Sjukskrivning och tårfloder

Sjukskriven. Från igår fram till den 18:e maj. På heltid.
Men för att ta det från början. Kom till läkaren/ bm igår och satt och väntade utanför dr H dörr. Då kom min fina bm M förbi och bytte några ord. Jag var lite övergiven och vilsen då jag var där själv. J blev nämligen rejält magsjuk igår och var tvungen att stanna hemma. Och jag som så väl behövde hans klokhet och förnuft som stöd. Fina M lyssnade och frågade om jag skulle acceptera en sjukskrivning. Jag svarade ja men förklarade också att det kändes svårt. Det hon gjorde sen var bara underbart. Hon följde med mig till dr H och var med under samtalet! Och började med att förklara för dr att i det här fallet är det mer hellre än mindre som gäller och att jag antagligen inte skulle kunna be om det själv och att hon därför gärna ville vara med. Är det okej att vara lite kär i sin barnmorska? Oavsett så är jag nog just det, underbara, underbara människa! Hur som helst pratade vi alla tre och jag beskrev min jobbsituation. Båda var eniga om sjukskrivning och jag höll med , för nu är jag trött. Dock väntade jag på att vi skulle börja diskutera hur mycket jag skulle vara sjukskriven och tänkte mig 25% ungefär men var lite rädd att de skulle säga halvtid. Frågan kom aldrig upp och jag satt plötsligt med ett papper i handen där det stod att jag var sjukskriven på heltid. Där brast det och det var länge sedan jag grät så mycket. Misslyckandet och stressen, allt jag skulle göra färdigt på jobb…. Och så misslyckandet igen, att inte klara att hushålla med krafterna så att det räcker hela vägen 😦
Stödet från bm och dr är grundmurat och dom är säkra på att det här är rätt. Någonstans långt in är jag lättad men just nu är ångesten och stressen störst, vad kommer dom att säga på jobb? Alla de som sagt att jag skulle ta det lugnare? Men jag har inte kunnat göra annorlunda, faktiskt. Jag har inte varit på jobb en minut mer än vad jag måstat.
Så nu är livet ställt på ända. Flytten söderut tidigareläggs till början av april och jag ska lära mig att vara ledig *panikkänslor*. Just nu ligger jag vaken i tv-soffan och har legat här sedan kl 05.30. Stressen och tankarna på jobb maler och ångesten kryper i kroppen. Men det kommer bli bra. Jag vet att det här är den enda möjliga vägen. Eller som dr H sa; antingen tar vi tag i möjligheten att stoppa det här nu, när du signalerar att det är på väg utför. Eller så kommer vi sitta här igen om en månad, med samma sjukskrivningsblankett, men med en V i mycket sämre skick. Då är tusen gånger bättre att ta detta nu medan du själv fortfarande kan och orkar se till att du mår bra.
Sa jag att jag nog är lite kär i min doktor också? Det är jag. Och så galet tacksam över att det var just M jag fick tag i där när jag förtvivlat ringde till en slumpvis framgooglad bm i oktober förra året.
Efter tiden hos doktorn var det dags att komma till M för att mäta och fixa för första gången. Och allt var bra! Bra blodtryck (120/70 någonting), högt för att vara mig, fina hjärtljud på Pluppen och en mage i rätt storlek om än i nedre delen av normalvariationen. Fast det var bara väntat, magen är ju inte så stor. Resten av besöken är nu planerade och vi är inbokade på föräldrakursen i maj.
Men jag är slut nu. Ända sedan besöket hos doktorn igår har jag varit helt matt av alla känslor och tårar. Det hänger kvar idag känner jag. Men jag ska göra lite bebisgrejer idag tänkte jag. Jag ska börja fixa och greja inför pluppen. Behöver få göra det mer känner jag. Allt vi har hitintills är en liten body med ett par byxor och en liten mössa. Nu vill jag börja boa! En liten del av mig har faktiskt börjat att glädjas åt att få vila nu och att få flytta till mannen så snart. Jag ska bygga ett hem!
Kärlek till er mina fina ❤

Annonser

Förbluffande återhämtningsförmåga

Fattar inte hur jag gör men jag mår bra idag, på riktigt. Helt sjukt vilka påfrestningar jag kan utsätta mig och stackars Pluppen för och ändå trampa på framåt.

Nu är väll förtjänsten inte min alls egentligen. Utan älskade mannen och min fina bm hade jag inte mått bra idag. Nu finns de där och tar min hand när jag sträcker ut den för hjälp och det stödet räcker för att jag ska ta mig upp på den svajiga linan igen.

Slutade som sagt i rätt tid igår. Ägnade kvällen åt att planera lite fler resor söderut, komma på att Bussgods är suveränt billigt att flytta med (199kr/20kg/paket) och räkna på föräldraledigheten lite. Somnade tidigt men var vaken några timmar i natt med mardrömsont i ryggen. Har ju min skada i ländryggen och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Hoppas naprapaten vågar knäcka loss lite av det som är stelt när jag kommer dit på fredag. Nåja, jag somnade om till slut och vaknade till en skön morgon med en stunds prat med mannen, lång frukost och nu har jag tränat Yoga och gjort avslappning. Om en halvtimme är dags att knata bort till jobb och äta lunch innan jag börjar dagens arbetspass, som ”bara” är 8 h idag med!

