Åker söderut

Äntligen är det snart dags att åka.

Ska kanske mig iväg på en utbildning i IVPA (I Väntan På Ambulans) först, måste gå…typ nu! Är bara så trött eftersom vi var på bilolycka i natt. Suck, efter varje larm vill jag gå ur brandvärnet men det hade ju varit kontraproduktivt :-S

Sen är det tåg hela natten och dagen i morgon innan jag kommer till Lund och semester.

Kram på er!

Annonser

En bättre dag

Hoppade frukosten, eller snarare bytte ut den mot några katrinplommon att tugga på. Ett smart drag visade det sig för förmiddagen blev okej. På väg till jobbet fick jag slänga cykeln ifrån mig och hänga i diket en stund men det hände inte så mycket mer. Den där akuta kräk känslan har kommit över mig några gånger till idag, senast strax före lunch. Men däremellan har det varit okej faktiskt. Långsamma rörelser, Sea-band från samma sekund jag vaknade, och äta lite när jag verkligen är sugen och hungrig. Till lunch blev det grillen och en underbart god hamburgare med pommes, mådde som en prinsessa efter det. Kanske ska äta mer pommes helt enkelt? 😉

Fick lite gjort på jobb idag faktiskt men fick kasta mig hem från jobb vid fyra då jag fått veta att min bil hade plattpunka på ena däcket. Så kunde den ju inte stå, på bara fälgen. Det sista jag ville göra var att byta däck men det var inte så mycket att välja på. Tur att jag mår bättre på eftermiddagarna.

Till middag så hittade jag en sån där färdigrätt i frysen på butiken. Pasta med tomatsås och räkor, 6-8 minuter i micron….färdigt! Utan en massa ansträngning, matos och annat äckligt. Det gick ner utan problem. Tror det kan bli några fler sådana framöver 🙂

Det har också känts bättre i själen. Att bara låta tankar och känslor flöda igenom utan sortering är läkande. Och så har jag kommit på något. Att om allt är som det ska där inne så har pyret ett hjärta som slår nu! Det ni! Det kan jag faktiskt relatera till som en levande varelse och tanken får det att hissna i själen. En början till ett barn. Mitt barn!

❤ Mirakel! ❤

Det går inte så bra för mig

Överbelastning på känslocentrum. Jag mår inte bra. Varken fysiskt eller mentalt. Har försökt formulera mig ett antal gånger med får inte ihop det. Allt låter så j*kla otacksamt och gnälligt.

Men pyret där inne har det säkert bra. Jag mår räv hela dagarna men värst fram till kl 14 ungefär, sen kan jag i alla fall röra mig. Gråter och är arg om vartannat, av ingen och alla anledningar. Mannen älskar mig och jag gråter ännu mer.

Lovar att komma tillbaka och vara en gladare typ snart. Längtar efter att få träffa mannen också. På söndag är jag äntligen där och vi kan dela det här ofattbara stora som händer. Jag undrar om det inte är just det som saknas, samhörigheten.

Nu flyttar jag!

I alla fall på papperet 🙂

Jag har nämligen ringt en vårdcentral i Lund och pratat med en av deras Barnmorskor. Och herregud vilken skillnad i bemötande. Bara det där att hon sa grattis när jag sa att jag är gravid. Och att hon brydde sig om mig och mitt! Hon frågade en del om jag skulle flytta till pojkvännen och Lund nu när jag är gravid. På det hade jag inget bra svar och hasplade ur mig hur nytt allting är, men att det är välkommet och att det var meningen men vi hade kanske inte vågat hoppas att det skulle bli plus så snabbt. Jag berättade i samma andetag att jag varit till Danmark i våras för inseminationer och att det bla var därför, och min ålder, som vi börjat försöka så snart. Det bästa där var att hon blev ännu mer rar och förstående och pratade lite om hur kämpigt det måste varit i våras, och hur fantastiskt det är att det fungerat nu! Underbara människa!

Enda abret är att jag måste skriva mig hos J för att få gå hos dom, men herregud det är väll bara en papperssak? Så från och med i morgon kommer jag alltså att i Folkbokförings Sverige vara Lundabo… Blandade känslor måste jag säga, men vad fasen, vad gör man inte!? Det betyder ju inte att jag måste flytta på mig fysiskt 🙂 (inbillar jag mig än så länge…)

Så nu har jag en tid där nästa torsdag. Så får vi se om vi får utnyttja den eller ej. Pendlar i känslor helt enormt. Kanske börjar det att sjunka in nu, att det är någon där inne. För jag är livrädd att den lilla ska ramla ut. Och så blir jag livrädd när jag mår bra och är pigg *knäpp*.

Sea-Band

Jajemän, illamåendet som lurat lite så där halvt förra veckan har landat rejält. v5+0 idag, dvs jag går in i v6 och jag ÄLSKAR mina Sea-Band. Ska bara försöka jobba också, är mycket tveksam till hur det ska gå…

Nope, klagar inte ett dugg. Är glad över mitt illamående, det bekräftar att det bor någon där inne. Men gud så rädd jag är hela tiden. Förväntar mig varje sekund att det där lilla livet ska rinna ur mig 😦 Jag VET att det inte är någon idé att oroa sig men det är lättare sagt än gjort att låta bli.