En lite liten Plupp..

Var lugn och glad inför ultraljudet idag, hon rör sig ju så bra och allt verkar hur bra som helst. Barnmorskorna på ultraljudsenheten är dessutom helt underbara så långt vi har mött i alla fall.

Ultraljudet gick bra. Hon ligger med huvudet ner och rumpan upp, precis som hon ska. Hon har bra med fostervatten och allt annat såg fint ut. Det är def en flicka 🙂 och hon har en massa hår på huvudet, runda fina kinder och var över lag väldigt lik mig faktiskt. Det enda var att hon är lite liten. Inte vad vi hade förväntat oss precis med tanke på att mannen är stor och vi båda vägde runt 4 kg när vi föddes. -12% uppskattades hon till, så om hon växer vidare såhär blir det en bebis på 3000-3500 g. Nu är ju felmarginalerna rätt stora när det gäller de här uppskattningarna men vi ska i alla fall komma tillbaka om fyra veckor för ett extra ultraljud så dom får kolla att hon mår bra.

Annars utgjordes dagens drama mest av att jag höll på att tuppa av när jag låg där på undersökningsbritsen. Ligger inte på rygg längre eftersom jag mår illa då och blir yr, hon trycker väll till kroppspulsådern när jag ligger så antar jag. Men för undersökningen så är det ju bra att kunna visa upp hela magen. Så jag försökte. Och så ville jag inte störa bm i sitt arbete när jag började känna mig konstig. Men till slut gick det inte längre utan jag fick fram ett försiktigt; ”jag måste lägga mig lite på sidan, går det bra?” Varpå jag i smått panik hävde mig runt och började försöka få in luft. Då blev det fart på både bm och mannen. Jag fick vatten och en kudde bakom ryggen. Dessutom kom bm men en kall och blöt handduk som jag fick på pannan, någon som var helt gudomligt skönt faktiskt. Sen gjorde vi resten av undersökningen med mig i det läget. Var mycket bättre 🙂

Mannen var väll sådär lagom imponerad av mig efteråt. Han tycker att det är smartare om jag säger till innan jag håller på att tuppa av… Han kan ev ha en poäng i det, ska fundera på saken… 😉

Nu ska jag ge mig på de där kakelfogarna i badrummet igen och sen sova lite inför kvällen. Det är nämligen dags för första tillfället med föräldrautbildningen! Ämnet är förlossning och det ska bli himla spännande att höra vad de säger.

Kram på er och njut av våren!

Annonser

I morgon: TUL

Först av allt: tack för stöd och pepp ang grannarna. Ska försöka slå bort det framöver.

Stort just nu är i alla fall att i morgon är det dags för ett efterlängtat ultraljud igen. Hon verkar må bra där inne och magen växer enl kurvan så allt är nog bra. Däremot är jag grymt nyfiken på hur hon ligger, om det verkligen är en flicka och inte minst hur stor hon beräknas bli.
Och förresten: idag ploppade naveln ut! Inte helt och hållet men en del sticker ut nu, tar det som en tecken på att hon börjar bli klar. För det är en klarknapp väll? 😉

20120501-222846.jpg

Huset med arga lappar och sjuka grannar

Skit också! Jag hade ju problem med mina grannar i min förra hemby och kände en enorm lättnad över att flytta därifrån. Men dessvärre verkar det som om jag bara har hamnat ur askan i elden 😦

Förra veckan kom en kvinna och ringde på dörren för att klaga på att jag går på toaletter på nätterna. Hon bor precis under oss och det störde hennes nattsömn så illa.. Glodde på bara på henne och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen, men blev mest ledsen. Till saken hör att varken mannen eller jag är särskilt synliga eller kräver något. Basgångarna från musiken under står vi ut med hela dagarna. likaså cigarettröken som letar sig in genom våra öppna balkongdörrar ett par gånger varje kväll…

Jag har blivit försiktig när jag är uppe och stänger tex inte toalocket längre, men spola måste jag ju kunna göra.

