Trött och illamående

I förrgår började illamåendet komma krypande. Framförallt när jag rör mig för snabbt. Och när jag känner kaffedoft. Inte lätt på jobbet där det dricks kaffe i tid och otid. Får börja fika och äta efter alla andra för som det var idag gick det inte att sitta där med dom. Och trött är bara förnamnet. Matt och sliten landar jag i soffan när jag kommer hem. Idag slocknade jag som en lampa och sov 2,5 timme 😳. På jobbet är jag effektiv, men matt. Magen är ett kapitel för sig, uppblåst och trög. Som vid min första graviditet, när jag väntade lilla E. Och brösten har börjat ömma. Allt är än så länge mycket välkomna tecken på att något händer i kroppen som ska hända där 😊

Idag v.4+3 eller 4+5

Edit: Nytt test nu i kväll visar två mycket starka och fina streck. Jag är gravid på riktigt. Just nu väntar jag inte missfall!!!

Annonser

Tjuvtester och slutligen testdag

20/7 Bim -7 Helt negativt hcg-test. Då vet jag att allt gammalt är borta ändå.

21/7 Bim -6. Hämtar en kopp kaffe till en utmattad och orolig nybliven pappa tidigt på morgonen. Kväljningarna som uppstod vid lukten av kaffet är misstänkt välbekant 😊

22/7 Bim -5. Svagt positivt på graviditetstestet!!! Igen!! Helt vansinnigt men fantastiskt. Min och mannens entusiasm är dock en aning dämpad. Vi får se vad detta blir. Men visst känns det fantastiskt att vi faktiskt bli gravida varje gång, utan undantag än så länge!

23/7 Bim -4. Något starkare streck denna morgon. Samma kväljningar vid kaffehantering och ett förnyat sug efter knäckebröd som jag äter mest hela tiden. Nu ska jag ta en aningens paus från testandet. Jag avskyr ångesten när streck som inte ökar i styrka ska analyseras. Bättre att vänta och se.

Måtte detta gå vägen nu!

25/7 Bim -2. Testade idag igen. Inte på morgonen, utan min vana trogen längre fram på dagen. Jag tycker det är lugnare, för är strecket svagt kan jag alltid tänka att det beror på att det inte är morgonurin.. Oavsett vad så blev det ett oväntat starkt positivt utslag idag! Det är alltså på rätt väg detta, än så länge i alla fall! Om inte annat kanske det räcker till att hinna registrera så jag kan få hjälp om även detta går åt skogen. Tre missfall ger en utredning har de sagt, oavsett antal tidigare barn och ålder. Hur som helst så unnar jag mig att vara lycklig och pirrig idag, det går aldrig att vara lycklig i onödan 😊

26/7 Bim -1. Med tanke på utslaget på testet idag så undrar jag om det inte är så att det är bim idag. Det innebär en cykel på 26 dagar och en 2 dagar tidig ägglossning, vilket jag misstänkte. Nåja, det är små petitesser i sammanhanget. Antingen stannar den lill* eller så gör den det inte, oavsett vilken dag jag räknar på. Jag testar på nytt på fredag. Dvs bim räknad på en normal 28-dagarscykel. Och sen får jag förhoppningsvis ringa mödravården på måndag!

27/7. Bim/cd28. Bestämde mig för att inte testa idag men så ikväll drog jag fram ett test. Så dumt. Mycket svagare test än igår. Som på Bim -4. Inte bra. Inte bra alls. Jag blev misstänksam redan tidigare idag. Mensvärk, lång promenad och ett tungt träningspass utan trötthet och matt kropp. Fast jag försökte att bortförklara allt med att olika graviditeter känns olika. Knappast troligt ändå… Fan, fan, fan. Inte igen!!!

28/7 Nya test nu på morgonen. Ett tydligt och vackert plus. Och ett bra extrastreck på de billiga stickorna, men det tog en evig tid för det att komma fram. Om det är lika starkt som i förrgår vet jag inte, möjligen något svagare. Just nu är jag i alla fall gravid. Nu är det bara att följa med i detta och vänta. Hur det går kommer ju att visa sig med tiden och är ingenting jag kan påverka. Så svårt att lugna nerverna bara…

28:e maj. Morsdag

7+5?

Trött och matt in i märgen. Vaknade i morse och kände mig bakfull. Antagligen för att jag jobbade så hårt igår. Jag blir verkligen inte något fysfenomen som gravid… Humöret under dagen idag har också varit helt åt skogen och vi ska inte tala om vad som hänt med mig när jag börjat bli hungrig… Allt mycket välkomna gravidsymtom!

