Magont och jobbdag

Gjorde en ganska menlöst insats på mitt jobb idag. Serverade frukost till de få gäster vi har, tog betalt av några andra som dykt upp från intet och betade sedan av en del av mailen innan jag gav upp och gick hem. Jag pratade också med min ena chef (den höggravida) om de senaste veckorna och varför jag blev borta lite längre. Hon hör vad jag säger och respekterar mig men hon förstår inte, det syns tydligt. Hon ifrågasätter att jag verkligen kan må så illa så tidigt som jag gjort och tycker nog att jag är onödigt trött och känslig. Lyckliga hon om hon slapp må så som jag har gjort i början av sina graviditeter men lite mer empati hade varit fint. Nåja, jag gör ju inget fel utan kämpar på så gott jag kan. Tanken är att jag ska börja jobba nu. Jag mår ju faktiskt rätt bra på Lergigan Comp och känner mig mycket piggare så jag tror det bara skulle vara dåligt för mig att gå hemma.

Magen bråkar vidare med mig men rör sig nu i alla fall även om jag kanske har överdoserat de där linfröna en aning, magknip är inte så himla kul. Men fikongröten är nog här för att stanna i en sisådär 7 månader till.

Annars har jag haft som mensvärk i ländryggen hela eftermiddagen och blev då såklart orolig och lite rädd. Det är märkligt med den här växtvärken (som jag väljer att se det som). Den balanserar precis på kanten till att bli lika stark som mensvärk men håller sig liksom i kanterna och spökar.

I morgon kommer mannen hit hem. Längtar faktiskt efter honom men undrar fortfarande vad jag gett mig in i när jag hoppade med huvudet före in i vår relation. Men det blir bra, det måste bli bra!

Annonser

”Pumba – Hela du är en gasboll!”

 

Typ, eller ganska exakt ;-S Morgonens frukost bestod av havregrynsgröt med fikon och linfrön så får vi hoppas att det kan bli någon slags rörelse där inne. Som det är nu går det då rakt inte, kan knappt andas eller böja mig ner till golvet eftersom magen är så spänd att den tar emot.

Förutom detta så mår jag helt klart bättre. Är äntligen hemma hos mig själv igen och njuter av det i fulla drag. Men jag orkar inte mycket. Igår gick jag upp kl 6 för att ta mig till Köpenhamn och flyget hem. Blev hämtad på flygplatsen av fina K och M för att åka direkt till kyrkan och vännens bröllop. Hem, kasta in väskorna och byta om för att sedan ge sig upp på middag och fest. Hade jag tänkt i alla fall. Kl 20.30 gick jag hem, mitt i huvudrätten. Var så trött att jag skakade och det flimrade för ögonen. Jag hade dessutom blivit osams med min bordsgranne som var en puckad mansgris i 70-års åldern som roade sig med att häva ur sig den ena kvinnoförnedrande åsikten efter den andra. När han sedan angrep mig och hela dietistkåren och kallade oss dumma och efter så brast det. Hade jag mått bättre hade jag nog lyckats sätta honom på plats genom att påpeka att han var oförskämd och att det var ett bröllop och vi därför borde prata om trevliga saker. Nu blev det inte så och jag skäms. Tror dock inte att så många andra märkte det, men ändå. Jag vill inte vara så barnslig. Fast något jag önskar att jag påpekat, nu när jag ändå var korkad och inte kom med något smart, var det faktum att han var rejält överviktig antagligen fet enl medicins definition. Detta medan jag är smal/helt normal. Undrar vem som har rätt egentligen…??? Gubbjävel.

Hm, ja. Jag är lite instabil. Skyller det på hormonerna. Känner av graviditeten mer och mer. Förutom de galet ömma brösten som är enorma så är ju illamåendet en ständig följeslagare. Utöver det kommer; ännu lägre blodtryck än vanligt, yrsel, trötthet, förstoppning, gaser, finnar och så den här ilskan, blir skitsur för allt och inget.

