Livstecken

Vi mår bra, både pluppen och jag. Tänkte bara säga det först. Däremot har situationen på jobb nåt nya dimensioner och det har varit riktigt jobbigt. Med några korta ord kan jag beskriva det med Omorganisation, Illojalitet mot arbetsgivare, Personliga konflikter och Maximal arbetsbelastning.

Nej, det är inte jag som gjort något av detta. Däremot har jag blivit ifrågasatt av kollegor som tycker att jag borde vägrat att ta den befattning som tf Receptionsansvarig jag fick pålagd för några veckor sedan (i lojalitet med vår fd kollega som blev bortorganiserad från den tjänsten för två månader sedan). Det är en lång historia som jag inte ska tråka ut er med men det är tungt att hamna i konflikter som jag inte alls har bett om, ser någon anledning till eller vill veta av. Jag har i alla fall själv kämpat med lojalitetsfrågan men tagit upp det med vår Platschef, fått orsakerna till det som hänt redogjorda för mig och accepterat det som skedde. Eftersom jag har typ världens bästa chef så är det inga problem att ens ta upp att jag själv har känt mig kluven i min lojalitet. Han tycker det är självklart att jag känner så eftersom jag även var/är vän med M som fick gå från jobbet, inga konstigheter där. Dessutom är det väldigt okomplicerat det här med lojalitet när man hårddrar det. Antingen kan jag förstå och ställa mig bakom mina chefers beslut eller så slutar jag. Jag kan ju inte arbeta på en plats som jag tycker har fel värderingar, det skulle vara förödande för självkänslan.

Nåja. Nu har jag varit ledig i två dagar och har även denna dag kvar att mysa runt på. Mannen är här hela veckan och han gör sitt bästa för att ta hand om mig. Så de senaste två dagarna har jag sovit, gråtit, ätit och somnat igen. Han har lagat mat, diskat, pussat och hållit om. Och äntligen börjar jag känna mig lite piggare. I går bakade vi faktiskt bullar också, självklart blev det dessutom några släta att göra semlor av. Med hemgjord mandelmassa i mängder, stora lass grädde (havrevisp) så var det himmelrike;

Pluppen pluppar runt där inne och det känns att hon blir större. Nu kan det sprätta till både ner mot ena jumsken och uppe mot midjan samtidigt. Hon verkar mest ligga på diagonalen med huvudet ner mot vänster. Min älskade, fina lilla tjej. Mannen är stolt över sparkarna, bra tecken inför framtiden, han är nämligen instruktör i Krav Maga samt självskydd och har redan börjat planera hur han ska lära henne att kunna försvara sig själv på rätt sätt. Han ser förresten till att öva mig lite då och då också så jag blir bättre och bättre på att tvinga bort den stora kolossen som kittlar mig på halsen med skägget. I förrgår lyckades jag faktiskt få till två stora blåmärken på hans örsnibbar, oups.. Fast han var mest nöjd och tyckte jag var duktig 😀

Annonser