Hemskickad

Värkar var tredje minut men efter en undersökning så visade det sig att jag har 2 cm tapp kvar och bara är lite öppen.
På väg hem med en tablett att sova på och order om att vila så mycket jag kan.
Undrar hur ont detta kommer göra innan hon är ute? Och hoppas, hoppas att hon kommer i morgon.

Annonser

Aj som f*n!

Här kommer det födas barn inom nåt dygn, annars säger jag upp mig.
Vi är fortfarande hemma och klockar värkar men h*vete så ont de börjar göra. Oregelbundna än så länge med allt från 2-10 minuter mellan men själva värkarna blir allt längre och ligger nu strax över en minut. Dessutom gör varje värk ondare än den förra.
Stackars mannen är lite stressad eftersom jag går så in i mig själv och han väntar otåligt på att få åka in. Lutar väll åt att vi gör det snart, om inte annat för att få en koll på om det händer nåt eller inte.
Tänk, snart är hon här!!!!

Fortfarande hemma

Under natten så blev det allt glesare mellan värkarna/sammandragningarna så jag somnade till ordentligt. Däremot har det börjat komma ljusrosa flytningar sedan tidigt i morse och ”mensvärken” håller i sig men kommer ganska sällan. Kanske var 10-15 minut. Mannen håller på att bli tokig på att jag inte vill ringa in till förlossningen. Men jag tycker det är onödigt än så länge, det kan ju ta några dygn till innan det drar igång ordentligt. Lite nervös inför hur ont det kommer göra är jag allt. Om det är värkar jag känner nu så blir det kanske okej, men om det bara är nåt blaj som inte leder någon vart som gör så här ont, då kommer det bli jobbigt…

Men en sak är nog ganska säker, hon lär ju vara här innan helgen är slut 🙂

Klockar sammandragningar

De där svaga topparna på ctg tidigare idag har hängt kvar och förstärkts under eftermiddagen och kvällen. De kommer med ungefär 5 minuters mellanrum och för någon timme sedan så började de göra ont. Märkligt nog känner jag mig ganska lugn. Allt är ju bättre än att bara gå och vänta. Hoppas att det fortsätter framåt nu!

Bm, vidare till KK men hemma igen

Barnmorskebesök idag. Min ordinarie var ledig så jag fick träffa en annan, gullig hon med. Blodtryck och blodvärde var bra men stickan visade på +1 med protein och min puls var uppe i 121 slag/minut. Känna fosterläge gick inte då jag hade en rejäl sammandragning men huvudet är fortfarande ruckbart, suck. Allt detta var väll okej men pluppens hjärtljud låg högt, 175-180 även efter ett tag på mvc. Så jag fick en remiss till spec.mvc i handen och blev uppskickad till KK. Mannen blev helt stissig och tänkte direkt att hon kanske kommer nu. Själv var jag ganska lugn men glad att som kollar upp varför hon var så stressad. Väl på KK gjorde dom ctg i 45 min och kunde konstatera att hon mådde fint. Dom undrade mest hur Bm fått det till 180 i puls på henne. Kanske var det för att jag gått hela vägen till mvc? 3 km var ganska jobbigt i värmen.
Nåja. Jag säger som FC; från den kliniken kommer jag gärna med känslan av att vara hypokondrisk hellre än att de hittar något.
Lite spännande var det dock att det fanns sammandragningar som registrerades på kurvan! Kikade förvånat på hur nålen ritade höga toppar med 10 minuters mellanrum. Visst känner jag att det spänner men jag har trott att det varit pluppen som tagit spjärn mot nåt och tryckt på.
Bm som gjorde ctg tyckte det var positivt i alla fall. Så kanske, kanske är det på gång nu? Hade varit skönt.
Jaja. Oavsett vad så åkte vi hem igen och ligger nu nere vid vad som måste vara ett av Sveriges vackrast belägna utebad. Källbybadet heter det och vi har turen att bo bara 200 m bort. I brist på hav/sjö i närheten duger detta alldeles utmärkt 🙂

20120620-184451.jpg

Trötthet, tårar, väntan och s*tans hus med ständiga renoveringar.