I dag så kom nästa grej. Hade bokat tid i tvättstugan kl 8-14 för att tvätta upp en massa som vi rensat och ev också de bebiskläder vi köpt. När jag släpat mig upp ur sängen och tagit mig ner i källaren möts jag av detta:

Egentligen borde jag inte bry mig för personen i fråga är uppenbarligen rejält korkad och dum i huvudet själv eftersom lappen satt på min tvätttid, en tvätttid som är bokad i almanackan precis under lappen om reglerna för tvättstugan (sen lämnar språket och användningen av kommatecken en del att önska..):

Tyvärr blir jag så klart väldigt ledsen trots det. Och jag gillar INTE att bli kallad dum i huvudet. Är så himla känslig i vanliga fall och ännu värre nu med alla hormoner i kroppen. Första impulsen blir dessutom att jag vill jaga rätt på personen och trycka ner lappjävlen i halsen på honom/henne. Kanske inte så konstruktivt… Istället skrev jag ett artigt och samlat meddelande tillbaka om att ”hon/han borde läsa punkt tre i ”regler för tvättstugan” så kanske vi skulle kunna slippa så här otrevliga lappar framöver.”

Mest ledsen blir jag dock över att jag blir angripen på det här sättet. Vad är det jag gör som får folk att hoppa på mig med anklagelser om diverse ting? Är jag för öppen? Mottaglig? Snäll? Går ju aldrig till motattack utan backar så långt jag kan, kanske är det det dom vet och ser mig som ett ofarligt mål att ta ut sina irritationer på?

Hur som helst blir jag stressad över sådana här saker för jag blir orolig för Pluppen och hennes saker. Jag vill inte gå ner i tvättstugan och riskera att träffa på de här typerna. Jag vill inte ha min cykel i samma förråd som dom eller barnvagnen bredvid alla rullatorer i barnvagnsrummet. För överallt kommer det att någon gång finnas en arg lapp om hur dum jag är.

Usch. Ett tråkigt inlägg och jag märker att jag överreagerar, men å vad alla hormoner stökar omkring i kroppen på mig.

Det ska bli mycket intressant att se hur våra grannar reagerar på att vi får en liten som inte kommer ha någon koll alls på natt och dag i början…

 

Om att vara tjock som en ballong, första tankarna på förlossningen och en massa annat..

Vet inte vad det är med mig, men jag skriver sällan här nu. Dagarna försvinner i ett töcken av trötthet och funderingar. Det är mycket att göra här hemma och jag har svårt att få igång mannen till att vara med och då tappar jag också orken lite.

Utöver det har jag hunnit träna två gånger igen den här veckan, är ute och går lite mer och har återupptäckt min cykel som tar mig snabbt och lätt dit jag vill. Lund är en trevlig cykelstad, förutom att det är kullersten nästan överallt och mitt stackars blygdben gillar inte att slås mot sadeln när det skumpar så där. Ska se om jag hittar en gelésadel att sätta på cykeln för att dämpa lite. På träningen njuter jag allt mer. Kroppen svarar på att få röra sig och i onsdags gjorde jag mina armhävningar på tå igen 🙂 Annars är jag tjockare än någonsin. Jag ser verkligen höggravid ut nu och blir allt mer svullen, känns märkligt. Älskar dock min runda, fina mage 🙂

Att få lite koll på kroppen och mina muskler igen har gett mig den tryggheten jag behöver inför förlossningen. Att komma helt försoffad och otränad till mitt livs utmaning har skrämt mig lite. Nu är det bara allt annat kring det som ska komma om 8 veckor som jag måste börja förstå. Sanningen är att jag fortfarande inte fattar att det är ett barn där inne, visst ser jag och förstår rent intellektuellt men känslomässigt är det svårt att ta in. När bm som leder vattengympan dessutom pratar om målbilden att få ha sitt barn i famnen reagerar jag mest med ett ”Hjälp!” Jag ska bli mamma! Det är något jag inte vet hur jag ska hantera och därför skyggar över. Att mannen och mina svärföräldrar dessutom kommer med bilbarnstolar och sulkys för barn  på 1 år gör mig enormt stressad. Visst är det bra att vi får gratis men jag kan inte tänka så långt fram! Jag vill inte leva i framtiden hela tiden, jag har fullt upp med nuet. Är så rädd att jag inte ska kunna ta till mig mitt barn och har nog med att hantera det. Jag vill också så mycket som möjligt njuta av bebistiden och inte alls tänka framåt om jag inte måste.

Snurrigt inlägg men det är snurrigt i min skalle, återkommer när jag kan tänka lite bättre..