Huvudet upp och fötterna ner

Ja, på mig alltså. Nu har livet stabiliserat sig lite igen. Efter besöket på KK har hon levt om som vanligt där inne i magen och jag kan slappna av lite mer. Mannen har också varit ledig några dagar så vi har hunnit ta hand om varandra och funnits nära. Jag mår helt klart bättre. Kanske har nivåerna av medicinen stabiliserat sig också? Huvudvärken är i alla fall inte lika påträngande längre vilket är skönt.

Annars njuter jag av att ha avslutat mina renoveringsprojekt och kunna koncentrera mig på att bo och leva i vårt hem. Visst finns det kvar att göra men inget som är akut överhängande faktiskt. Det får ta lite tid att bo in sig också. Idag har jag också spenderat eftermiddagen på stan med en efterlängtad vän som också flyttat ner hit från vår fjällby. Det är verkligen inte lätt att acklimatisera sig till det ”vanliga” livet här nere så hon och hennes man har det rätt kämpigt just nu. Samtidigt så vill dom ju slå sig ner och skapa en trygg punkt i tillvaron, men det tar tid. Är i alla fall glad att hon är här, en liten bit av ”hemma” för mig 🙂

Istället för att härja runt och bygga en massa så går jag in för att förbereda mig så gott det går inför pluppens ankomst. Igår tvättade jag alla bebiskläderna i stl 50 och dom hänger nu på tork här i vardagsrummet. Herregud så pluttigt och fint det är! Kan inte riktigt förstå att det är till vårt barn allt det vi förbereder. Det är så stort! BB-väskan ska packas här också. Vi ska ju enligt planen stanna på BB för övervakning några dagar extra så vi får väll packa ner lite mer än brukligt, både till oss och till Pluppen. Ska försöka plocka upp den där virkningen som jag längtat efter i flera månader också. Så får vi se om jag hinner få ihop en filt åt henne innan hon kommer.

På träningsfronten har det blivit några pass Yoga den senaste veckan och jag ska strax plocka fram hantlarna och köra lite Body Pump här i vardagsrummet. Har inte alla vikter som behövs men tänker att jag väger så pass mycket extra bara i mig själv nu att det räcker nog :-S Är förvånansvärt rörlig fortfarande vilket är oerhört skönt. Att cykla hit och dit eller bära/gå är inga problem. Det är bara i bland som hon trycker så mycket mot bäckenbotten att det gör vansinnigt ont i underlivet, då är det svårt att gå rakt…

Snurrigt och lite virrigt inlägg, så som jag känner mig med andra ord 🙂

Kram på er!

Annonser

Noja och besök på KK

Nä, jag mår inte alls bra. Tårarna rinner och jag är trött, tröttare, tröttast. Eftersom jag känt Pluppen mycket mindre än jag brukar i fyra dagar nu så har även det satt sig i skallen på mig och oron har växt. Känt henne har jag men inte lika intensivt och länge som vanligt. Bla har hon hoppat över kvällsgympan helt de senaste dagarna och bara haft kortare episoder med buffar under dagen. Ringde därför min mvc och fick prata med S som är undersköterska där. Min bm var ledig så hon rådfrågade en annan varpå  jag fick rådet att åka in till akuten, på en gång. Tala om att jag jag fick ett sammanbrott. Här ringde jag och trodde nog mest att jag bara skulle bli lugnad och fick istället order om något annat. Eftersom jag var på väg in mot stan på cykel (hade inte fått tag i mvc under dagen och tänkte kika in och se om någon bara kunde lyssna på henne) så stod jag i stadsparken när de ringde upp mig. Så med tårarna rinnande cyklade jag vidare till sjukhuset. Ja, jag vet. Rätt galet att ta cykeln till KK men det var liksom både snabbast och enklast just då.

Väl på spec. mvc så var dom så himla gulliga. Som vanligt kände jag mig både löjlig och dum som störde dom när det nu antagligen inte var någon fara (gudskelov) men det plockade dom ur mig ganska snart. Bm som satte ctg påpekade också att rekommendationen faktiskt är att man ska ta kontakt om rörelsemönstret ändras…

Ctg var fint och hon buffade på medan vi låg där. Dock hade hon väldigt hög puls men det rättade till sig när bm såg hur dåligt jag mådde av att ligga på rygg och vi vände på mig så jag låg på sidan istället för på rygg. Stackars liten där inne får väll inte heller syre nog när hon klämmer till kroppspulsådern sådär. Vi mätte även mängden fostervatten och det var fint. Så jag blev hemskickad med lugnande besked och gulliga människors bemötande i minnet.

Väl hemma har jag förstås gråtit en skvätt till och är nu helt urlakad. Skräcken för att något ska hända henne är förlamande. Jag måste börja tänka på något annat än risken för att något ska gå fel, annars blir det jobbigt detta. Men först ska jag sova, mycket. Är helt slut av att inte sova på nätterna längre och känslostormarna låter ju knappast vänta på sig när sömnkontot töms…

Sällskap

Mannen är tillbaka i hemmet och jag behöver inte vara själv något mer förrän till hösten. Eller tja, han är ju borta på dagarna men han kommer sova hemma och vara i närheten.

