Alltså, det här med att vara gravid…

Borde det inte finnas någon varningstext på idén att bli gravid? Som talar om att man blir spritt språngande galen?

Igår var jag orolig för att jag mår bättre, trots typ tusen symptom. Idag var jag tvungen att gå upp tidigt och jobba varpå jag efter den raska promenaden till jobb nu sitter med papperskorgen bredvid mig och väntar på att min frukost ska komma i retur. Första tanken är  ”Fan, jag avskyr att må så här illa, jag önskar att jag slapp det”. Nästa tanke är ”Hurra! Det har inte försvunnit!”.  Tanken därpå är ”Bara för att jag mår dåligt behöver det inte betyda att allt är bra. Herrejävlar vad jag kommer bli skogstokig om det visar sig att jag behövt må så här och inte får någonting för det!”

Och så är det humöretInuti känns det ganska bra men så fort jag öppnar munnen så kommer det bara ut ilskna fräsanden och enstaviga ord.

Vad jag inte begriper är hur mannen ska stå ut med mig i längden, själv skulle jag vilja ge mig en smäll och sluta umgås med den lynniga människa jag är.

Annonser

Är det meningen att jag redan ska må bättre?

I går var en bra dag. Även idag har jag mått bättre även om natten var hemsk eftersom jag glömde att ta mina Lergigan innan jag gick och lade mig och därför sov som en kratta med massor av oroliga drömmar och illamående. Brösten ömmar som galet, magen har fått den där lilla kullen vid naveln, humöret åker berg och dalbana (naturligtvis går det ut över den stackars tålmodige mannen), jag får blodtrycksfall hela tiden och är trött. Men, på det stora hela mår jag bättre. En del saker är roligt att göra numera, magen är inte lika uppsvälld och jag är mycket piggare än för någon vecka sedan. Illamåendet är bättre även om det kanske mest beror på Lergiganet jag äter på dagen, men både i går och idag så har jag glömt min tablett mitt på dagen och faktiskt inte känt av det.

Men allvarligt? Ska det börja vända nu? v8+5 idag. Borde det inte dröja ytterligare några veckor innan det vänder? Naturligtvis tror jag att något är fel. Särskilt som jag också haft rejäl värk i ländrygg och nedermage sedan igår. Rimligtvis är det väll växtvärk men i min hjärna är det inte riktigt så…

 

Mage

Som jag skrev igår så ser jag numera en liten kulle på magen när jag ligger på rygg (och två stora kullar där brösten sitter :-S).

I morse studerade jag den mer intensivt och det är hur häftigt som helst! Det är en stenhård knöl i storlek av mannens knytnäve, dvs som en större grapefrukt. Lättare att tycka om magen när den ser ut så än när hela jag är en gasboll

Men det jag funderar på är om det inte är lite väl tidigt att faktiskt ha det där putet på magen redan? v.8+4 idag och det syns iof som sagt bara när jag ligger ner, annars är jag mest svullen över hela magen och känner mig allmänt plufsig. Ska kanske tillbringa de närmaste veckorna i sängen? 😉

Annars fortsätter humörkurvan uppåt. I går kväll fick jag lägga mig med hinken intill då det verkar som om jag har svårare att äta på kvällen nu. Men humöret var det inget fel på och nu i morse har jag pladdrat öronen av mannen med massor av planer för vintern och framtiden. Gillar´t

Lite uppåt och solsken

Vaknade till några få minusgrader och en klar himmel idag, äntligen. Vi har under hela oktober och november haft något som närmast kan beskrivas som skånevinter, blä! Nu är det dessutom bara några få veckor kvar som solen faktiskt kommer kunna ta sig upp över bergskammarna så vi behöver den nu.

Jag mår faktiskt mycket bättre idag. Kände att det vände något igår och idag kan jag nästan tycka att livet är okej, framsteg! Jag går fram och tillbaka till jobbet igen, 2 x 2,5 km, och njuter av att vara mer mobil. Jag har också börjat orka med lite mer fysiska arbetsuppgifter vilket också höjer humöret. Rörelse är verkligen enormt viktigt för mig, det blir extra tydligt när jag inte mår bra i övrigt. Att tvinga min hjärna att tänka på kroppen som en förvaringsplats har också hjälpt. Samt att använda Jenny’s tips om egoboostning; Jag är fantastiskt bra och duktig som klarar att låta min kropp förändras! 😉

Igår kväll så kikade vi också på magen ur ett nytt perspektiv. Liggande på rygg ser man nämligen numera en liten kulle i höjd med naveln. Där brukar vara platt/gå innåt när jag ligger ner så det är det första vi sett av pyret! Sen fattar jag också att det antagligen är tarmarna som putar ut men anledningen till det är ju att det är någon bakom som puttar på dom, häftigt! Brösten är ju också ett kapitel för sig. Dom har ju blivit rätt fylliga och liggande på rygg står dom rakt upp, precis som ett par silikonbröst! Helt galet men rätt snygga om jag får säga det själv 😉

Med det sagt, och med ambitionen att faktiskt få något gjort på jobb idag förutom att läsa bloggar, så önskar jag er en fin dag!

