28:e maj. Morsdag

7+5?

Trött och matt in i märgen. Vaknade i morse och kände mig bakfull. Antagligen för att jag jobbade så hårt igår. Jag blir verkligen inte något fysfenomen som gravid… Humöret under dagen idag har också varit helt åt skogen och vi ska inte tala om vad som hänt med mig när jag börjat bli hungrig… Allt mycket välkomna gravidsymtom!

Vi var dessutom bortbjudna på middag på kvällen. Vilket visade sig bli ett gatlopp av risker för avslöjanden. Det började med att bjudas på champagne, som maken fick dricka upp lite snyggt… Sen langades det fram ostar som jag duckade hyfsat bra. Qesadillas grillades som förrätt och det borde väll vara säkert tänkte jag, tills jag efter två tuggor inser att dom lagt någon slags ädelost även i dom, ångest! När sedan köttet som skulle grillas kom fram, naturligtvis med mer blodig än rosa kärna, så skyllde jag på att barnen behövde lägga sig och gick hem. Blä. Önskar jag bara kunde vara glad och avslappnad i detta men när jag är så osäker så vill jag inte bli avslöjad. Sällan har min graviditet känts så privat. Endast en vän känner till den. En vän som gått igenom missfall och som jag delar vått och torrt med i vanliga fall.

Dagarna går mycket långsamt. Jag räknar ner till nästa måndag nu och hoppas, hoppas att det finns ett klart och tydligt besked då. Inget mer limbo!

Annonser

26:e maj. Varför börjar det inte?

Väntar. Gör fortfarande vad jag kan för att provocera fram det. Jag vill ha det avklarat, bli normal och få försöka igen! Idag körde jag om igen ett extra tungt styrkepass och hoppas på att det ska ha effekt. Tänkte tömma bilen på de stora jordsäckarna maken köpt senare också. Problemet är att ju mer jag gör utan att något händer, desto större blir hoppet om att allt kommer gå bra ändå. Men alla graviditetssymtom förutom de ömma brösten är borta. Det gör allt mer ont vid livmodertappen och har börjat att stråla ner på insidan av låren nu på eftermiddagen. Vid fyra tillfällen, varav två i går och två hitintills idag, har det kommit slemmiga flytningar med ljusrosa strimmor i. Igår var där till och med ett litet koagel. Jag går med blöja på och långa tröjor, vill inte lämna huset utan ”missfallskittet” (=stora bindor, rena trosor och cyklokaprontabletter) och i hallen står en väska packad innehållande ombyten till tjejerna, några festis och ett paket kex, om vi skulle behöva åka in mitt i natten pga störtblödning.

Fan, jag hatar det här!

Skräcken, förutom all missfallsångest, är att mannen inte vill försöka mer. Han ville ju inte från början men har gått med på fler barn för att han sett hur stor min längtan är. Men villkoret var att det skulle vara en bra graviditet och ett friskt barn. Men nu är han orolig för att det bara kommer vara jobbigt. Vilket det naturligtvis är just nu. Och han har massor av farhågor om ett barn med särskilda behov.

24:e maj, Livet i limbo

Måndagens vul var tänkt att ge mig ett svar; antingen var jag i v.11+0 vilket var högst osannolikt, eller så var jag i v.6+6 enligt senaste mens, alternativt så fanns det ingen där inne. Som så många andra fick jag istället gå ifrån mitt ultraljud och varken veta bu eller bä.

Besöket började med att hon kände på livmodern och därpå rynkade pannan. När jag var där när jag väntade lilla H så sa hon direkt att livmodern då stämde väl överens med den vecka jag var i. Så började hon ultraljudet. Direkt såg vi en liten böna på skärmen med pickande hjärta <3. Men jag såg lika snabbt att hinnsäcken var alldeles för liten. Så där liten att pyret låg och trängdes utan särskilt mycket mörk yta runt sig. Och mycket riktigt så mättes allihop åt skogen fel. Pyret var 6+3 vilket ändå får anses vara godkänt även om jag inte varit med om det med mina andra två barn som i stället haft för vana att ligga någon dag på plussidan när de mätts. Dessvärre var fostersäcken bara i storlek av 5+4…. Det som bekymrade henne ytterligare var att allihop var väldigt nära livmoderhalsen. Dvs det kunde vara så att alltihop var på väg ut. Dock påpekade hon mycket noga att fostrets hjärta slog och att det var i rätt storlek ändå. Det andra kunde hon inte säga något om. Det kunde gå illa men även gå bra. Dock satte hon inte upp mig på något återbesök utan önskade mig bara lycka till. När jag lämnat mottagningen insåg jag att det innebar att jag i värsta fall får leva i limbo till nästa ultraljud som är inbokat v.12+1 via mödravärden så jag gick tillbaka och bad om ett nytt besök om två veckor vilket jag naturligtvis fick. Vet inte om det var för att hon med stor sannolikhet anade att det inte skulle komma att behövas.

