Gaaahhh!

Storasyster fick snuva och feber i förrgår. Bara mamma duger då så det har varit ledsna nätter när J försökt ta hand om henne. Vi fick ge upp det ganska snabbt tyvärr så jag har haft båda de små hos mig i dubbelsängen och mannen har sovit i lilla E’s rum. På min ena sida har den minsta grymtat och bräkt så fort hon tappar närkontakt med bröstet. På den andra sidan har en ledsen tjej proklamerat ”min mamma” gång på gång och klängt sig fast så gott det går. Igår morse kulminerade det i storgråt då den stora ville gå upp men den lilla ha mat. -”inte Hannah mat!” snorades det i högan sky på min vänstra sida. Gaaahhh! Tycker så synd om min lilla stora tjej. Jag vill ju finnas där för henne. Men jag vill finnas lika mycket för min lilla lilla tjej också. Det eviga dilemmat som flerbarnsföräldrar.

Jag har redan konstaterat att jag antagligen kommer åldras mer det närmaste året än jag gjort de senaste tio…

Bebisbubblar och roddar tvåbarnslivet

Lite paus här. När lilla E är på förskolan så myser jag med Hannah. När sedan lilla E kommer hem så är det hon som gäller. När vi inte sover eller ammar förstås.

Men vi mår bra! Kärleken är stor och min fina familj är komplett. Jag har fått två fina döttrar! Mer än vad jag vågat drömma om ❤ Dock var tredagarsgråten jobbig denna gång då jag varit riktigt ledsen. Ledsen för att ingen kommer och hälsar på, för att vi inte känner någon här på vår nya hemort att visa upp henne för. Den enda som sett henne än är min mamma. Gudskelov börjar hormonerna lägga sig lite nu när amningen är igång så jag mår bättre igen.

IMG_3454.JPG

IMG_3438.JPG

IMG_3442.JPG

Svampplockning

Nä, inget barnafödande här inte. Magen fortsätter att dra ihop sig sådär hårt och pressa nedåt, å andra sidan har hon inte sjunkit än så det kanske är vad som händer. Annars är kroppen snäll med mig just nu tycker jag. Sover bättre än på länge och vilar mycket på dagarna, orkar inte så mycket. Kroppen laddar helt enkelt inför förlossningen, coolt.

Efter ett par bra nätter och med fröken Plupp på förskola två dagar vaknade jag trots allt ganska utvilad i morse. Så jag tog henne på cykeln och trampade iväg först till hästhagarna och sedan upp i skogen för att leta svamp. Lilla E är superduktig på att gå i skogen och tycker det är spännande med allt som växer. Tyvärr har hon inte lärt sig att gå runt pinnar och små träd utan trampar rakt igenom, varpå hon snubblar och river sig hela tiden. Efter ett tag blev hon ganska ledsen så jag fick bära henne. Tror förkylningen sänker henne lite fortfarande också. Fyra små stackars kantareller fick vi med oss hem i alla fall 🙂

IMG_2987-0.JPG

Väl hemma var vi helt slut båda två så efter lite mat lade vi oss i soffan för att sova. I 15 minuter låg hon stilla men sen började det krypa i kroppen på henne och hon kunde omöjligen ligga kvar. Hellre studsa och hoppa i soffan och på min mage.. Som tur var kom mannen hem tidigt och kunde ta över den spralliga tjejen. Hon for omkring här som en jag vet inte vad så till slut bestämde dom sig för att gå till lekparken och gunga. Det var hon med på och hade bråttom iväg. 3 minuter senare får jag ett sms, hon har slocknat i vagnen ❤ Lilla gumman.

