Frisk! I alla fall nästan…

När hon väl började kunna äta igår så vände allt snabbt. Halva min middagsportion gick ner tillsammans med en halv flaska vatten och två dubbelrån med smör. Sen sov hon som klubbad hela natten till kl 9 i morse.
Dagen idag har fortsatt lika bra. Ordentlig frukost och en massa prat, tvätt och fix. Men sen var hon trött och ville vila i soffan. Vi åkte en sväng till affären för att köpa mer jordgubbar och bröd och sedan var det lunchdags. Även detta gick bra.
Men sen havererade det för min del. Hon vägrade sova middag! Pigg och nöjd petade hon mig i ögonen, rev mig i näsan och pratade massor. Kunde inte ens sätta henne framför en film och slumra i lugn och ro för hon skulle visa mig hela tiden och dansa och jag vet inte vad. Så jag fick ge upp, helt färdig.

Ut i trädgården och vattna stackars blommorna, gunga och så lite frön. Och så gunga lite till. Men det skulle vi inte gjort för där kom lunchen upp. Stackars liten 😦 Blev nog lite för bra med all lek och så gungans rörelser.
Fick bli vila i soffan och smörgås till middag. Gick bra.
Men att gå och lägga sig var inte intressant. I en timme låg hon och gjorde samma procedur som på eftermiddagen: rev, nöp och slet i mig. Och klättrade, pratade, sparkade och v ä g r a d e sova. Just när tålamodet är helt slut hör jag nyckeln i dörren! J är hemma! Jag tar upp fröken, går ner till mannen och räcker honom bestämt barnet. Nu får de slåss istället. I detta nu ligger jag alltså på soffan helt själv medan mannen kämpar med nattningen. Gissar att hon sovit så det räcker de senaste dygnen. Men vad tusan, jag är trött! Skönt att vara två några dagar i alla fall. Är rätt sliten. Inte fysiskt precis men mentalt. Det har varit tungt att se henne så dålig. Skräcken och paniken har legat på lur hela tiden men inte fått komma fram. Det var bara att ge sig själv en örfil och samla sig när oron var som störst. För vem skulle ta över om inte jag klarade det? Är i alla fall stolt över att vi fixade det, pluppen och jag. Hon är en envis och stark tjej. Precis som sin mamma 🙂

Annonser

Att jag tänker byta yrke

Stackars lilla Pluppen. Hon kräks fortfarande även om hon *pepparpeppartaiträ* har fått behålla jordgubbarna och saften hon fått i sig under dagen. Sist hon kräktes var kl 10.30. Hon hulkar iof ibland, när hon är vaken, men det har som sagt stannat nere. Men hon hänger som en slapp sill. Sitter där man satt henne och orkar ingenting. Hon är vaken ibland men somnar snabbt om. Mammahjärtat går sönder av att se henne så här 😦 Men det är nog på väg åt rätt håll. Hon har tex just kissat för tredje gången idag!
Själv har jag sammandragningar delux sedan i söndags natt. Inga regelbundet återkommande utan mer att livmodern har dragit ihop sig och stannar i en kramp. Gör tusan så ont! Har pratat med mvc och de tror inte det är ngn fara. Och jag minns ju att det var så här när jag väntade E också. När det var för stressigt. Och nu blev det en kombination av oro och trötthet när E är sjuk och mitt jobb.

