Ännu en bra dag!

Seg som attan var jag på morgonen men vid lunch kom jag ut. Det blev en timmes knatande på skoterspåren uppe i skogen. Så himmelens skönt att röra på sig och jag upptäckte till min stora glädje att jag inte alls är lika flåsig längre!

Kikade in hos kompisen S för fika på vägen hem och har nu landat i soffan nöjd med min dag. Tanken var att jag skulle få in ett träningspass idag också men vi får se, det är ju en dag i morgon också.

Funderar också en del på det här med vikten. Mätte mig runt höfterna idag och jag har ökat ca 4 cm i omfång sedan jag plussade. Magen ska vi inte tala om men den s k a ju bli större. Skulle gissa på att jag gått upp ungefär 4 kg hitintills. Känns helt rimligt med tanke på att jag inte orkat röra mig och dessutom stoppat i mig nästan allt jag sett för att orka jobba. Men nu börjar en ny period. En period med mer ljus ute, mer ork och bättre aptit och därmed större möjlighet att äta bra. Känns hoppfullt och bra 🙂

Ha en fin lördagkväll!

Äsch!

Idag när jag ska fotografera den där lustiga kullen på magen så är den inte alls lika tydlig, mest bara tjock och rund.

Det har faktiskt hänt massor med magen de senaste dagarna, kanske inte så konstigt att jag hade ont tidigare i veckan…

Så snart är det slut på att komma undan med att bara vara normaltjock. Byxorna stramar över baken också, blä! Men jag hoppas att det mest är magens omfattning som gör att kläderna blir trånga på andra stället *blundar och låtsas* Men det kanske dags att börja klä fram magen istället? Går ju in i vecka 18 i morgon så det börjar väll bli på tiden att jag får någon slags mage 🙂

Fredag!

En lång natts sömn med tillhörande helt absurda gravid-drömmar (vad gör alla hormoner med hjärnan egentligen?) så ska jag strax gå iväg till jobb. Blir en lång dag idag men sen ska jag ta helg. Har enormt svårt att bli sams med mig själv om det här med att vara hemma som jag ska. Men samtidigt känns det förstås helt underbart. Tänk, jag är snart ledig i två dagar igen OCH är ganska pigg!

Kanske ska ta och fixa skidorna så att jag kan ge mig ut på en tur i dalen under helgen, det om något skulle fylla på energin och livslusten. Eller så kanske isen äntligen har lagt sig på söndag och jag kan få användning för skridskorna? Isen och kylan har dröjt lika länge här som i resten av landet, vi är nog en månad efter skulle jag tro. Men nu ligger isen i vikarna och det är nog inte långt kvar innan träsket också är fruset. Och då, då blir det skridskoåkning och pimpelfiske! Tjoho!

v.16+5 idag förresten och magen blir allt lustigare. När jag vaknar på mornarna och kikar nedåt naveln så ser det ut som om det är en stor honungsmelon intryckt under skinnet. Stenhård och väldigt avgränsad är den där jätteknölen där och bara är. Ska ta en bild på fenomenet i morgon tänkte jag och skicka till mannen, och om jag inte får allt för mycket noja av inbillade valkar och annat så kommer den även upp här.

Kram på er!

Äntligen tränat!

Vilken dag jag fick till i alla fall! Var mest slö och less fram till 12-tiden ungefär, sen sparkade jag ut mig i det lilla ljus vi har.

Detta är vad jag åstadkommit idag:

– Kortare promenad ner till isen

– Städat hemma

– Rensat skafferiet *kors i taket*

– Tränat Pilates

– Haft lite hemmaspa med fotbad och lång varm dusch med skrubb

– Monterat ihop en golvlampa jag haft liggande sedan februari förra året

– Beställt hem en ny DVD med Yoga för gravida

Kroppen bara njöt av träningen och nu hoppas jag att jag är igång på riktigt igen, jag behöver detta. Några övningar var lite knepiga att göra och det blev lite meckigt att flytta på bollen istället för att rulla över den så jag har stora förväntningar på tränings-DVD’n jag beställt hem. Ska också köpa några hantlar tänkte jag så att jag kan träna ryggen och ev köra några pass med BodyPump här hemma.