Så nu väntar jag. Jag har ju mått märkligt bra denna graviditet men hoppats på att anledningen varit att jag ätit bättre och även börjat med mina lergigan tidigt. Men nu undrar jag. Illamåendet är nästan borta nu och jag är ganska pigg igen. Brösten ömmar fortfarande men det går inte att klämma ut någon mjölk ur dom. Och det gör galet ont runt livmodertappen. Gyn sa att jag skulle vila och ta det lugn den närmaste tiden. När jag gick därifrån snurra allt i huvudet och jag var helt förstörd hela kvällen. I går morse vaknade jag med gråten i halsen och ångesten som en sten i bröstet. Men sen klarnade det. En varm dusch senare hade jag samlat mig och bestämt mig för att återta kontrollen över situationen. Jag insåg att vila bara skulle ställa till det för mig och göra mig rädd och sänka mig psykiskt. Istället tränade jag ett pass styrka, hämtade barnen på förskolan och grävde sedan upp potatislandet inför årets planteringar. Tanken är att skrämma ut pyret om det nu ändå ska ut. Är det en frisk graviditet så stannar det ju kvar oavsett men ska det ta slut vill jag hellre ha det avklarat förr än senare. I natt sov jag med en av yngstas kvarvarande blöjor och även i skolan idag var jag försedd med blöja på (hade mörka tights och klänning för att dölja det hela) och ombyte i väskan. Men inget har ännu hänt. Ont i livmodertappen gör det men inget mer. Maken har annonserat att han tänker ha sex med mig i kväll. Planen var i går kväll redan men modet svek mig. Dock är vi rörande överens om att det inte är hållbart att jag ska låta bli bara för att jag är rädd. Så i kväll blir det på det så får vi se vad det leder till.

Konstigt nog är jag samlad och lugn förutom skräcken för en störtblödning. Antar att det ändras när allt är över. Just nu har jag nog bara gått in i överlevnadsläge och koncentrerar mig på de praktiska sakerna jag kan styra över.

Två missfall. Den erfarenheten hade jag inte hoppats på att få, även om jag förstår att jag har åldern emot mig, jag är ändå 39,5 år ganska precis i dagarna. Men jag har haft så lätt att bli gravid innan, och det var inte så länge sedan ändå. Visserligen har jag obegripligt lätt att bli gravid nu med eftersom båda månaderna vi gett det en chans lett till en graviditet men det verkar ju inte gå hela vägen. Frågan är hur många fler försök jag orkar ge det? Och även om klockan tickar enormt högt inom mig så kanske det är klokt att ta en paus efter detta och låta kroppen och själen vila lite. Jag orkar nog inte fler missfall än så här på rad. Kan nästan se fram emot att vara ogravid och inte behöva oroa mig eftersom jag inte bär på något jag kan förlora. Vilket också är en intressant känsla. Kanske är det så att detta inte leder till något barn. Istället kanske det leder till insikten att jag känner mig färdig. Att jag är nöjd med de underbara jag fått och istället kan njuta av att inte behöva vara gravid med allt vad det innebär. Jag är övertygad om att mitt liv är komplett ändå. Jag tänker INTE jaga mig blå över ytterligare ett barn. Detta är och ska vara en bonus. Blir det inte så fokuserar jag på det jag har. Och bär med mig erfarenheten i mötet med de många kvinnor jag kommer träffa genom mitt arbete på gyn när jag är klar sjuksköterska och sedan i framtiden som barnmorska.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid den tanken framöver också. Och att det hela slutar med ett varmt och levande knyte i min famn eller ett totalt lugn i beslutet att sluta försöka.

Gaaahhh!