Visst, stressknuten är där i magen men jag kämpar med den. Byter ut alla ”måste göra på jobb” tankar till ”måste ta hand om Pluppen”, effektiv tanketräning.

Kram på er alla fina, för att ni också finns och bryr er!

Lättnaden

Dagen idag har varit bra. Jag gick hem efter 8 timmar. Kändes mycket märkligt att packa ihop och gå hem när klockan bara var 14.30. Kändes som om jag skolkade, men gisses så skönt det var! Kände mig FRI! (….och hade en stressklump i halsen över allt jag lämnade kvar att göra…)

Jag har också blivit av med en stor del ansvar för ett av mina jobb. Fångade upp han som ska ta över och lade helt sonika allt mitt osorterade material i hans inkorg. Så nu är det bara två jobb och lite kvarvarande pyssel kvar på detta. Verkar som om mina kollegor har fattat läget nu för ingen protesterade när jag i morse förklarade att jag skulle sätta mig på kontoret och avsluta en massa saker de närmaste dagarna. Fick svar från min bm också. Som väntat beordrade hon hem mig och bokade in en läkartid på fredag. Nu var de tvungna att pressa in mig i schemat för det var egentligen fullt då så jag tvekar. Vill inte tvinga andra att jobba och stressa lika mycket som jag bara för att jag inte kan säga nej. Kanske kan jag gå till vårdcentralen här och få en tillfällig sjukskrivning? Vi får se.

Less som tusan är jag i alla fall. All min motivation på jobb försvann när de ryckte undan min personal igen förra veckan. Märker det mycket tydligt nu. Vill inget, bryr mig inte om gästerna, bryr mig inte så mycket om stationen heller. Har inget mer att ge helt enkelt. Nu återstår bara att paketera ihop det jag åstadkommit de här tre åren så att mina efterträdare kan ta vid och inte behöver göra om allt. Så mycket vill jag i alla fall. Om inte annat för att få bra referenser i framtiden. Vad gäller min nya befattning som receptionsansvarig så ger jag blanka fasen i att utveckla den på något sätt. Har dom tur hinner jag sammanställa de rutiner vi har, men hinner jag inte det heller så skiter jag i det. Nu vill jag bara vara.

Pluppen då? Jo, hon lever rövare i min mage. Rörelserna syns utanpå mest hela tiden nu, ibland hoppar hela magen till. Älskade, älskade plupp. Det oroar mig dock att det trycker nedåt och stramar en del. Ska bli skönt att komma till bm på fredag.

Kärlek

Pratade med mannen nu på kvällen. Är ledsen, låg och uppgiven. Han sänder styrka och kärlek genom sin röst, tröstar och uppmuntrar mig i mina försök att lägga ett schema med färre timmar.

Och så säger han det där som visar hur väl han känner mig; ”Hm, om jag skulle.. Men du jobbar olika tider varje dag ändå?” ”Jag tänkte att jag skulle ringa och påminna dig om att gå hem när du ska sluta. Men om du skickar ett sms varje morgon och talar om vilka arbetstider du har så ringer jag då det är dags.”

Älskade, älskade mannen. Skäms över att jag inte klarar så enkla och grundläggande saker själv, men nu är det nog så illa. Funderade på saken och skickade någon timme senare ett sms med morgondagens tider. Får tillbaka ett ”Vad bra! Jag påminner! 🙂 Älskar dig, du är duktig som låter mig påminna dig!”

Det kommer gå bra det här. Tillsammans.

Vill inte!

Jobb i morgon igen, och jag vill inte. Nu har jag iof bestämt mig för att gå hem efter 8 timmar, oavsett vad som händer. Men bara tanken på att gå dit får mig att vilja gråta. Det får bli ett samtal med cheferna i morgon om min minskade arbetstid. Från och med nu kommer jag att jobba max 80%. Om det sen blir via sjukskrivning eller att jag kompar ut övertid, det får vi se.

Vad som fått mig att bestämma mig? Att jag håller på att bli tjock! (Därför utgår också denna veckas magbild, fixar inte att se eländet)

Jodå, jag vet att jag ska gå upp i vikt och bli rundare om magen för att Pluppen växer där. Men det här stress-fettet jag äter mig till genom att trycka godis för att orka hålla mig vaken den där 14:e arbetstimmen, det är inte okej. Så mycket är inget jobb eller några kollegor/vänner värda, inte på långa vägar. Inte när samma kollegor/vänner drar undan mattan för mig gång på gång när jag försöker bygga upp stabilitet på mina avdelningar.

Sur är vad jag är. Dessutom ledsen över att jag inte litar ett dugg på att jag faktiskt kommer leva upp till ståndpunkten med den minskade arbetstiden. Som en backup har jag nu i alla fall mailat min barnmorska och berättat hur jag mår. Utifall att jag skulle få för mig att allt är bra igen när vi ses på fredag.  Ska också ta med mannen på bm-besöket så kan han fatta de sakliga och objektiva besluten, jag är ju uppenbarligen inte i stånd att göra det 😦

Jäkla skit. Det var inte så här det skulle vara att vänta barn. Pluppen som är så efterlängtad och jag som sett fram emot att få njuta av vinterfjällen och dra ner på tempot de här sista månaderna. Förbereda mig på att bli mamma.

Vill mest bara sätta mig på nästa flyg ner till mannen och gömma mig i hans trygga famn. Det är tur att det faktiskt är dags att göra just det redan på torsdag. Längtar väldigt mycket.