Japp, nu börjar det

Åsikter om magen alltså.

Har berättat för en av mina tanter som jobbar med mig, fina B. Detta eftersom hon frågade när jag inte mådde bra förut. Hon är lite som en extramamma för mig så jag kan bara inte dölja vad jag känner för henne. Vi satt och pratade lite i förrgår och jag berättade att jag är i v.11 och så visade jag magen. ”Jaja” sa hon. ”Det brukar ju inte börja synas förrän i tredje månaden.” Igår kom hon fram till mig och utbrast; ”Men V, du är ju i tredje månaden nu! Nåja, det är inte alla det syns på. Tänk på S, hennes mage såg ingen förrän i v.20.”

Så nu börjar jämförelserna och åsikterna. Jag känner faktiskt inte så mycket kring det som tur är. Jag vet att mamma, mormor och farmor hade små magar och det är vad jag själv hoppas på så att jag inte behöver bli så otymplig. Så först blev jag glad att det inte syns.

Men så i morse blev jag lite orolig. För jag mår allt bättre. Igår undrade jag tom om jag råkat få i mig något uppåttjack till frukosten för jag var enormt energisk och positiv 😉 Mätte mig också kring midjan nu i morse och måttet är detsamma som alltid, 71 cm (runt rumpan har jag dock ökat några cm, blä!). Tänk om Pluppen inte lever längre? Men jag ser ju magen i alla fall, den där bulan nedanför naveln.

Nåja, inte mycket jag kan göra åt saken om något skulle vara galet. Längtar dock till den 16:e december då det är dags för ultraljud, två veckor kvar nu bara. Mitt första utanpå magen! Spännande!

Annonser

Lugnad och ännu mer tacksamhet

Dagen efter informationsmöte på jobb om omorganisation och förändringar. Jag är kluven, rejält kluven.

Saken är den att jag kommer oerhört bra överens med mina chefer och jag, och tilliten är ömsesidig. När de så rensar bort en fin och omtänksam kollega så kan jag inte hantera det. Jag vet att det var deras personkemi som inte fungerar alls men sättet det skedde på… Så vems sida ska jag stå på? Måste jag välja sida?

Jag är fortfarande tacksam över att jag är på väg härifrån. Men också tacksam för att jag fungerar bra ihop med dom som är kvar. Hade vi inte bytt chefer för ett år sedan så hade det varit jag som blivit bortsorterad. Eller snarare så här; jag hade sagt upp mig om vi inte fått nya ledare. De förra använde diverse härskartekniker mot mig över tiden så jag var rejält less.

Nåja, efter mötet igår där de beskrev en del av den nya organisationen så stannade jag och pratade med dom. Dels om den närmaste framtiden men också framåt för stationen. Det slutade med att vi bestämde oss för att göra ytterligare omorganisationer ang min tjänst. En förändring som kommer naturligt när jag flyttar över till en annan avdelning efter nyår men ändå ska ha kvar ansvaret för min gamla. Så som det ser ut nu är alltså min tjänst borta när jag går på föräldraledighet. Det sjuka är att jag ser det som något bra. Jag hade inte velat komma tillbaka och fortsätta som Husfru. Jag har gjort det i tre år nu och behöver göra något nytt. Det inser dom också, att jag vill ha något nytt att bita i. Så tanken är att när jag kommer tillbaka, om jag kommer tillbaka, så ser vi om det finns nåt kul för mig att göra då. Känner mig löjligt trygg i detta arrangemang. Mest för att jag vet att dom gillar mig och ser mig som väldigt kompetent och driven. Men jag vet också att om dom inte hade velat ha mig där, då vill inte heller jag jobba för dom. Faktiskt. Jag har lyxen att kunna välja vad jag vill göra.

Ännu en sak att vara tacksam för.