Kram

Fikongröten

Ja, mitt gnäll om magen har ni ju hört ett tag nu. Och jag vet att jag inte är ensam om den uppsvullna och stillastående magen. Tänkte därför dela med mig av mitt botemedel som faktiskt fungerar! Inspiration fick jag från Pajalagröten som vi lärde oss på dietistutbildningen. Nu när mina Lergigan Comp tar bort det värsta illamåendet så går ju gröt faktiskt ner, innan dess var det inte någon större idé att försöka sig på detta. Nå, receptet på en fungerande gravidmage:

1 dl havregryn, 3 st torkade fikon, 1,5 msk hela linfrön, lite salt och 2,5 dl vatten. Koka grynen i 3 minuter med vatten, salt och fikonen klippta i små bitar. När gröten är färdig så blanda i linfrön. Servera med lingonsylt och mjölk.

Gröten blir ganska söt så om man har graviditetsdiabetes så kan man ta bort frukten och lägga till 0,5 dl vetekli istället. Viktigast är linfröna.

Det tar ett par dagar innan det ger effekt. Jag gjorde misstaget att i lätt panik äta mer linfrön och fikon under de första dagarna. Gör inte det. Magen slår bakut och du kommer få ont samt ganska bråttom på toaletten en period :-S

Nu botar det inte all uppsvälldhet men man får i alla fall gå på toa varje dag vilket underlättar en hel del.

”Jag är en kuvös”

– ”Jag kan gå upp i vikt, jag är inte rädd…” Hehe, mantrat kan användas till det mesta 😉

Vill tacka igen för kloka och fina kommentarer på mitt inlägg igår. Bara att kunna släppa skulden över att jag tycker det är jobbigt, det är skönt att i alla fall kunna försöka.

Det känns lite bättre idag. Jag försöker pussla ihop det jag vet. Bla att min kropp faktiskt är hem och näring till en liten individ som är så långt mycket viktigare än jag någonsin kan bli. Också att vikten antagligen ökar som den vill och som ni säger kanske lite mer i början då jag äter för att mota bort illamåendet och sedan kanske planar ut när jag mår bättre. Oavsett så är det inte så mycket att styra över. Det blir alltid bäst när jag lyssnar på min kropp, den vet precis vad den behöver. Och visst är det fantastiskt att känna att det faktiskt händer något där inne. Och snart ser den faktiskt ut som en liten människa. Kanske kan jag då sluta tänka på barnet som ett ”det” eller en alien?

Jag har ett fantastisk stöd i min barnmorska som verkar ha varit med vid många graviditeter och även sett många med min problemhistorik tidigare. Fast det är frustrerande att liksom ”alltid” behöva extra stöd här i livet, att jag aldrig klarar mig själv 😦 Men det är inte så mycket att gnälla över. Är skör helt enkelt. Född med en sårbarhet för depressioner och ätstörningar och så sedan totalt misshandlad av livet under uppväxten/tonåren så kan det nog bara bli på ett sätt.

Kärlek till er mina fina ❤

Insikter och uppgivenhet

Mannen är här nu. Väldigt skönt tycker jag faktiskt men vi har det ganska jobbigt. Eller snarare jag mår kass och det går ut över honom. Men jag jobbar på det. Jag måste faktiskt ta tag i det här nu och acceptera att jag är i en relation. I nästan 33 år av mitt liv har jag ju längtat efter tvåsamhet. Bara för att jag för ett år sedan bestämde mig för att ensamlivet var bäste för mig måste det ju inte betyda att det är det enda rätta. Det måste ju finnas en anledning till att jag längtade efter en relation förut? Eller?

Och så är det vikten. Har gett upp men mår kass. Jag väger mig nästan aldrig, någon gång om året kanske om jag känner för det och om det råkar finnas en våg. Nu känner jag absolut inte för det och kommer inte väga mig under graviditeten heller. Bm kommer kolla två gånger, typ v.25 och v.39 men har lovat att jag inte behöver titta. De där gamla ätstörningarna trodde jag var borta, eller i alla fall under kontroll och att jag under en graviditet skulle uppfatta min kropp annorlunda än vanligt (dvs klara av en viktuppgång) och bara vara lycklig över det där livet som jag har inom mig. Detta trots att jag vet att de flesta som har haft ätstörningar får det jobbigare när de väntar barn. Inbillade mig väll att jag skulle vara ett fantastiskt undantag.

Men det är ett sorgligt faktum att jag känner mig äcklig. Stor, tjock, svullen och rejält obekväm. Mannen får knappt ta i mig för jag får på riktigt kväljningar av de bredare höfterna och den svullna magen. Uppgivenheten kommer av att jag ändå är frisk nog att fatta hur det står till och låta mig förändras ändå. För jag vet ju hela den biologiska förklaringen till vad som händer. Att den ökade mängden tillväxthormon kommer se till att jag lägger på mig det jag behöver oavsett om jag äter mig mätt eller försöker hålla igen. Min fina bm säger att jag kommer må bättre när magen blir en tydligare bebismage och jag kan känna rörelser där inifrån. Men tills dess är det ett bra tag och det är bara att bita ihop och stå ut. Det är tur att jag i mig själv gillar nyttig mat och att suget efter sötsaker har blivit i stort sett obefintligt sedan jag blev gravid. Bra gener från både mamma, mormor och farmor när det kommer till graviditeter hoppas jag också ska hjälpa till. Ingen av dom har gått upp så mycket, en sisådär 12-16 kg, och magarna har varit små och lätthanterliga. Min mamma blev faktiskt gratulerad till bebisen och fick frågan om hur det gått när en bekant träffade på henne en månad innan jag skulle födas, hon var tvungen att öppna jackan för att visa att jag var kvar där inne. Så hoppas, hoppas att jag också får det så.

v.8+1 idag föresten. Kanske inte så konstigt om det börjar kännas i kroppen att det händer något.