Hon har det verkligen inte lätt nu. Det märks så väl på henne att jag inte mår bra eller orkar som vanligt. Och inte kan hon få igång mig heller genom att hoppa på mig. Hon vet att det är något på gång helt enkelt och kan inte slappna av. Om hon inte är med sin pappa förstås. Då är hon lugn, trygg och glad. Jag är så innerligt tacksam att vi har honom i vårt liv. Att jag inte gör det här själv. För kärleken mellan de där två är magisk

Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Barnmorskebesök v.36 (35+4)

Så var det dags att träffa min vanliga bm idag. Lilla E fick följa med och hon tyckte det var allt från spännande till läskigt. Att jag skulle ligga på en brits för att bli mätt och lyssnad på gillade hon inte alls. ”Upp mamma!” sa hon och tyckte alltså att jag inte skulle ligga där utan kliva upp. Snuttis ❤ Det blev bättre när hon fick sitta hos mig när bm gjorde det hon skulle.

Resultatet av kontrollen då? Det mesta var prima. Blodtryck 110/60, blodsocker 5,2, vikten hemma i morse +20 kg (usch!), sf-måttet precis på medelkurvan, hjärtljud 144, huvudet ner med ryggen på mitten/vänster sida (kontrollerat med ett snabbt UL) dock högt upp och därmed rörlig. Som ni såg på bilden innan så bär jag ju högt upp, det är mer eller mindre tomt längst ner vid blygdbenet. Lilla E hade faktiskt sjunkit något vid den här tidpunkten och jag hoppas skrutten gör det snart också, det är jobbigt att gå omkring med ett stort barn inklämt mot lungor och magsäck…
Däremot var mitt Hb 103 och inte mycket att skryta med. Enl bm så behöver jag fortfarande inte äta järntabletter om jag inte vill då jag hade bra järndepåer i början av graviditeten. Konstigt tycker jag och kommer absolut knapra i mig de jag kan. Köpte Hemofer då de är lite mildare för magen och tas upp väldigt bra av kroppen.
Känner mig i stort ganska lugn. Inte heller denna bm tyckte att hon kändes särskilt stor så det blir nog "bara" en 4-kilosbebis 🙂
Nu ska jag genomlida den här varma dagen och ha fokus på att det utlovats svalare väder redan i morgon. Hoppas SMHI har rätt för en gångs skull.

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Utbrytningsförsök?

Inte för att jag tror det på riktigt men idag har det verkligen känts som om tösen i magen gjort sitt bästa för att gräva sig ut nedtill. Det ilar, skär, trycker och stramar. Så fort jag reser mig eller rör mig snabbt så drar magen ihop sig och pressar nedåt. Inga onda sammandragningar men det är bra tryck i dom. Antar att hon börjar tycka det är trångt där inne nu och försöker lägga sig tillrätta för att få mer plats. Och vill hon sjunka ner lite så inte mig emot, då kanske jag kan få lättare att andas ett tag.
Utöver det så var det ingen bra dag, idag heller. Är trött och har ont precis överallt. Känner mest för att bara gråta och sova. Jag som älskar att vara gravid! Som förundras över miraklet i min mage och är innerligt lycklig över min fina lilla familj. Det är som två skilda plan i mitt medvetande de här två delarna. Den ledsna delen hör inte ihop med livet som är här idag. Den hör ihop med att jag har ont och inte kan ta hand om mig som jag behöver. De där grundstenarna; äta, sova, träna. De fallerar. Jag mår för illa, har för ont och sover för dåligt för att kunna helt enkelt. Gör så klart mitt bästa på alla punkter men det räcker inte på långa vägar. Jag har full förståelse för att jag inte kan och orkar mer nu, det är bara synd att jag inte kan må bättre.

Nu ska i alla fall laddas för midsommar med fina vänner och sedan 2-årskalas med tjocka släkten. För på måndag fyller lilla E 2 år! Jag tror och hoppas att de här sakerna ska fylla på med energi istället för att dränera mig. För jag känner mig ensam. J har jobbat mycket på sistone vilket gjort att jag varit själv hemma på dagarna och sedan själv på kvällarna med lilla E. Och jag har inte lärt känna någon här än så jag blir lite isolerad. Längtar därför extra mycket efter alla besök vi ska få i sommar. Det blir toppen!