Någonstans efter promenaden och halva städningen fick jag ont och stramningar i magen igen, eller kanske snarare ligamenten. Tog då två Panodil och har inte känt av det sen dess, himmel! Tror minsann att jag gillar mitt nya liv 🙂

 

 

Märkligt

Är hemma idag med men det kryper i kroppen. Normalt sett skulle jag ha jobbat helgen för att kompensera de två dagar jag varit borta i veckan men det ska jag inte göra den här gången. Får lite lätt panik faktiskt, för vadå, ska jag vara ledig!!?? I magen är det gudskelov lugnare idag. Inte ont utan mer ömt, som rejäl träningsvärk. Och så sparkas det!!! Inga jättesparkar men till skillnad från förut när det mest känts som en liten blobb som bytt form där inne så känner jag nu små buffar på avskilda platser i magen. Älskar det!

Nåja. Eftersom jag normalt sett ignorerar min kropps signaler om trötthet och smärta så är allt detta nytt för mig. Har lite gett upp tanken på att kunna känna när det är för mycket utan siktar nu in mig på att sätta upp faktiska hållpunkter för vad jag får och inte får göra. Bla ska jag jobba max heltid. Är jag hemma någon dag så ska jag INTE jobba ikapp det sen utan faktiskt ta det som extra ledig tid. Om det blir kris på jobbet så ska jag lägga mer energi på att hitta någon som kan hoppa in, inte som nu jobba extra mycket själv.

Låter väll som en rimlig plan.

För övrigt så är det hög tid för mig att börja träna igen, det borde jag ha ork till om jag inte jobbar så mycket. Så om jag skriver det här; Idag ska jag ta fram Pilatesbollen och köra ett pass! Det får bli dagens uppgift helt enkelt.

Kram på er!

Från oro och psykbryt till lättnad

Bröt samman fullständigt i går kväll och var plötsligt helt övertygad om att det inte fanns någon levande plupp längre. Grät och snorade i luren när jag pratade med fina mannen som förgäves försökte lugna mig. Istället grät jag bara ännu värre och gick faktiskt inte att kommunicera med något vidare. Somnade till slut i alla fall av ren känslomässig utmattning.

Kastade mig på telefonen i morse och ringde gyn i Kiruna som tyckte att jag skulle komma in då de också tyckte att det lät märkligt att jag hade så mycket spänningar i magen. Säkert hörde de också hur rädd jag var och lät mig komma dit bara för att lugna mig. Hur som så körde jag de 10 milen in så fort jag klätt mig och skrapat fram bilen under all is. Väl på lasarettet så kom jag till entren innan jag fick sjunka ihop till en liten hög av smärtan som plötsligt strålade upp i underlivet. Livrädd och ensam tog jag mig samman och knatade iväg upp till Kvinnokliniken. Där satte jag mig sammanbiten på en stol i korridoren och började tänka ut hur jag skulle agera om det nu var så att det var något helt galet.

De gulliga barnmorskorna tog hand om mig och lät mig sitta där tills läkaren hade tid. En mycket bra läkare visade det sig. Hon bröt på ryska eller något annat öststatsspråk och var lugnet själv. Hon tyckte inte att jag skulle vara så orolig att min arbete skulle vara farligt, kvinnor i alla tiden har arbetat tungt och de har fött barn. Många idrottar också långt in i graviditeten. Självklart känns det i magen om jag jobbar tungt men det är inget farligt! Sen så kände hon på livmodern och gjorde ett snabbt ultraljud som visade en perfekt liten plupp som hade exakt rätt mått för sin ålder, v.16+3 (utom magen då som var 16+5, en liten tjockis 🙂 ). Tappen var opåverkad, 5 cm lång, och urinstickan visade inga tecken på någon infektion.

Hon skickade hem mig med order om att inte lyssna så mycket på oroliga familjemedlemmar och att jobba på som vanligt men självklart vila om jag behövde det 🙂 Underbara människa.

Lättnad!

Nu ska jag sova lite på soffan efter det senaste dygnets känslostormar. Blir hemma i morgon också trots allt, jag har fortfarande ont och är väldigt trött så jag tänker vila *kors i taket*

Ta hand om er där ute!

Vila

Har tagit det lugnt både i går och idag på jobbet, men självklart inte kunnat hålla mig ifrån att flytta på några, (ehhh många…) tunga saker. Allt eftersom dagen har gått så har magen spänt mer och mer. Nu på eftermiddagen har det varit som att ha en korsett runt nederdelen av magen, väldigt obehagligt. Ringde min fina barnmorska nere i Lund och hon beordrade hem mig till soffan och äta praliner några dagar. Hon trodde inte att det var någon fara men ville att jag skulle ta det lugnt. Typiskt, jag som har så mycket att göra!

