången fick jag ändå med mig några bilder hem. Med lite fantasi ser man att det är ett barn 🙂

Nu ska jag glädjas på riktigt! Och längta efter nyfödd bebis.

20140227-134054.jpg