För det var något annat jag skulle prata om. Jobb och framtidsplaner är det som kretsar i huvudet på mig nu. För mina chefer är gräsliga! Väldigt lynniga och gör mig orolig, ledsen och stressad. Problemet är nämligen att de utgår ifrån att alla fuskar så fort de kan, att jag inte kan litas på och tycker att jag misslyckas med mycket. Ffa misslyckas jag med tankeläsning… Det har hänt flera gånger nu att jag fått en skrapa för något jag inte visste att jag skulle göra. Ingen direkt utskällning heller utan mer ett ”jasså, du har inte gjort det eller det? Ja, då får vi ju planera om och så får det där andra bli eftersatt då”. Två exempel: i torsdags jobbade jag över två timmar för kafét skulle öppna för säsongen nu i söndags och den ena av mina chefer, kvinnan, var på semester hemma i Holland. Det har byggts om i köket och fixats andra saker samt hennes man, den andra chefen, är helt oduglig och jag har fått ta hand om allt han stökar ner. Jag kunde inte lämna det ofärdigt då hon skulle komma hem samma dag det öppnade. När jag väl skulle gå, trött och skakig, så säger mannen: -”Ja, det var ju bra att du stannade så att det blev klart. Men bara det inte blir en vana.” Jag bara glodde på honom! Inte fan jobbar jag över en massa för att det är kul och definitivt inte för att få betalt i två timmar till så som de tror. Deklarerade att det behövde han verkligen inte oro sig för!
Det andra inträffade i går. Jag skickade ett sms om att jag skulle vara hemma med dottern idag. Får till svar av kvinnan: -”Ok, tråkigt, hoppas hon mår snart bättre…..fint bakverk det blev…,idag lungt, igår cirka 25 fikagäster:-). Kollade röda huset, hann du inte alls jobba där förra vecka? Trodde E kunde börja med trädgården, men det blir först röda…, hör av dig imorgon om onsdag,/I”
Grejen är att vi har pratat om Röda huset och jag har sagt att jag antagligen inte skulle hinna städa det. Hon har då sagt ända sedan i mars att efter påsk kommer E och då kan hon hjälpa mig med det så det var ingen fara. Hatar sättet hon framför sitt missnöje på också, så jävla skuldbeläggande!
Det är inte bara de här två tillfällena som gör att jag går i taket naturligtvis. Det är små missnöjen, antydningar, kontroller och nålstick hela tiden!
Var på väg att ringa och be dom säga upp mig om de nu är så missnöjda men mannen lugnade mig. För går jag på a-kassa får jag mindre pengar än om jag blir sjukskriven eller får havandeskapspenning. Chansen att jag ska kunna jobba hela vägen fram är liten och jag har nu bestämt mig för att ansöka om havandeskapspenning så tidig det bara går. Vilket blir från den 4/7 i så fall. Usch. Vill inte alls gå dit men visst ekonomin är inte att strunta i. Det är ett antal tusenlappar varje månad som vi gärna vill ha faktiskt.

Men det hela har den sista tiden resulterat i en framtidsplan! Efter mycket tänkande, efterforskningar och samtal med mannen samt släktingar med yrket ser framtidsplanen ut så här:

– Jobba i sommar på det här vidriga stället. Så kort tid jag bara kan få det till.
– Få barn i september och vara föräldraledig till september -15
– Börja läsa till Sjuksköterska på distans våren 2015, under föräldraledigheten.
– Läsa så många kurser det vara går parallellt så jag blir klar på 1,5-2 år.
– Under tiden försöka få extrajobb på Ica eller liknande för att få in lite pengar så jag slipper nya studielån.
– Jobba som sjuksköterska ett år innan jag vidareutbildar mig. Till vad är inte riktigt klart än. Det som kommer avgöra är slumpen och vad det är brist på just då. För har jag tur kan jag få min vidareutbildning betald om det är skriande brist på just den kompetensen. Det jag funderar på är iaf Barnmorska, narkos eller operation.

Så ser det alltså ut. Och jag längtar! Jag älskar ju att studera så det här känns fantastiskt. Att det sen är just sjuksköterska jag siktar på beror på några saker: För det första kan jag antagligen korta av utbildningen då jag har läst ganska många liknande ämnen men med annan vinkel i min Dietistutbildning. Jag kan inte tillgodoräkna mig något men min kunskap har jag så det lär gå att tenta av vissa kurser utan allt för mycket jobb. För det andra finns det jobb! Och det inom en stor organisation. Aldrig att jag jobbar litet och privat igen! Och för det tredje är faktiskt ingångslönerna ganska ok numera. Och dessutom finns det faktiskt möjligheter att vidareutbilda sig och utvecklas även längre fram.

Spännande!!!

Om att min systers man inte känner sig välkommen

Pratade med mamma häromdagen. Lägenheten ute på ön som min syster fått är nu iordningställd men de har ännu inte flyttat dit. Hur hon nu klarar två hyror…
Oavsett vad så hade i alla fall hennes man gnällt lite över att byta stadsdel och dessutom klagat över att han inte kände sig särskilt välkommen ut på ön. Där började jag skratta faktiskt. Vad bra att han har uppfattat det tycker jag. För det är mycket riktigt, han är inte välkommen. Överhuvudtaget.
Mamma tycker som vanligt att det är svårt med hela situationen och vi blir som vanligt osams när vi pratar om det. Trist. Nu sa hon i alla fall att hon är rädd att förlora min syster om hon inte accepterar hennes val att stanna hos sin man. Vilket som ni vet inte är min åsikt. Det gör mig så ledsen alltihop. För han splittrar vår familj. Det blir ett evigt pusslande med familjeträffar och sådant eftersom vi valt att utesluta honom. Tänker bland annat på om att det blir dop i vinter om allt går bra. Antagligen kommer min syster inte att vara med eftersom vi inte kommer bjuda hennes man.
Fan vad jag hatar honom!