Storasyster fick snuva och feber i förrgår. Bara mamma duger då så det har varit ledsna nätter när J försökt ta hand om henne. Vi fick ge upp det ganska snabbt tyvärr så jag har haft båda de små hos mig i dubbelsängen och mannen har sovit i lilla E’s rum. På min ena sida har den minsta grymtat och bräkt så fort hon tappar närkontakt med bröstet. På den andra sidan har en ledsen tjej proklamerat ”min mamma” gång på gång och klängt sig fast så gott det går. Igår morse kulminerade det i storgråt då den stora ville gå upp men den lilla ha mat. -”inte Hannah mat!” snorades det i högan sky på min vänstra sida. Gaaahhh! Tycker så synd om min lilla stora tjej. Jag vill ju finnas där för henne. Men jag vill finnas lika mycket för min lilla lilla tjej också. Det eviga dilemmat som flerbarnsföräldrar.

Jag har redan konstaterat att jag antagligen kommer åldras mer det närmaste året än jag gjort de senaste tio…

Det drar ihop sig. v.39 (38+6)

Haha, ser nu att rubriken blev en rätt kass ordvits 😉
Hur som helst har något ändrats idag. Plötsligt i förmiddags blev magens form väldigt underlig och det kändes som om fröken där inne pressade på åt alla håll. När jag reser mig pressar det dessutom nedåt på ett nytt sätt. Eller nytt och nytt. Precis så här kändes det dagen innan förlossningen med lilla E drog igång. Fast då fattade jag inte att det var sammandragningar utan tyckte bara hon trängdes mer än vanligt…

Idag är annars en bättre dag än igår då jag var så trött att jag höll på att gå sönder. Lilla E blev dunderförkyld i söndags och har därmed sovit dåligt ett par nätter, och sover hon dåligt så sover jag dåligt. Igår var hon mycket bättre men inte helt okej för förskola så ett stycke rastlös 2-åring ägnade sig åt att hoppa på sin slutkörda och tunga mor större delen av dagen. Och ju mindre jag orkade desto oroligare blev hon och därmed mer intensiv. Gisses. Hon stupade i säng i går kväll i alla fall och mannen lovade att ta natten. Men först skulle vi mysa lite i soffan och se Homeland. Vilket gick åt skogen då jag kommer ut ur lilla E’s rum och han har värmt en tallrik rökta revben att smaska på. Illamåendet och kväljningarna sköljde över mig och jag blev så besviken. Kunde han verkligen inte låtit bli dom när han vet hur vidrigt jag tycker det är? Vände och gick och la mig istället, kl 20.30. Ledsen och sur. Som tur var har jag fått sova i natt och har lite mer energi i kroppen nu. Har ägnat mig åt att måla ytterligare ett varv på säkerhetsgrinden vid trappen och sedan byta alla sängkläder och tvätta. Jodå, jag vet att man ska vila, vila och vila när det närmar sig men jag undrar hur många som verkligen kan göra det. Drivkraften att ordna sitt bo innan födseln är stark. På många sätt är vi bara våra instinkter när det kommer till detta, och jag tror på att låta det vara så.

Just nu känns väll inte förlossningen som om den lurar runt hörnet, men snart så 🙂 Vi har packat klart våra väskor, städat undan hemma, bäddad vaggan och fyllt kyl och frys. Nu ska vi bara få till att jag fattar när det är på riktigt så mormor hinner ner hit från Ekerö…

En lösning i sikte!

Min fina Ssk L på Psyk ringde strax efter lunch. Jag berättade vad läkaren på mvc sagt och hon suckade. Höll också med fullständigt om att nu skulle vi rädda mig och min familj undan den där arbetsplatsen. Inte rädda hela världen. Så himla skönt!
Hon skulle ta upp mitt fall på morgondagens morgonmöte. Hon tycker det är solklart att jag ska sjukskrivas; ”Blir det bra till sista september? Jaha, är bebisen beräknad till 3:e september. Men om vi säger sista augusti då?” Hon trodde inte det skulle bli några problem men kunde såklart inte lova något även om läkarna brukar följa deras rekommendationer. Hon hoppades kunna återkomma med besked redan i morgon men eventuellt kan det dröja till början av nästa vecka.

Just nu är jag i alla fall så innerligt lättad! Är så glad att jag har henne där och att jag inte behöver gå till botten och sedan harva genom hela systemet igen. Jag har någon som ser och hjälper mig hålla mig över ytan!