Tråksöndag

”Det är nyttigt att ha tråkigt” – Så sa alltid min mamma när jag var liten. Och jag tror hon har rätt, men kul är det ju inte.

På dagens ”att göra” lista står: Städa, Laga mat och fixa lite pappersjobb. Ska bara ta mig upp ur soffan först..

 

Annonser

Åter på CFC

Jag har känt mig lite utsatt här uppe i mitt hörn av världen de senaste dagarna. Mvc har inskrivningssamtal v12 och innan dess hör jag liksom inte till någon. Ingen att fråga om medicinerna jag äter eller andra funderingar. Dom gör inte heller cub, det fick jag minsann söka mig till ett annat landsting för. Fostervattensprov var dom dock generösa med om jag ville ha det…typ, helst inte!

Så vad göra? Jo, jag vänder mig dit jag är van att vända mig. Där dom är tillmötesgående och omtänksamma; mina kliniker i utlandet. Så jag mailade CFC igår och frågade om vi fick komma dit och göra ett tidigt ultraljud när jag är nere i Lund om två veckor. Inom någon timme hade jag svar:

Kære Valborg. Tillykke! Det vil vi gerne. Kom fredag kl 11.00. Med venlig hilsen /M

Så fredagen den 4:e november kl 11 har vi en tid, om vi kommer så långt dvs. Är nog plötsligt lite kär i Danmark…;-)

 

Dumma saker att googla om:

”Risken för tidigt missfall”

Typiskt korkat av mig. Men en stor del av dagen igår gick åt till att läsa om detta och jag hittade siffror på att mellan 20-30% av alla bekräftade graviditeter slutar i tidigt missfall. Herregud, då blir jag en av dom!

Var i upplösningstillstånd i går kväll och hittade typ tusen tecken på att något var fel, bla känns det som om mensen är på väg nästan hela tiden.Tills mannen ringde och lugnade mig. Som sa att ”V, tänk på hur mycket det är som har fungerat redan. Jag är säker på att det kommer gå bra. Och blir det så så ska det vara så, då ger vi oss på det igen. Det ordnar sig” Älskade fina man jag har. Längtar efter honom nu kan ni tro. Hade aldrig trott att jag skulle känna mig så ensam. Jag som var inställd på att göra allt detta själv. Men jag tror skillnaden är att nu vet jag att han finns där. Hade han inte gjort det hade jag vänt mig mer till mina vänner och min mamma.

Fast det gör jag väll till viss mån redan. Mamma vet och blev så glad att hon höll på att slå knut på sig själv 🙂 Min fina vän M vet. Jag ringde henne och berättade dagen efter pluset. Hon blev lika överlycklig. Och på jobb har jag också berättat för mina chefer nu. För jag orkar inte jobba! Jag städar ju och nu i oktober så är det storstädning av många evighetsstora ytor. Och jag är så trött! Och så skulle jag bona golv i halva byggnaden, något jag blivit avrådd att göra pga av alla lösningsmedel det innebär. Så de senaste dagarna har jag hjälpt till i receptionen, helt frivilligt, trots att jag har så mycket att göra. M (som är höggravid) och H, mina platschefer som är gifta med varandra, har sett lite undrande på mig men varit glada över den hjälp jag kunnat ge A i repan. Eftersom jag är genomskinlig som ett cellofanpapper så har dom ju sett att det varit något med mig. Så jag berättade för M igår. Hon blev också så strålande glad!

Utan dessa tre kvinnor runt mig vet jag inte var jag skulle bli av. För J vet ju inte hur det känns. Och jag vet inte hur det ska kännas. Det är skönt att få höra hur mamma mådde när hon väntade oss, att få bekräftat av fina M att det är normalt att vara livrädd ena sekunden och lycklig i nästa och från chefen/vännen M få höra att det är helt okej att inte orka något nu, det är så det känns. Och att jag kan komma upp till henne på kontoret när som helst om det är så att känslorna bär iväg med mig.

Nu ska det bara gå vägen också, men det vill jag tro att det ska göra.

Så har jag till slut tagit tag i det

Vadå? Jo, att lämna Femmis.

Jag har dragit på det, för vem vet hur en så ny relation går? Och så har jag varit för trött och sliten för att kunna formulera mig på ett bra sätt när jag sa hejdå. Men nu är det gjort. Konstigt och knepigt. Men jag måste ju fatta att jag inte hör till denna stolta skara av starka, vackra och fantastiska kvinnor längre.

Det är med blandade känslor jag lämnar dem. Jag var så stolt över det val jag gjort. Och jag var så säker på att det var rätt väg (där är jag fortfarande inte helt överens med mig själv om faktiskt då jag fortfarande ser det som ett förstaval, återkommer till det). Nu har jag liksom fogat mig i ledet för hur samhällets familjemall ser ut och jag gillar det inte riktigt faktiskt.

Men jag är överlycklig över det faktum att J blir pappa. Och över att jag får lyckan att ha honom vid min sida och han blir pappa till mina barn, bättre kan dom inte få.