Vi var dessutom bortbjudna på middag på kvällen. Vilket visade sig bli ett gatlopp av risker för avslöjanden. Det började med att bjudas på champagne, som maken fick dricka upp lite snyggt… Sen langades det fram ostar som jag duckade hyfsat bra. Qesadillas grillades som förrätt och det borde väll vara säkert tänkte jag, tills jag efter två tuggor inser att dom lagt någon slags ädelost även i dom, ångest! När sedan köttet som skulle grillas kom fram, naturligtvis med mer blodig än rosa kärna, så skyllde jag på att barnen behövde lägga sig och gick hem. Blä. Önskar jag bara kunde vara glad och avslappnad i detta men när jag är så osäker så vill jag inte bli avslöjad. Sällan har min graviditet känts så privat. Endast en vän känner till den. En vän som gått igenom missfall och som jag delar vått och torrt med i vanliga fall.

Dagarna går mycket långsamt. Jag räknar ner till nästa måndag nu och hoppas, hoppas att det finns ett klart och tydligt besked då. Inget mer limbo!

27:e maj. Hopp?

v.7+4?

Natten till idag vaknade jag och var hungrig! Så som jag gjort hela graviditeterna med tjejerna! Och idag har det varit blodfritt hela dagen, inte ens en liten genomskinlig flytning. Då har jag ändå fortsatt att bära jord och även grävt mängder med gödsel till trädgården hela dagen. Orkar ganska bra men är ändå matt i kroppen märker jag. Märkligast var nog ändå att i morse när vi…ehhhh…höll på med vissa aktiviteter så kände jag plötsligt livmodern. Eller snarare att något i apelsinstorlek flyttade sig i buken.

Så….gravidappen jag avinstallerat är återinsatt. Och hoppet har stigit igen. Tyvärr kanske men det är väll ändå lugnast så. Vad har vi för glädje av att jag går och är ledsen i förväg? Så kanske, kanske, kanske kan det vara så att jag får bli mamma igen i januari!? Snälla, kan det få vara så.

26:e maj. Varför börjar det inte?

Väntar. Gör fortfarande vad jag kan för att provocera fram det. Jag vill ha det avklarat, bli normal och få försöka igen! Idag körde jag om igen ett extra tungt styrkepass och hoppas på att det ska ha effekt. Tänkte tömma bilen på de stora jordsäckarna maken köpt senare också. Problemet är att ju mer jag gör utan att något händer, desto större blir hoppet om att allt kommer gå bra ändå. Men alla graviditetssymtom förutom de ömma brösten är borta. Det gör allt mer ont vid livmodertappen och har börjat att stråla ner på insidan av låren nu på eftermiddagen. Vid fyra tillfällen, varav två i går och två hitintills idag, har det kommit slemmiga flytningar med ljusrosa strimmor i. Igår var där till och med ett litet koagel. Jag går med blöja på och långa tröjor, vill inte lämna huset utan ”missfallskittet” (=stora bindor, rena trosor och cyklokaprontabletter) och i hallen står en väska packad innehållande ombyten till tjejerna, några festis och ett paket kex, om vi skulle behöva åka in mitt i natten pga störtblödning.

Fan, jag hatar det här!

Skräcken, förutom all missfallsångest, är att mannen inte vill försöka mer. Han ville ju inte från början men har gått med på fler barn för att han sett hur stor min längtan är. Men villkoret var att det skulle vara en bra graviditet och ett friskt barn. Men nu är han orolig för att det bara kommer vara jobbigt. Vilket det naturligtvis är just nu. Och han har massor av farhågor om ett barn med särskilda behov.

24:e maj, Livet i limbo

Måndagens vul var tänkt att ge mig ett svar; antingen var jag i v.11+0 vilket var högst osannolikt, eller så var jag i v.6+6 enligt senaste mens, alternativt så fanns det ingen där inne. Som så många andra fick jag istället gå ifrån mitt ultraljud och varken veta bu eller bä.

Besöket började med att hon kände på livmodern och därpå rynkade pannan. När jag var där när jag väntade lilla H så sa hon direkt att livmodern då stämde väl överens med den vecka jag var i. Så började hon ultraljudet. Direkt såg vi en liten böna på skärmen med pickande hjärta <3. Men jag såg lika snabbt att hinnsäcken var alldeles för liten. Så där liten att pyret låg och trängdes utan särskilt mycket mörk yta runt sig. Och mycket riktigt så mättes allihop åt skogen fel. Pyret var 6+3 vilket ändå får anses vara godkänt även om jag inte varit med om det med mina andra två barn som i stället haft för vana att ligga någon dag på plussidan när de mätts. Dessvärre var fostersäcken bara i storlek av 5+4…. Det som bekymrade henne ytterligare var att allihop var väldigt nära livmoderhalsen. Dvs det kunde vara så att alltihop var på väg ut. Dock påpekade hon mycket noga att fostrets hjärta slog och att det var i rätt storlek ändå. Det andra kunde hon inte säga något om. Det kunde gå illa men även gå bra. Dock satte hon inte upp mig på något återbesök utan önskade mig bara lycka till. När jag lämnat mottagningen insåg jag att det innebar att jag i värsta fall får leva i limbo till nästa ultraljud som är inbokat v.12+1 via mödravärden så jag gick tillbaka och bad om ett nytt besök om två veckor vilket jag naturligtvis fick. Vet inte om det var för att hon med stor sannolikhet anade att det inte skulle komma att behövas.