Blädag. För tredje dagen i rad tror jag allt. Har gått från att vara tålig och tycka att jag kan själv till att bli ett litet våp som inte orkar någonting. Allt är jobbigt och jag vill bara sova. Problemet är bara att så fort jag lyckats somna så vaknar jag av att mina ben kliar. Har ju som bekant en ganska svår form av Restless Legs Syndrome. Nu när jag inte kan röra mig som vanligt blir det etter värre och jag får smått panik ibland. Har ju mina Lergigan som hjälper till att sova men det fungerar inte längre. I går tog jag dock i ren panik en Citodon. Har läst på om olika behandlingar senaste tiden och hittat belägg för att en låg dos morfinpreparat kan hjälpa då klådan är en form av smärta egentligen. Och fantastiska tablett; jag har faktiskt sovit i natt!

Tillägg: Efter att ha läst igenom sidan jag länkar till ovan mer noggrant hittade jag följande; ”Som andrahandsval föreslås idag opioider, ff a läkemedel innehållande kodein. Särskilt hjälpsamma är dessa vid smärtsam RLS. Kan ges ensamt eller som tilläggsbehandling till dopaminerg terapi. I de sällsynta fall där farmakologisk behandling behöver ges i samband med graviditet eller till barn är opioider förstahandsval.” Där passar mina Citodon in perfekt. Skönt.

En sömn som tyvärr fick ett abrupt slut när grannens hantverkare slog igång sina maskiner samtidigt som hissrenoveringen i huset drog igång. Håller på att bli galen på de där vibrationsapparaterna. Är det inte betongborrar så är det slipmaskiner. Kommer på riktigt tappa det snart.

Antagligen var det också bristen på sömn som fick mig att bryta ihop fullständigt i går kväll. Mannen och jag busade som vanligt och han skulle retas genom att gnaga mig på axeln (ja, jag vet. Vi är lite knäppa ;-)) Så råkade han bita till ordentligt så att det gjorde ont. Och plötsligt sitter jag och storgråter. Inte för att jag är arg på honom utan bara att det blev för mycket. Jag är så trött, har ont och är nervös. Jag har hört talas om att man kan få rampfeber inför förlossningen men inte fattat förrän nu. Gudars så nervös jag är. Orolig för hur det kommer att starta, när det kommer att starta, hur det kommer kännas och inte minst; för att få vår dotter i famnen. Det är så stort att jag kan inte ta in det alls. Tycker så synd om henne som får mig till mamma, tänk om jag inte kan ta henne till mig? Och herregud, vi ska få ansvaret för en liten, liten varelse. Måtte jag klara av det.

Ny magbild och en väldigt höggravid Barbafin

Det var länge sedan jag tog någon ny magbild. Jag har verkligen inte orkat se mig själv på bild när jag gått upp så mycket. Men så var mamma här och jag fick order om att omedelbart ställa upp mot en vägg så att hon kunde fota mig och skicka till mina systrar. Det var bara att lyda 🙂 Och det var ju inte så illa, fast magen är faktiskt enorm nu. Ni kan själva se här.

Den bilden är bra mycket bättre än den som togs på bröllopet vi var på. My god! Jag är stor som ett hus och kände mig extremt lik någon i Barbapappa familjen. När jag googlade på det så visade det sig gudskelov att det faktiskt är Barbafin jag liknade, och då kändes det ju bättre ;-S

Notera även att jag, precis som Barbafin, saknar anklar numera, benen bara fortsätter ner i foten. Det är nu den sista veckan som jag verkligen känt av att jag börjat svullna upp. Hoppas även det är ett tecken på att det snart är dags, om inte annat m å s t e hon ut snart. Vill ha tillbaka min kropp nu.