Hemma igen! Och tillåt mig presentera…

…Pluppen! v12+5:

Har haft en helt galet intensiv helg och nu måste jag springa iväg till jobb. Återkommer!

Annonser

Så förtvivlat trött!

Håller på riktigt att gå sönder av trötthet. Allt jag kan uppbåda, om jag verkligen anstränger mig, är att hälsa trevligt på folk jag möter, svara på tilltal och hålla mig upprätt.

På jobb är det rörigt. Omorganisation samtidigt som en av våra chefer gått hem på färäldraledighet, den andre chefen sitter och väntar på att dom ska åka till BB (dom är gifta) och så den första chefens vikarie som började i förrgår. Samtidigt så gjorde dom sig av med den receptionsansvarige, den ansvarige för butiken kom för en vecka sedan men åker snart igen över jul och  nyår. Mitt i detta står jag. Jag jobbar ju på helgerna, även jul och nyår. Det gör jag alltid och faller sig naturligt när det är så mycket att göra. Men nu blev jag plötsligt någon slags ansvarig för två avdelningar till som jag inte kan något om! Jag vet att jag kan gå och säga till att det blir för mycket. Jag har bara inte kommit mig för och det var först i dag som insikten kom att jag fått den här rollen. Officiellt så ska det inte vara någon ansvarig i receptionen, men det vet vi ju alla hur det går om ingen styr. Och nu har det blivit så att jag ska lägga receptionspersonalens schema och genast blir jag den dom vänder sig till. Det är fantastiskt att jag får den sortens förtroende, det är ofta jag får lyssna och finnas. Men herregud, hur många avdelningars personal ska jag ta hand om egentligen? Mitt i allt så kommer jag arbeta heltid med att städa över julveckorna. För att inte tala om hur jag mår av graviditeten. Inget ont om den, inte på något vis. Det är jobbet det är fel på, det fungerar inte alls ihop med alla känslor som kommer med allt. Mina hormonerna lever ju rövare med mig och mitt humör och då är det svårt att vara sansad, lugn, tålmodig och stabil.

Det blir intressant detta…

Det här med humörsvängningarna…

Alltså, ilskan var rätt rolig och de sjuka och otäcka drömmarna på nätterna ändå rätt okej. Men att vara nära tårarna mest hela dagen är inte så himla kul. Trött = Tårarna kryper fram. Hungrig = tårarna är på väg. En kollega säger något med stressat tonfall = tårarna samlas i halsen och får sväljas ner.

Kanske är det oron för UL på fredag som gör mig extra känslig. Känner mig sammanbiten och inåtvänd, vill allra mest bara krypa ihop i mannens famn och bli försäkrad att allt blir bra. Ska bara ta mig igenom morgondagen så är jag i mål, då får jag åka ner till honom och så ska vi på UL tillsammans. Det blir bra.

Klumpig och orolig

Egentligen skulle det räcka att sammanfatta det hela med att det har varit en rätt kass dag. Kom förstås inte upp i morse, snoozade så jag inte kom till jobb förrän kl 9. Jag har också hela dagen haft ont i underlivet. Det känns så där tungt och svullet, som om alltihop är på väg ut och självklart har ångesten nått nya nivåer pga det.

Var dessutom enormt trött hela dagen men släpade mig ner till sjön på eftermiddagen för att elda upp lite värme i vår vedbastu som en grupp har hyrt. Det är femte gången på en vecka jag gör detta så inget var nytt, men det slutade så här:

Jag är så vansinnigt klumpig och tankspridd att jag alltid har händerna och underarmar fulla av sår och ärr i olika stadier av läkning. Jag kommer dessvärre aldrig att lära mig. Jag menar, det är ju när jag glömmer att tänka mig för som det händer.

Den här gången hade jag fått rejäl fart på elden och den hade brunnit ett tag. Jag skulle bara in för att fylla på i kaminen. Öppnade luckan och sträckte mig över för att få tag i ett vedträ, samtidigt som jag griper tag i gjutjärnsluckan för att få lite stöd. Jag brände mig senare på höger hand också med det var på handryggen så det har jag inte orkat bry mig om. På vänster är det dock insidan av fingrarna som fått en rejäl bränna och jag misstänker att det kommer bli rätt så smärtsamt att försöka jobba den närmaste veckan om jag inte tar hand om det. Så efter att ha jobbat klart vid bastun och hela tiden haft en snöboll i handen så knatade jag tillbaka till stationen och smet in i köket för att stjäla lite sjukvårdsmaterial. En brännskadekompress, en torr kompress och lite gasbinda hittade jag och paketerade in mig med.

Sitter därför nu och försöker skriva med hjälp av vänster pek- och lillfinger. Det går så där, rätt många Z dyker upp i texten hela tiden, suck.

Nä, slutgnällt. Nu ska jag krypa i säng och hoppas att det kommer kännas lugnare i underlivet och magen i morgon, så här orolig vill jag inte behöva känna mig. Ska också skriva upp på komihåg-listan att jag inte ska bära en massa sängar kors och tvärs så länge jag har pyret i magen. Förresten, det är ny vecka idag! 12+0, vecka 13!!! Hade nog glatt mig mer om jag inte ägnat kvällen igår åt att googla missfall och MA i v.12 och senare. Jag ÄR dum i huvudet, på riktigt 😦