Det drar ihop sig. v.39 (38+6)

Haha, ser nu att rubriken blev en rätt kass ordvits 😉
Hur som helst har något ändrats idag. Plötsligt i förmiddags blev magens form väldigt underlig och det kändes som om fröken där inne pressade på åt alla håll. När jag reser mig pressar det dessutom nedåt på ett nytt sätt. Eller nytt och nytt. Precis så här kändes det dagen innan förlossningen med lilla E drog igång. Fast då fattade jag inte att det var sammandragningar utan tyckte bara hon trängdes mer än vanligt…

Idag är annars en bättre dag än igår då jag var så trött att jag höll på att gå sönder. Lilla E blev dunderförkyld i söndags och har därmed sovit dåligt ett par nätter, och sover hon dåligt så sover jag dåligt. Igår var hon mycket bättre men inte helt okej för förskola så ett stycke rastlös 2-åring ägnade sig åt att hoppa på sin slutkörda och tunga mor större delen av dagen. Och ju mindre jag orkade desto oroligare blev hon och därmed mer intensiv. Gisses. Hon stupade i säng i går kväll i alla fall och mannen lovade att ta natten. Men först skulle vi mysa lite i soffan och se Homeland. Vilket gick åt skogen då jag kommer ut ur lilla E’s rum och han har värmt en tallrik rökta revben att smaska på. Illamåendet och kväljningarna sköljde över mig och jag blev så besviken. Kunde han verkligen inte låtit bli dom när han vet hur vidrigt jag tycker det är? Vände och gick och la mig istället, kl 20.30. Ledsen och sur. Som tur var har jag fått sova i natt och har lite mer energi i kroppen nu. Har ägnat mig åt att måla ytterligare ett varv på säkerhetsgrinden vid trappen och sedan byta alla sängkläder och tvätta. Jodå, jag vet att man ska vila, vila och vila när det närmar sig men jag undrar hur många som verkligen kan göra det. Drivkraften att ordna sitt bo innan födseln är stark. På många sätt är vi bara våra instinkter när det kommer till detta, och jag tror på att låta det vara så.

Just nu känns väll inte förlossningen som om den lurar runt hörnet, men snart så 🙂 Vi har packat klart våra väskor, städat undan hemma, bäddad vaggan och fyllt kyl och frys. Nu ska vi bara få till att jag fattar när det är på riktigt så mormor hinner ner hit från Ekerö…

Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Frånvarande

Jodå, jag mår bra, bebis i magen mår bra, mannen mår bra och lilla E mår bra. Jag har bara gått in i min egen bubbla redan och har svårt att fokusera utanför den. Har försökt skriva ett inlägg ett tag nu men det blir inget. Att kommentera får jag nästan inte alls ihop. Det enda jag verkligen gör är att virka. Haha, en aning maniskt absolut men min räddning just nu. Leila bakar på tv4Play och mitt babyfiltprojekt.

Förutom det har mannen jobbat väldigt mycket de senaste två veckorna, vi var bortresta förra helgen och träffade mängder av vänner (tack Livets Underverk för att vi fick träffa er!) och sov enormt lite pga äckligt varmt hotellrum. Lilla E kämpar på med sina hörntänder som gör ondare än ondast så humöret är minst sagt instabilt på fröken. så vi har kämpat en del på sistone. Nu är i alla fall mannen hemma mer igen och kan lägga henne och även ta en del nätter. Helt sjukt hur bra hon sover med honom. Somnar på 10 minuter och kan sova till kl 9 på morgonen. Men så är han tryggheten själv också 🙂

Vattengympan började förra veckan och det var gudomligt skönt och roligt. Min förhoppning är att jag ska kunna gå tre gånger till och hinna lära känna tjejerna där lite mer. Det är flera av dom som är väldigt trevliga och som jag gärna hade träffat sen också.

Förlossningen närmar sig annars med stormsteg. 17 dagar kvar till Bf. Dessvärre har fröken i magen inte behagat sjunka en millimeter ännu så hon trängs rejält med magsäck, lungor och revben medan nedre delen av magen i princip är tom. Jag får dessutom allt mer känslan av att hon är mindre än Lilla E. Magen är mindre tycker jag, särskilt med tanke på att en del av den är tom. Trängseln gör i alla fall att jag mår sjukt illa och har riktigt svårt att äta. Vikten står därmed stilla på stadiga +20 kg än så länge. Nu är det ju ett tag kvar men det verkar som om slutnotan blir lägre än förra gången. Sen är det väll mer intressant att se hur många kilon jag förlorar i samband med förlossningen än vad jag väger innan.

