Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Annonser

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Fortsatt illamående

Jaha. V.30+5 idag och illamåendet verkar vilja stanna trots envisa försök att bli av med det. Som en ovälkommen gäst som inte fattar att gå hem :-S

Jag ringde mvc idag pga just illamåendet, tröttheten och allt det andra. Bm jag pratade med var ganska säker på att det handlade om att min kropp protesterar mot för högt tempo och vill att jag ska vila. Så jag vilar. Igår kom mamma och K hit för att leka med lilla E och idag har hon varit på förskolan. Just nu ligger vi i soffan och ser på film. Eller lilla E som vägrade sova har förstås somnat här bredvid mig och jag bloggar.

Tyvärr har även livsångesten slagit sina klor i mig nu när jag mest gör ingenting. Ifrågasättandet av allt jag har och vad jag valt. Längtar ömsom till fjällen och ömsom tillbaka till Lund. Det är verkligen urjobbigt att flytta så här mycket och jag saknar våra vänner på de två orterna.
Idag tog jag mig ändå ut och cyklade till Apoteket. Fick äntligen köpt ett träningsgummiband och har faktiskt gjort några rygg- och bäckenövningar idag. Dessutom bakade jag piroger till lunch. Så lite livsandar har jag. Bara att göra de enkla övningarna livade upp mig 🙂 Illamåendet gör det tyvärr svårt att vara mer aktiv med promenader och sånt.

Enda positiva är väll vikten. Står stilla på 73,6 kg just nu och ligger därmed 3,5 kg lägre än med E samma vecka. Skönt!

Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

Profylaxkurs

Idag blev så i alla fall vår profylaxkurs av. Det är samma bm som håller i den vattengympa jag börjat på och som hade den storföreläsning om förlossningen som var på lasarettet härom veckan. Försökte beskriva henne för mannen innan genom att jämföra henne med Mia Skäringer och hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” Han kunde inte riktigt placera det men nu efter vår kurs håller han med till 100%. Hon är med andra ord frispråkig, intensiv och jäkligt rolig samtidigt som hon är stark, auktoritär och stabil.
Oavsett vad så var det ett bra drag att gå kursen. Vi lyckades faktiskt identifiera problemområdena och vad vi ska jobba med. I mitt fall blir det vilan. Och tilliten till min kropp. Vi gjorde lite övningar och jag märker att jag får panik och direkt efter att en smärta slutat så börjar jag tänka att nästa värk (nyp i låret) kommer göra ännu ondare och det orkar jag inte och vill inte och kan inte och….så kommer nästa värk. Behöver verkligen kunna ta tillvara vilan. Mannen och jag känns dessutom mer som ett team nu än innan. Vi fixar detta! Tror jag. För fy fan vad ont det gör att föda barn.

Idag är annars en bättre dag. Mannen och jag fick möjlighet att prata och bara finnas till igår kväll och jag kan nu vila lite i hans trygghet. Sen att dottern ovanpå det hade en dålig natt gjorde tyvärr att jag bara sovit tre timmar och därför är zombietrött idag. Det blir lite extra choklad för att orka med dagen. På tal om choklad så pratade jag även med bm om viktuppskattningen på bebis, min oro och huruvida det finns några vetenskapliga belägg för att mycket kolhydrater i kosten gör bebisarna större. Hon kunde lugna mig rätt bra. Viktuppskattningarna stämmer dåligt generellt sett och nej, det finns inga vetenskapliga bevis för samband mellan min viktuppgång/kolhydratintag och bebisens storlek. Inte när man som jag är normalviktig från början och faktiskt äter rätt bra. Det ska till en kombination med högt BMI innan graviditeten, stor viktuppgång och dessutom någon form av uttalad eller dold insulinresistens hos modern. Hon tippade dock på att även denna bebis kommer ligga runt 4 kg men mest just för att lilla E vägde 3,8 och att jag själv, samt mannen, vägde däromkring. Inget jag kan påverka annat än att fortsätta äta så bra jag kan. Så jag ska försöka släppa de där tankarna nu.

Ledsen och nere

Direkt efter Stockholmsresan så for vi till Öland över helgen. Fint och mysigt men herregud ett sådant flängande det är på oss. Nu var det här planerat sedan länge och mannen ville verkligen åka så vi for. Sen lämnade vi honom i Kalmar på söndagen då han skulle tävla och så körde fröken E och jag hem. 4 timmar i bil gick faktiskt bra för henne men mycket film blir det..

Så sedan i söndags är vi äntligen hemma igen. Och nu vägrar jag åka någonstans innan bebis är ute och blivit någon månad. För jag orkar inte. Rent fysiskt är det förstås tungt men det riktigt jobbiga är den mentala biten. Det sliter på mig att flacka omkring, särskilt nu när jag ändå är i en svacka. Då blir det extra viktigt för mig att kunna ha någon form av rutin med mat, träning, sömn och att få ha ordning runt mig. Resandet havererar det mesta av allt jag behöver samt att hemmet ser ut som något jag inte vill bo i då vi inte hinner hålla efter ordentligt.