Annars är läget ganska lugnt. Jag har plockat bort alla renoveringsprylar då allt är färdigmålat nu. Vi skulle ju byta golv i köket men det har jag lagt åt sidan. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Istället är jag orolig och illa till mods, trött och ledsen. Förlossningen och pluppen börjar bli allt mer verklighet, snart kommer hon!!!

Försökte formulera mer än detta men är för snurrig i huvudet, kan inte tänka alls. Ska ge mig på lite andningsövningar istället.

Kram på er!

Fortfarande ensam hemma

Mannen har varit borta hela veckan med undantag för onsdag natt. Det börjar bli tomt och ensamt här nu. Det är väll iof ganska skönt också men det finns ingen som kan trösta och hålla om när jag är trött och orolig då. Som tur är kommer han äntligen hem i morgon kväll.

Dagen idag har varit riktigt trött och huvudet har gjort riktigt ont, på gränsen till migrän. Så har det varit sedan i torsdags morse, kanske är det migrän i alla fall? Det brukar ju hålla i under tre dygn för mig. I så fall hoppas jag att det släpper till i morgon, hade varit skönt. Annars är det nog pga att jag höjt dosen på min medicin sedan en vecka tillbaka, det brukar ge en enorm trötthet och huvudvärk innan nivåerna stabiliserar sig.

Hur som helst så tröstar jag mig med pannkakor, hjortronsylt och grädde till middag. Ligger nu som bomull i magen och trängs med Pluppen 🙂 Kanske ska vi orka ta oss ut en liten stund idag också innan det blir sovdags igen…

Att förbereda sig inför förlossningen

Idag går vi in i v.38! Eller 37+0 som är mer exakt. Vet inte om jag har förstått det rätt men jag tror hon räknas som ”färdig” nu. Jag tycker i alla fall att från och med idag är det fritt fram att komma ut. För det börjar bli lite tungt märker jag. Inte att bära omkring på till vardags men jag har svårt att böja mig framåt och igår på vattengympan var första gången som jag faktiskt tyckte den var jobbig och tog på krafterna. Det är helt klart lite väl mycket att syresätt både mig och en liten bebis på ca 3 kg.

Men det var inte vad jag skulle skriva om. Istället handlar det om vad som komma skall. Jag har äntligen läst klart ”Att föda” av Gudrun Abascal. Delvis lite väl flummig men annars tycker jag att den hade en hel del bra saker att reflektera över. Nu återstår att på allvar ta tag i andningsövningarna från Annas Profylaxkurs som vi köpt hem på dvd. Är ganska nervös faktiskt över hur jag kommer reagera på smärtan. Jag har bestämt mig för att jag inte vill ha Epidural. Mest för att jag är livrädd att något ska gå fel när dom lägger den men jag tror dessutom att dom inte vill lägga den på mig då jag har förlängd blödningstid och blivit utredd för koaguleringsrubbning utan att de hittat någon konkret orsak. Jag är dessutom förstås livrädd att något ska hända min älskade unge. Jag vill att förlossningen ska gå snabbt så att hon inte behöver stå ut med ett långdraget värkarbete. Jag är så klart också oerhört rädd att något ska hända henne i magen nu på slutet eller vid förlossningen (som alla andra blivande mammor). Men jag har försökt att inte gräva ner mig i de tankarna utan njuta av vad jag har och vad som mest troligt kommer.

Men till min stora ångest och skräck så har båda böckerna (”Att föda” och ”Annas profylax”) kapitel som tar upp ”Om det värsta händer”. Mådde illa när jag såg de styckena och var på vippen att hoppa över. Tyvärr så har jag en man vars hela yrkesliv handlar om att förbereda sig för det värsta, planera att det blir det bästa och så arbeta utifrån det. Så i söndags var det stora sammanbrottet hos mig. För efter lite andningsövningar så tar han plötsligt upp scenariot att, usch jag klarar knappt av att skriva det, något går fel. Börjar analysera, fundera och dra upp riktlinjer. Frågar hur jag vill att personalen ska göra vid olika händelser. Naturligtvis började jag gråta förtvivlat och krypa ihop till en liten boll för att på något sätt skydda min unge. Jag vet inte hur jag skulle överleva det, att vara tvungen att åka hem utan henne. Eller snarare så vägrar jag överleva det.

Igår när jag läste det sista i Gudrun Abscals bok så kom allt upp åter en gång och jag bröt om igen ihop i en hög av tårar. Den här gången utan att mannen är hemma. Usch, de tankar jag har vill jag inte tänka, än mindre skriva, så jag avslutar inlägget här faktiskt.

Går ner i tvättstugan i stället och sen ska jag sysselsätta mig med att måla lite, borra några hål och sätta upp en tavla eller två. Det är läkarbesök idag också. Vi ska göra en förlossningsplan är det tänkt och prata lite om min medicinering.

Hoppas ni får en fin dag trots blåst och kyla, själv njuter jag fortfarande av att kunna andas och ha på mig kläder igen 🙂