Men självklart lyder jag och ligger nu nedbäddad under filten i soffan och försöker slappna av. Lättare sagt än gjort :-S Blir så klart livrädd att all stress under helgerna har skadad pluppen. Tänk om allt går fel nu!!? Om det inte har gått över i morgon så åker jag in till bm i Kiruna och ber dom kolla om det är något fel. Nojja!

Att sammanfatta ett omtumlande år

Jag brukar inte göra årskrönikor utan min nyårsritual är att tänka över allt jag är tacksam över att jag jag har och sedan sitta en stund i ensamhet då jag skriver ner mina önskningar och förhoppningar inför det kommande året. Lappen bränner jag sedan på nyårselden och ber de makter jag tror på vara mig nådig det kommande året.

Men i år måste jag göra en genomgång känner jag. För när jag funderar på var jag var för ett år sedan, ja då svindlar tanken. Därför blir det nu en årskrönika i månadsform.

Januari: Jag åkte ner till Tammerfors för ett första möte med AVA-kliniken.

Februari: I februari bar det av på ett första försök. Det var inte många rätt på den resan men jag hade i alla fall börjat försöka! Att gå från funderare till försökare gick oändligt mycket fortare än jag kunde trott.

Mars: Det första försöket ledde inte till något men jag tog det inte allt för hårt, jag hade ärligt inte förväntat mig att det skulle fungera. Istället ställde jag genast in mig på försök nr 2 då jag med hjälp av vul och ÄL-spruta fick en bra timing på försöket.

April: Började med svaga, svaga positiva tecken på stickor och i kroppen. Men dagen efter beräknad bim så testar jag minus och blöder massor. Den här gången går själen sönder och jag går helt under isen. Men jag samlade ihop mig och tog mig iväg till CFC och gjorde mitt tredje försök.

Maj: Jag reste till min syster i Australien och tillbringade tre veckor i hennes sällskap. Här fick jag också resultatet på mitt tredje försök: ett tredje minus. Hemresan gick via Stockholm och en kväll i vännernas sällskap och champagne. Det var här vännen fick idén om det som skulle vända upp och ner på mitt liv fullständigt; att jag och J skulle passa så bra ihop. Maj avslutades med pirr i magen och långa telefonsamtal.

Juni: Jag vacklar mellan att åka på nya försök eller vänta och se vad som händer med mannen. Samtidigt så är jag inte sams med mig själv om jag vill ha en relation eller ej. Något nytt försök blir det i alla fall inte denna månad. Istället bor jag i telefonen mest hela tiden. Mitt i alltihop blir jag godkänd som vigselförrättare! Stort, större, störst!

Juli: Inget försök denna månad heller. Den 18:e juli kommer han hit och min värld skakas om rejält. Den 29:e juli blev den dag som vi räknar som vår, det var då jag gav upp och släppte in honom i mitt liv.

Augusti: Jag fortsätter våndas över att inte fortsätta med mina barnresor men kärleken är stark. I slutet av augusti är han så pass med i tänket att han säger det magiska ”Händer det så händer det”

September: Vi ses några gånger med missar antagligen ÄL. Jag hoppas väll lite ändå men blir inte förvånad när blodet kommer. Men det stora händer att vi blir mer trygga i varandra och vi bestämmer nu att vi på riktigt ska försöka göra ett barn. Inte bara råka utan faktiskt hoppas på att det blir!

Oktober: Jag åker ner till Skåne för en veckas ledigt och den här gången prickar vi ÄL första dagen jag är där. Väl hemma har jag alla symptom på att vara skengravid som man bara kan ha och jag gör allt för att intala mig att det är just detta; skensymptom. Men bim kommer och inget blod. Jag testar på kvällen när jag kommer hem från jobbet och får till min stora chock se ett tydligt plus!

November: Den 4:e är vi i Köpenhamn och åter på CFC för ett tidigt vul där vi får se ett litet pyre på 7,2 mm och ett hjärta som slår.

December: Det blir dags för kub. Det var en nervös Valborg som lade sig på britsen för ultraljudet, tänk om det inte var någon där inne!? Men det var det och vi fick se en liten minimänniska som sprattlade och hade sig.

Januari 2012: Och nu sitter jag här! Magen i v.17 och jag känner någon som buffar rundor där inne. Jag har mannen jag älskar vid min sida (okej då, 200 mil bort, men ändå) och egentligen allt jag kan önska. Jag kan inte riktigt fatta att livet har tagit en sådan här vändning på bara ett år. Från trasig själ till blivande mamma tillsammans med mannen i mitt liv. Tacksamheten känner inga gränser och jag böjer mig ödmjukt för de gåvor jag får av universum. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta dem väl.