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S

Vänner

Ojojoj så trötta vi är i vår familj nu. De senaste dagarna har vi nämligen haft besök. Min fina vän S som bor i fjällbyn jag lämnade har varit här i tre dagar med man, döttrar och hund. Det faller sig nämligen så vansinnigt bra att hon kommer från en ort ungefär 15 mil härifrån och de är där åtminstone två gånger om året för att träffa familj och vänner. Nu när vi fått så stort hus så passade de på att komma hit.
Det har varit helt fantastiskt! Barnen är 3,5 år och 1,5 år, dvs det blir tripp trapp trull på våra ungar. Och som dom har lekt! Lilla E har varit helt lyrisk och dyrkat allt den stora tjejen gjort. Lilla A har mest hängt efter och varit glad. Mitt i allt kaos har vi hunnit äta gott, vara på någon utflykt och prata massor. Sen har vi alla sju däckat vid 21-tiden tillsammans med barnen. Lagom 🙂
Idag for de vidare och jag försöker återhämta mig. Det känns enormt tomt utan dom här nu men samtidigt så skönt. Lilla E har också varit helt slutkörd så vi har sett på film, sovit tre timmar på eftermiddagen, fikat, ätit middag och myst innan vi gick och lade oss för natten.
Men det här med vänner alltså. Så enormt viktigt och jag inser hur mycket jag saknar andra vuxna än J att umgås med. Jag hoppas att jag hittar några att vara med här i byn snart.

Nu ska jag också borsta tänderna och sova, det behövs kan jag lova.

V.20 (19+0) och allt är lugnt

Så rinner dagarna förbi. De fylls av kärlek, jobb, förskola, mat och sömn. Vi har det bra. Mycket bra till och med. Helgen som var lämnade mannen och jag dessutom älskade dottern hos mormor och tog in på hotell en natt. Vi strosade runt på stan, fikade i vårsolen, åt gott, njöt av varandras sällskap och sov ut. Allt medan lilla E och mormor med man hade det alldeles strålande roligt och fint tillsammans. Det är så härligt att se hur mycket hon tycker om sin mormor. När vi stannar bilen utanför mormors hus och vi frågar om hon vet vem som bor här så utbrister hon ”Mormor!!” och sen blir det bråttom ur bilen och in för att kasta sig i mormors famn för en lååååång kram.

Annars då? Magen växer men ännu är det inte helt uppenbart för utomstående att jag är gravid. Lite roligt faktiskt 🙂 Det rör sig där inne men mer så att jag förnimmer att någon snurrar och buffar än att jag direkt känner det. Misstänker fortfarande moderkaka i framvägg. Trist. I veckan var jag annars på mitt första besök hos Aurorabarnmorskan. Hon är bra. Och det finns en del att jobba med. Samtidigt är jag så medveten om att många haft så mycket värre förlossningar så jag känner mig lite pinsam och konstig som vill ha hjälp. Men hon viftar inte bort det utan tar mig på allvar. Och håller med om att förra förlossningen inte var ok. Framförallt reagerar hon på samma som mig när jag läser journalen, att de hela tiden skriver ”ev. koagulationsrubbning” Så jag förlorade mer blod än nödvändigt för att de valde att/hann inte ta till sig att det är en konstaterad rubbning, inget jag hittat på själv. Dessutom var barnmorskans ord på förlossningen om att det rent medicinskt var en helt okomplicerad förlossning rent felaktiga. den stora blodförlusten klassificerar den inte i kategorin okomplicerad. Nu lovar hon att jag inte räknas som ”grön” längre utan har en annan stämpel när jag kommer till förlossningen. Skönt. Om någon nu hinner notera det dvs…. Nästa gång blir om en månad och sen ska vi ses regelbundet fram till förlossningen. Fantastiskt att den möjligheten finns.

Nu ska jag sova, jobb i morgon igen. Skura golv och väggar roar jag nig med för tillfället :-S
Kram på er!