Så nu väntar jag. Jag har ju mått märkligt bra denna graviditet men hoppats på att anledningen varit att jag ätit bättre och även börjat med mina lergigan tidigt. Men nu undrar jag. Illamåendet är nästan borta nu och jag är ganska pigg igen. Brösten ömmar fortfarande men det går inte att klämma ut någon mjölk ur dom. Och det gör galet ont runt livmodertappen. Gyn sa att jag skulle vila och ta det lugn den närmaste tiden. När jag gick därifrån snurra allt i huvudet och jag var helt förstörd hela kvällen. I går morse vaknade jag med gråten i halsen och ångesten som en sten i bröstet. Men sen klarnade det. En varm dusch senare hade jag samlat mig och bestämt mig för att återta kontrollen över situationen. Jag insåg att vila bara skulle ställa till det för mig och göra mig rädd och sänka mig psykiskt. Istället tränade jag ett pass styrka, hämtade barnen på förskolan och grävde sedan upp potatislandet inför årets planteringar. Tanken är att skrämma ut pyret om det nu ändå ska ut. Är det en frisk graviditet så stannar det ju kvar oavsett men ska det ta slut vill jag hellre ha det avklarat förr än senare. I natt sov jag med en av yngstas kvarvarande blöjor och även i skolan idag var jag försedd med blöja på (hade mörka tights och klänning för att dölja det hela) och ombyte i väskan. Men inget har ännu hänt. Ont i livmodertappen gör det men inget mer. Maken har annonserat att han tänker ha sex med mig i kväll. Planen var i går kväll redan men modet svek mig. Dock är vi rörande överens om att det inte är hållbart att jag ska låta bli bara för att jag är rädd. Så i kväll blir det på det så får vi se vad det leder till.

Konstigt nog är jag samlad och lugn förutom skräcken för en störtblödning. Antar att det ändras när allt är över. Just nu har jag nog bara gått in i överlevnadsläge och koncentrerar mig på de praktiska sakerna jag kan styra över.

Två missfall. Den erfarenheten hade jag inte hoppats på att få, även om jag förstår att jag har åldern emot mig, jag är ändå 39,5 år ganska precis i dagarna. Men jag har haft så lätt att bli gravid innan, och det var inte så länge sedan ändå. Visserligen har jag obegripligt lätt att bli gravid nu med eftersom båda månaderna vi gett det en chans lett till en graviditet men det verkar ju inte gå hela vägen. Frågan är hur många fler försök jag orkar ge det? Och även om klockan tickar enormt högt inom mig så kanske det är klokt att ta en paus efter detta och låta kroppen och själen vila lite. Jag orkar nog inte fler missfall än så här på rad. Kan nästan se fram emot att vara ogravid och inte behöva oroa mig eftersom jag inte bär på något jag kan förlora. Vilket också är en intressant känsla. Kanske är det så att detta inte leder till något barn. Istället kanske det leder till insikten att jag känner mig färdig. Att jag är nöjd med de underbara jag fått och istället kan njuta av att inte behöva vara gravid med allt vad det innebär. Jag är övertygad om att mitt liv är komplett ändå. Jag tänker INTE jaga mig blå över ytterligare ett barn. Detta är och ska vara en bonus. Blir det inte så fokuserar jag på det jag har. Och bär med mig erfarenheten i mötet med de många kvinnor jag kommer träffa genom mitt arbete på gyn när jag är klar sjuksköterska och sedan i framtiden som barnmorska.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid den tanken framöver också. Och att det hela slutar med ett varmt och levande knyte i min famn eller ett totalt lugn i beslutet att sluta försöka.

22:a maj, Nervös

Vul idag kl 13.15. Är så nervös att hjärtat hoppar dubbelt så fort och magen är en historia för sig. Grubblade dessutom en hel del i går kväll på om det är rätt att göra det här ultraljudet. Vad utsätter vi våra barn för egentligen? Men. Nu är det bokat och jag tror det är bra för oss alla att få veta hur det står till där inne. Är livrädd för beskedet att det är tomt eller för litet och utan hjärtslag. Orkar inte. Ganska nervös för det omvända med, att det kan vara fler än en. Det finns flera faktorer som höjer risken för det just nu: genetik (min mamma födde tvåäggstvillingar), min ålder (fyller 40 år i november) och att jag månaden innan hade missfall (ska tydligen öka risken gången därpå). Hu.

Men, det är bara att göra. Hade så gärna haft maken med mig bara men han håller i en kurs idag så det var omöjligt att ta sig ifrån jobbet. Eller, omöjligt är det ju inte. Men folk åker från hela landet för att närvara på den här kursen som är må-ons så det hade ställt till det för väldigt många fler om han åkte bort några timmar. Och jag fixar detta. Heja mig!