Och så hade jag den där romantiska bilden av att det är vackert att vara gravid. Har sällan känt mig så oattraktiv. Häftigt är dock att jag börjar känna av att det är något som händer där inne. Magen är som sagt svullen av allt där inne men det är tydligt att det är något annat som trycker ut tarmarna för nedre delen av magen är stum på ett sätt jag aldrig känt förut. Spännande! 7+5 idag, dagarna rusar iväg!

Återbesök hos bm

I går tog jag tåget ner till Lund igen för att träffa min bm och även träffa mannen såklart. Fasade för tågresan med X2000 då jag även i normala fall mår hemskt illa när jag åker med de tågen. Förstå min förvåning när jag mådde prima hela vägen! Jag kunde till och med läsa en bok! Ska se till att få Lergigan även efter graviditeten så att jag kan slippa den där hemska åksjukan jag har. Jag mår nämligen illa av all rörelse, även flygresor vilket är gräsligt frustrerande på långresor då jag bara kan sitta och glo rakt ut i luften.

Besöket hos bm höll dock på att sluta med förskräckelse för hon kom inte som hon sagt. 16.30 hade jag en tid men i receptionen sa dom att hon var borta hela dagen. Kollegan bekräftade dock att min bm sagt att hon skulle komma förbi och träffa mig så jag väntade. 17.10 gav jag upp och gjorde mig klar att gå hem, med gråten i halsen. För nu om  någonsin behövde jag veta att hon var att lita på. Tänk om hon glömt mig! Men då kom hon springande. Hon hade fastnat i bilköer från kursen hon varit på och inte haft möjlighet att höra av sig. Underbara hon tog sig nu en hel timme till mig, utan stress och utan att skynda på något. Vi pratade lite vidare om framtiden och vilken hjälp jag vill ha. Jag minns inte så mycket av förra besöket (avskyr när jag hinner ramla ner så långt) så hon tog om en del av det.

Idag är det dags att träffa läkaren i sällskap av min bm. Tanken där är att bestämma vem som ska sköta min medicinering fram till v.28 då Spädbarnsteamet kan ta över det hela. Jag känner mig så himla trygg och omhändertagen här. Det blir många resor för min del under de närmaste månaderna men det är så värt det. För har jag berättat att jag försökte få hjälp i Kiruna, där jag borde gå?

När jag kvicknade till för några dagar sedan så kom jag nämligen ihåg; Jag försökte ju larma och få hjälp med det här innan det brast och barkade åt skogen! Dagen efter det positiva graviditetstestet så ringde jag bm hemma. Hon var lagom ointresserad och gav mig en inskrivningstid i december. Jag berättade att jag haft depressioner och åt medicin som jag hade frågor kring men det ville inte hon ta i. Deras läkare kopplades bara in efter v.12. Hon rådde mig att kontakt psyk som skrev ut medicinerna från början. Jag ringde därför dit men dom ville inte ta i det eftersom jag är utskriven och då tillhör vårdcentralen, dit skulle jag vända mig. På VC så arbetar bara straffetläkare men jag fick en telefontid till en av dom. Hon ringde upp och var enormt vag. Eftersom hon inte kunde något om mig eller medicinen så tyckte hon  att det nog var bäst att sluta med den, eller tyckte jag att jag behövde mina tabletter? Där blev jag arg och sa att jag vägrade avgöra det själv. Hon skrev då ett brev till psyk att dom skulle kontakta mig ang detta. Igår ringde dom… Mitt enda svar då var att jag redan varit på psykakuten och att jag skrivit mig i Lund för att här får jag hjälp, sen lade jag på.

Jag är arg märker jag. Det är bra. Bättre än att bara vara ledsen och uppgiven. Bäst skulle förstås vara om jag var glad men det kommer efter arg 😉

Kärlek till er mina fina!

Piggelin! Eller nåt sånt..