Sen att jag fortfarande inte fattar nåt av det hela är väll som det ska hoppas jag. Jag känner verkligen inte mycket. Mest som om någon slog mig hårt i huvudet med en gummiklubba i måndags och allt fortfarande är svullet och avstängt därinne. Det ska bli skönt att få vara på samma plats ett tag snart. Är märkligt att inte ha honom nära nu.

 

 

Att berätta

Du K undrade hur man meddelar en sådan nyhet 200 mil? Så här blev det:

Så fort jag såg det positiva resultatet rusade jag ut i köket, kastade ner stickorna på ett papper, fotade, skickade bilden utan förklaring till J och ringde honom i nästa sekund, innan bilden hunnit komma iväg. Han hade fått en väldigt bra placering i en tävling han var med i på söndagen och hade sedan firat med god mat och några glas vin hos en kompis. Jag visste att han var ledig igår men visste inte var han var när jag ringde. Kollade det först och det visade sig att han var hos samma kompis/kollega och satt och  var ganska hängig. Han går nämligen på Lchf så dom där glasen hade gjort honom gräsligt bakfull, en effekt av dieten som han inte hade vetat om förän nu. Learning by doing, hehe. Av någon anledning hade jag svårt att få det ur mig så jag frågade lite hur han haft det under dagen och vad dom gjort. Då han inte gjorde någon min av att fråga hur det går med min skendräktighet som vi skojat om de senaste dagarna så tog jag ett djupt andetag

-Vill du vakna till?

Jo, tyckte han. Vadå? (intet ont anande)

Så vräkte jag det ur mig: – Vi ska ha barn!

Det blev alldeles tyst där i andra luren och sedan ett VA!? Jag förklarade att jag testat och att det var positivt, att jag är gravid. Fortsatt ganska tyst och så sedan en ström av ganska starka ord 😉 Därpå ett – ”Jag måste ta mig hem och så ringer jag dig igen. Jag älskar dig!” *klick*

Helt galet är det. Ingen av oss fattar. Vi skulle börja försöka, det var vad vi sagt. Jag hade definitivt räknat med att det skulle ta lång tid, åtminstone ett år, kanske aldrig. Han hade som tur var faktiskt fattat att det är så här barn blir till och var väll mer beredd än jag även om han trodde att det skulle ta någon/några månader i alla fall. Fast han är ruskigt glad och upprymd 🙂 Min fina fantastiska man!

Förvirrat svammel

Skulle ju återkomma när jag samlat mig… Har insett att då lär det dröja ett tag för jag har fortfarande inte hittat särskilt många delar av mig själv igen efter gårdagens totala kortslutning i hjärnan.

Så här kommer lite ostrukturerade tankar och känslor:

Först; förlåt för att jag hade Gravid som rubrik först. Hade inte hjärnan med mig alls men när det landade lite så insåg jag ju att det inte är det första man vill se i en bloggroll om man kämpar.

Samvetet; Jag fattar det inte. Det går inte till så här. Det blir inte bebisar på första försöket när man är nästan 34 år (eller okej, fjärde försöket då). Hur det känns för alla som kämpar att få min lycka upptryckt i ansiktet kan jag inte föreställa mig men på något sätt får jag dåligt samvete för att det tagit. Försöker att inte tänka så. Tänker också att 18 års kamp, ångest och förtvivlan på andra plan i livet kanske är nog på minuskontot? Att det som J säger är min tur nu, att jag gjort det jobbiga färdigt. Jag är inte så säker på det. Men jag känner mig trygg med att ha J vid min sida.

Idag har jag inte fått mycket gjort på jobb. Är löjligt trött och börjar känna av ett lätt illamående som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Istället sitter jag och glor på bilderna av de positiva testen och försöker fatta. Läser också era gratulationer och blir varm i hjärtat, Tack fina!

Om jag ska försöka berätta lite mer strukturerat från början:

Jag har anat att något var på gång. Jag skrev till och med ett inlägg med symptomen i fredags men dolde det då jag kände mig löjlig och inbillningsgravid.  När så blodet höll sig borta hela söndagen och måndagen så blev jag misstänksam. Att jag därtill kände en massa ilningar och dragningar vid livmoderna mot ljumskarna gjorde mig än mer fundersam. Så som jag mådde i helgen har jag aldrig känt mig förut. Så när jag kom hem i går så var det dags. 1 1/2 h efter förra gången jag var på toa, men det fick duga. Jag tänkte att det kan nog visa ungefär hur det ligger till i alla fall.

Men så anar jag skuggan av det tvärgående strecket redan innan kontrollstrecket kommit upp. Jag minns inte så mycket mer än att jag slet upp en sån där billig sticka och testade med den också. Även här anades skuggan innan kontrollstrecket kommit. Slutade andas. Började skaka. Blev väldigt stirrig.

Jag är i ett vaccum. Det här fungerade ju inte på mig? Jag har inte så här lätt att bli gravid!? Herregud, vad har vi gjort!!? Ska jag ta hand om ett barn!? Stackars unge…

Och självklart, samtidigt, galet lycklig och och extremt tacksam mot universum som valt att låta mig uppleva detta. Det är så lätt att hela tiden lägga till ett ”om allt går vägen” men jag tänkte sluta med det nu. Jag har en bra känsla i kroppen om detta. Om det sen går åt skogen så får jag ta det då.