Humörsvängningar

Sa jag att allt var så bra nyss? Det kan uppenbarligen ändra sig snabbt.. Igår var det inte så roligt att vara min familj precis. Jag vaknade verkligen på fel sida. Kände mig bakfull och arg från det att jag slog upp ögonen. Lördagen innehöll antagligen alldeles för många aktiviteter för mig då vi var ute i trädgården på förmiddagen, hoppade över eftermiddagsvilan, och sedan for på badhuset där jag var med på ett Crossfit-pass och sedan badade vidare med lillan. Efter det var det hem och byta kläder för födelsedagsmiddag hos vännerna här i byn. Jag och lilla E var kvar till 21.30 ungefär, sen bröt hon ihop och jag var inte långt ifrån att göra det samma. Det är lite för lätt att göra för mycket nu när jag äntligen mår bra, vilket jag får betala för efteråt förstås. Tror inte jag kommer fatta att det tar på krafterna att vara gravid den här gången heller, utan köra på som vanligt. Suck. Stackars mannen…

Idag är nog en bättre dag, tror jag. Har mest hunnit lämna och hämta på förskolan, jobba och nu ligger jag i soffan. Får se vad humöret säger när mannen väl kommer hem.

Svärföräldrar

Herregud en sådan helg!
Svärföräldrarna kom i fredags och från första stund får vi hela tiden höra allt vi måste eller ska göra med vårt hus och vårt liv.

Tänk om de kommit hit och varit intresserade och glada. Frågat hur vi vill ha det och hur vi tänkt. Det hade varit trevligt. Istället måste vi rensa mellan stenarna på uppfarten, absolut plantera en murgröna runt det gamla döda äppelträdet, olja in den fina altanen, klippa det jättefina äppelträdet si och så, plantera lavendel utmed husväggen för att den blå färgen blir så fin mot huset och för allt i världen vara rädda om tapeten i köket för det är en dyr och fin tapet! Gaaaaahhhh! Jag som inte kan eller vill hålla käft för husfridens skull säger emot hela tiden för vi har ju inte alls tänkt så. Vilket får till följd att de blir väldigt ställda och osäkra. Inte för att det hindrar dom från att fortsätta tala om vad vi ska och inte ska göra, men ändå. Dessutom ger de väldigt gärna vårt barn en massa socker! Stackarn måste ju få saft/ketchup/kaka osv… Planerna på att köpa lördagsgodis till henne lyckades jag i alla fall sätta stopp för. Hoppas jag. De passade henne ett par timmar och vem vet vad de hittade på då?
Det är så tydligt att de inte kan kommunicera kring känslor, eller ens vettigt, och aldrig lärt sig hantera att deras barn är vuxna. Både mannen och jag går i taket så klart. Trist för det sätter sig i kroppen på mig med magont och spända axlar. Enda trösten jag har är att de är hyfsat gamla….
Hur som helst åkte de äntligen hem och jag har varit supertrött sedan dess. Mannen berättade inget om bebisen i magen och jag är lättad. Nu väntar vi till efter KUB. Som är i slutet av nästa vecka. Vet inte, har ingen bra känsla inför det. Inte för att det måste betyda något men ändå. Ska bli skönt när det är gjort.

Om min syster: Historien upprepar sig

Fick ett mms från min syster i morse. En bild på en kattunge och ett meddelande om att den lilla skulle flytta hem till dom om några dagar. Reagerade på att hon sa ”till oss” men slog bort det, jag vet ju att hon inte flyttat än.