Igår var en bra dag. Äntligen började jag känna igen mig själv så som jag brukar vara. Illamåendet lurar i kanterna men känns nästan bara när jag vaknar på morgonen innan jag ätit och sen under dagen när jag blir hungrig men även det går över när jag får något i mig. Helt klart hanterbart! Jag kunde också röra på mig normalt igår! En språngmarsch till bussen 2,5 km bort tog sina normala 20 minuter och då kunde jag också prata i telefon samtidigt, utan att må illa eller bli svimfärdig. Känner mig faktiskt lite hög på att äntligen vara normal 😉

Så klart tog jag då i lite väl mycket kanske, hehe. Bokade in mig på ett efterlängtat Body Pump pass på kvällen och släpade mig faktiskt dit fast jag var trött där kl 20 på kvällen. Som sagt blev det kanske lite mycket, för även om det var underbart att träna igen så hade jag inga glykogenreserver i musklera att tala om efter de senaste veckornas kex-knaprande. Och så var jag ändå ganska trött också. Var tvungen att ta det lugnare än jag brukar då jag faktiskt höll på av tuppa av ett par gånger, ni vet när synfälter krymper och man tappar kontakten med sin kropp. Men jag tog mig igenom det! Så nu inväntar jag träningsvärken from hell 😉

På den tråkiga sidan är att jag fick ge efter och köpa en dosett igår 😦 Äter så många piller nu att jag inte orkar hålla reda på burkar och blisterkartor, dessutom känns det enormt viktigt att jag inte glömmer något av det. Nu är det väll inga mängder med medicin jag äter men jag har höjt dosen på de flesta vilket gör att det blir väldigt många små tabletter. Ska be om en annan tablettstorlek när jag är hos läkaren på torsdag. Och så måste jag börja komma ihåg mina kalktabletter, jag tål ju inte mjölk så om jag inte vill vara helt urkalkad när bebisen fötts och ammats är det nog bäst att jag fyller på lite.

När det kommer till den mentala biten så är det också på väg upp. En kombination av att jag kan äta/röra på mig igen och den högre dosen sertralin. Längtar efter att få känna mig mer normal snart och kanske ännu mer kunna ta in och glädjas åt graviditeten, något jag fortfarande inte gör. Jag fattar det inte men det är inget jag kan påverka. Dock känner jag bit för bit att det kommer små glädjeilningar i mig ibland och jag njuter när dom kommer 🙂

Idag blir en lugnare dag då jag ska ta mig ut på förmiddagen, sedan förbi pappa tillsammans med några av systrarna för att fira fars dag lite i förskott. Efter det kasta mig iväg till andra änden av stan för att träffa mina fina E och A. Vi ska äta sushi och A skulle ta med en flaska bubbel så jag har ingen chans att låta bli att berätta. Drar mig lite för det eftersom jag fortfarande inte känner den där glädjen som jag skulle vilja ha när jag delar med mig. Men dom är mig nästan lika nära som systrar och jag varken kan eller vill dölja något som är så viktigt i mitt liv för dom. Så vi får se hur dom reagera… Är mest rädd för att dom kommer tycka att vi inte tänkt oss för och gjort fel, att det är typiskt mig att kasta mig in i nya saker med huvudet före. I så fall blir vi väll osams ett tag, men det går alltid över 😉

Kram på er alla fina där ute och TACK för att ni finns med uppmuntrande ord och värme när livet är mörkt.

På väg upp

Är hemma hos mamma i Stockholm ett par dagar i väntan på återbesök hos bm och deras läkare. Sen ska jag upp till jobb och mitt hem. Skönt att gömma sig i mammas gästrum när livet är lite tungt. Jag är i alla fall på väg upp ur min svacka och illamåendet ligger mer och är lite obehagligt sådär hanterbart. Igår var jag till och med på en skogspromenad med systeryster och vovvarna, hittade en massa kantareller och hade det allmänt mysigt. Så snart kanske livet återvänder.

Går in i v.8 idag för övrigt. Helt galet! Den stora fördelen med att vara så under isen är väll att jag inte har koll på dagarna eller ork att oroa mig, allt handlar om överlevnad.

Snart tillbaka skulle jag tro.

Kram på er!