Igår eftermiddag fick jag ett riktigt bryt då jag var tvungen att tjata upp mannen ur soffan där han parkerat sig. Jag skulle iväg och behövde göra mig klar, han hade somnat och lilla E var nyvaken och hungrig. Efter fyra tillsägelser om att komma och hjälpa mig fick jag till slut ryta åt honom att för i helvete komma upp ur soffan! Fy tusan vad trist det är att vara som en dålig morsa år sin sambo. Så jag var ordentligt sur igår. Han fattar inte alls och kunde inte prata om det när jag tog upp frågan. Han tycker jag ska vara mer tydlig med att det var bråttom… Ja, ni ser. Han är lat helt enkelt. Och fattar inte att allt han inte orkar eller känner för måste jag göra. Blir så förbannad! Omoget är vad det är.

Samtidigt vet jag att det ofta blir så här när jag mår dåligt. Istället för att ta över och dra lasset så deppar han också ihop över det faktum att jag är deppig. Över att han känner sig så maktlös och över att han inte kan göra något för att få mig att må bra igen. Han känns då mer som en kvarnsten runt halsen än ett stöd tyvärr. Är inte så mycket han kan rå för hur han reagerar men vi måste jobba på det. Han kan inte bara sätta sig apatisk när jag faller. Och han vill liksom bara att jag ska må bra igen och ser inte kopplingen till att vägen dit kanske går via disken/tvätten/dammsugningen.

Oavsett vad så är jag låg nu. Vill inget, gör inget, orkar inget. Kan inte sova för att det kliar så infernaliskt i benen och är varmt, orkar inte träna för att jag inte sover osv. Hade jag varit utan lilla E så hade jag krupit ner under täcket i soffan och bosatt mig där några veckor. För det är vad jag mest vill; stänga ute världen en stund och bara läkas.

Det får bli en modifierad variant istället. Mycket vilotid när E är på förskolan, mer avlastning från mannen, tidiga kvällar och komma igång med promenader och Yoga igen. Och så får det ta lite tid. Var hos psyk idag och blev sjukskriven till september. De höll också med om att vi väntar ut detta. Höja dosen är ju inte aktuellt utan nu provar vi vila och stabilitet. Dvs anledningen till att de sjukskriver mig. En sådan här nedgång kan inte stressas ur helt enkelt. Jag kommer må sämre en period men det går över, bara jag tar hand om mig som jag ska.

Inga besked och alternativ nr 4

Inga nyheter, goda nyheter!?
Ssk L har inte ringt idag så jag vet ännu inte hur det blir. Men det har inte kommit något definitivt nej i alla fall.
Vaknade lugn och tillfreds men vartefter dagen gått har jag mått allt sämre. Oro blandat med ångest. På sen eftermiddag var jag ändå tvungen att lämna besked om helgens jobb så med en klump i magen skickade jag sms med sanningen att jag har så mycket sammandragningar att jag måste vila. Och att jag blir hemma till tisdag åtminstone. Fick ett neutralt svar med påminnelse om att lämna sjukintyg om jag blir borta längre. Jag tror dom vet att jag inte kommer tillbaka. Helt korkade kan de ju inte vara.

Hur som helst visade det sig att min bm inte kan hjälpa mig hon heller. Saknar bm M så enormt och känner mig rätt utsatt utan henne. Det är tur att min kontakt på Psyk är så bra.

Allt annat med magen och skrutten där inne var bra. Magen (sf-måttet) växer mitt på kurvan, hjärtljuden var 135-145, mitt blodtryck 100/60, blodsocker 4,8 och Hb 116. Prima med andra ord.

Idag kom jag faktiskt på ytterligare en utväg. Får väll kallas alt 4. Jag kan säga upp mig! Om jag sedan använder upp nästan alla föräldradagar vi har kvar på lilla E. De räcker precis fram till förlossningen om vi snålar så att summan vi får ut blir lika stor som a-kassan skulle varit. Kanske är det en vettig utväg? Om jag nu inte blir sjukskriven alltså. Vilket i ärlighetens namn känns som den sannaste och mest riktiga väg att gå.

Hur som helst har jag alltså köpt mig tid till tisdag och fram tills dess ska jag vila. Sammandragningarna gör det verkligen svårt att röra sig allt för mycket eller snabbt och fixar jag för mycket hemma får jag enormt ont i ländryggen. Det senare märkte jag idag för jag har dammsugit vårt stackars eftersatta hem. Gisses, det var inte bra för bäckenet. Vilket gör det än tydligare för mig att det inte går att arbeta mer. Kroppen håller inte alls.
Nu; ett försök att sova i vårt otäckt varma hem. Jag avskyr verkligen när det blir så här varmt. Som sagt innan så valde jag att bo 30 mil norr om polcirkeln av en anledning. Jag längtar tillbaka dit just nu!