Men så ringde jag och pratade med mamma om något annat. Och då berättar hon följande:

Min syster kommer nu att flytta till sin nya lägenhet. OCH HAN KOMMER FLYTTA MED! Tydligen har han ”äntligen” förstått att han förlorar henne om hon flyttar. Han går även i egen terapi samt ”gått med på” att de ska gå i parterapi. Mamma säger att min syster har blivit mycket starkare och nu säger i från på skarpen. Bl.a. kommer hon kräva att han betalar sin del av hyran. Och jag citerar nu min mor: ”-och det är ju bra att han verkar förstå. Och det är ju fair om han faktiskt nu går i terapi och vill gå i parterapi. Och S (systern) kommer inte låta honom göra som han vill nu”

Är det bara jag som hör hur helt uppåt väggarna detta är? Jag blev asförbannad. På både situationen och mamma. För hon kan inte göra så här. Ställa sig på mannens sida och ge honom sin tretusensjuttioelfte chans. Varför kan hon inte stå upp för sin dotter!? Men jag ser ju mönstret. Det tog mig sju år att få mamma till att lämna min pappa. Från det att jag var 12 år och framåt… Det höll på att knäcka mig, att vara den mamma pratade med om allt som var illa men att hon aldrig gjorde något åt det. Det var att leva i en mardröm jag inte kunde göra något åt. Inte så konstigt att ätstörningarna fick sitt grepp om mig ganska tidigt. Tyvärr är det den verkligheten min syster vuxit upp i. Det enda hon sett, hur mamma tålt och duckat. Stannat, rasat och ändå gett en chans till. Igen.

För min del är det, i fallet med min systers man, för sent nu. Jag kan inte svika min syster så illa att jag accepterar och är trevlig mot någon som övervakar och förtrycker henne. Så jag frågade min mor om mannen skulle komma på födelsedagsfikat nästa lördag då mamma fyller år. Och tydligen var det upp till mig!?
Men för oss, min J och mig, är det solklart. Han får inte på några villkor vara en del av lilla E’s liv. Och jag skulle vara så överjävligt otrevlig med honom att jag inte ens orkar utsätta mig själv för det. Så kommer han går vi iväg några timmar, tills han är borta igen.
Följden blir att mamma måste välja mellan oss eller vår syster. För då kommer ju inte hon. Här vill jag dock påpeka att det är inte så att vi dömer någons val. Hade mamma sagt att de kommer så hade inte jag blivit arg över att hon ”väljer” min syster.Det som gör mig arg är att hon inte står upp för henne mer. Det är en jättesvår situation, jag förstår det. Samtidigt förstår jag inte alls. Varför går hon inte!?

Jag har inga som helst betänkligheter över det jag gör här, inte när det gäller min egen lilla familj. Jag har inte plats för energitjuvar och annat jäkelskap. Jag måste ta ansvar för att jag mår bra. Och ska jag kunna fortsätta tycka om min syster så är detta enda sättet. Annars kommer jag snart att hata henne för att hon ger den här vidriga varelsen en väg in i vårt liv. Jag förstår att jag spelar ett högt spel. Jag kan förlora min syster. Men det är inte mitt fel att det blir så här. Det är han och bara han som rår för detta. Och om, det är ett stort om, han mot all förmodan och trolighet, faktiskt förstår nu och förändras av terapi (hör själv hur j-kla osannolikt det låter, så nej det kommer inte hända). Ja, då förstår han också varför vi avskyr honom och att om han menar allvar med att bli en bättre människa så har han ett rejält arbete framför sig att bevisa det. Vi talar år här. År av harmoni och utan kränkningar och övervakning. Då, kanske, kan jag överväga att släppa in honom igen. Kanske. (Teoretiskt sett alltså..)

Däremot är jag osäker när det kommer till min syster. Sviker jag henne? Gör jag det värre? Borde jag finnas där och lyssna i flera år till?
Samtidigt kan jag inte göra på annat sätt. Vi kan inte gå under allihop. Jag kan inte gå under för att hon ska hålla ihop. Jag har lyssnat, peppat, gråtit, tagit henne 160 mil därifrån en hel sommar, lyssnat mer, varit arg, pratat, stöttat, förklarat. Till slut var hon/dom en av anledningarna till min långa sjukskrivning och sammanbrott 2010. En av många påfrestningar i livet som blev för mycket samtidigt. Så mitt val är klart.

Ändå: vad säger ni som varit med? Ni som varit i min systers position. Hur skulle ni upplevt det ställningstagande jag och min sambo gör? Är det katastrofalt? Utsätter jag henne för fara?
Jag älskar min syster. Såklart. Annars skulle jag inte bry mig om hur hon behandlas. Men vad tusan ska jag göra nu?

Tillägg morgonen efter: Jag vaknade i morse och insåg också hur enormt viktigt vår markering är även för vår egen dotter. Hon får på inga villkor lära sig att det är okej att bli förtryckt. Aldrig någonsin!

Är det nu det vänder? Och att jag inte vill berätta

v.11 (10+5)

Igår åt jag regelbundet och proteinrikt. Tog mina tabletter på rätt tid och vilade en del. Men dessutom kom jag ut på en promenad! 3 km på 45 minuter, katastrofalt långsamt, men ändå så skönt att äntligen kunna röra sig lite igen. När barnet kom hem från förskolan sov vi lite och lekte en stund innan mannen kom hem. Då packade vi in oss i bilen och åkte till stan för att köpa ett par sängar vi fyndat på Blocket. Vi bar och kånkade, åt på Max och for hem. Och allt utan hulkanden över påsar/hinkar! Hurra!

Även idag känns det okej. Visst mår jag illa och är lite yrslig men vilken skillnad! Så jag tror att det är nu det vänder, äntligen. Det kommer säkert bakslag men ändå. Hellre bakslag än ständigt dåligt.

Men så till det knepiga vi diskuterar här hemma just nu. Jag vill inte berätta för våra familjer än. Men mannens föräldrar kommer upp på besök från Skåne över helgen och han tycker att vi ska berätta det då. I morgon alltså. Eftersom jag fortfarande mår illa och är trött så kommer det vara svårt att dölja och han vill inte ljuga för det kommer bara oroa dom. Dessutom har det varit ett tungt halvår för deras familj med många dödsfall, begravningar och mer eller mindre allvarlig sjukdom. Så han vill kunna glädja dom med något positivt. Själv förstår jag inte alls hans resonemang. Förutom att jag tycker det är för tidigt så har vi inte gjort KUB eller fvp än. Så det han vill glädja dom med kan lika gärna bli ytterligare en katastrof istället.

Dessutom förstår jag inte varför han vill glädja dom överhuvudtaget eftersom han inte tycker om sina föräldrar. De har en ytterst komplicerad relation och han har sagt många gånger att han lätt kunde vara utan dom i sitt liv. Dessutom sluter han sig som en mussla när vi umgås med dom och blir allt mer butter och korthuggen samt drar sig undan. Vilket gör att jag kopplar på min ”jobbmode” med trevligt socialt småprat fast jag håller på att krypa ur skinnet av obehag. Jag hatar sådana situationer, jag är uppvuxen i en familj där relationen med min pappas sida av släkten var exakt likadan. Och jag har aktivt valt bort de människorna i vuxen ålder. Nu blir jag intvingad i en annan familj med samma problem. Avskyr det! Och det finns bra anledningar till att de inte har en bra relation. Det är mycket som inte fungerar i den familjen, framförallt att kommunicera problem och känslor. Jag v e t att om vi säger till svärmor att vi väntar barn men att vi inte vet om allt är okej än så kommer hon absolut propsa på att ”Så kan man inte tänka, för självklart går allt bra. Man måste ha en positiv inställning!” När det kommer från någon som inte kan hantera sina egna eller andras känslor och bara sopar allt under mattan orkar jag bara inte. Och jag avskyr folk som säger att ”Nu ska vi tro att allt går bra” För vad hjälper det att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten? Jag tror inte heller att allt måste gå åt skogen. Men det finns en verklig risk och den tar jag med i beräkningen. Punkt.

Jo, jag är orolig. Och velar kring KUB vs fvp. Å andra sidan är ingenting säkert och inget test ger garantier att precis allt är bra. För att inte tala om att vad som helst kan hända under resten av livet.

Nåja, vi har inte diskuterat färdigt än. Och även jag inser väll att oavsett hur det går måste vi väll berätta någon gång. Jag bara orkar inte. Av någon anledning fasar jag även för de glada reaktionerna. Skumt. Kanske har det att göra med mitt mående. Är märkligt att bemöta översvallande lycka när en själv mest känner sig redig bakfull på en båt i kraftig sjögång mest hela tiden.  Dessutom vet jag att de genast börjar spekulera och göra upp planer för framtiden, angående vårat liv. Suck. Hoppas jag och svärföräldrarna överlever helgen. Misstänker att det kan bli tufft. Särskilt när svärfar kommer igång och påpekar den ena efter det andra som behöver åtgärdas på huset, tala om hur vi kan inreda och även talar om hur och var vi kan köpa det. Gaaaahhhh!