Nu ska jag gå och förbereda middag till mina fina. De är nämligen i stan och fikar. Mannen planerade in en fikaträff med en kompis under helgen och första känslan var neeeeej, ska han åka iväg och lämna oss själva nu när det äntligen inte är jobb. Men så kom jag på att han kan ju ta med lilla E. Det gör ju alltid jag vart jag än åker och vem jag än träffar. Ja, jag vet. Pinsamt och galet att jag ens ska tänka på det men nu har det blivit så ändå. Något han självklart gärna gjorde, dessutom visade det sig att kompisen också gärna tog med sig sin dotter. Kanon! Handlar bara om att han ska tänka om och lära sig att det går att umgås och göra ärenden även med barn 🙂

Kram på er!

Tjock, lycklig och drömbilder

Nu är det ”bara” en månad kvar till bf, eller 4,5 veckor om man hellre vill tänka så. Inte så mycket alltså. Skönt eftersom det är tungt nu men läskigt då vi inte alls övat så mycket på andning och avslappning som vi borde. Det blir intensivträning nu på slutspurten.

 

Annars då?

Jo tack, bra. Nu i alla fall. Värmen höll på att knäcka mig fullständigt både fysiskt och psykiskt. Inte blev det bättre av att mannen var borta hela veckan det var så sjukt varmt. Bröt ihop och grät några gånger faktiskt. Att vara själv med ett stycke 2-åring var inte lätt. Det blev mycket bad, glass, smörgås och saft varvat med film i soffan intill fläkten. Sova har blivit ännu svårare då jag knappt kan ligga ner på sidan utan att få andnöd. Hon ligger verkligen långt in lillskrutten. Känner mig annars allt mer som en elefantsäl långt upp på land, tung och näringsrik 😉

Som tur var fick vi besök några av dagarna. Åsa och Tuva kom förbi och badade med oss. Så roligt att se tjejerna, som det bara skiljer några veckor mellan i ålder, försöka samsas. Det var svårt i början, i alla fall för lilla E, men andra dagen sprang de omkring och lekte tillsammans. Så fint att se ❤

Mannen kom hem i torsdags kväll och var innerligt efterlängtad. Ebba hade verkligen saknat sin pappa och har hängt på honom massor sedan han kom tillbaka. Även det så fint att se ❤ Inser samtidigt att så som Ebba älskar sin pappa har jag aldrig känt för min far. Eller jag kanske gjorde det som liten men han tog aldrig tillvara på den kärleken utan stötte bort oss istället. Är lycklig att jag valt en bra far till mina barn.

Och idag skördade vi potatis i vårt trädgårdsland, lilla E och jag. När jag längtade som mest efter barn var just detta att få dela glädjen över naturens gåvor med en liten människa något som jag verkligen önskade att jag skulle få uppleva. Idag stod vi där, mitt i drömbilden. Jag grävde och lilla E plockade glatt och entusiastiskt de potatisar som blev synliga. Sådana tillfället bubblar det verkligen i mig. Tänk att jag får vara med om detta!

Men så kanske till det bästa, det som får mitt hjärta att vara inlindat i bomull och fluff. Mannen var i Östersund den här veckan vi var själva. Han tävlade och det gick riktigt bra, men det är en bisak. Viktigast var att han numera är helt frälst och överväldigad av staden och omgivningarna med Storsjöns klara vatten, närheten till Åre, fjällen, skogar med bär, jaktmöjligheter och friluftsliv. Plötslig är han med på tåget om mer Norrlandsliv! Från att ha velat köpa stuga på Gotland så spanar han nu på Hemnet efter stugor i Jämtland! Och han kan absolut tänka sig att bo där permanent i framtiden! Det är ju magiskt! Mer än jag någonsin vågat hoppas på! Nu inte sagt att vi kommer flytta dit men om några år så är målet i alla fall att köpa en stuga där uppe. Jag som hela livet drömt om att få bo i ett hus vid en älv kan nu kanske i alla fall ha en stuga utmed Indalsälven. En stuga att fara till för att plocka bär, fiska, elda i spisen och bada bastu utmed stranden.

Tänk så komplett livet kan bli egentligen, så många drömmar jag får uppfyllda. Nog för att jag kämpat mig blå för att komma dit jag är idag, tagit risker, chansat, hoppat, kraschat och rasat, men det är inte alla som får det de önskar om de så slår sig blodiga. Skräcken nu är ju förstås att bebis i magen inte är frisk, eller att det händer henne, lilla E eller mannen någonting. Men så länge vi alla mår bra ska jag se till att försöka njuta av det som är här och nu.

Och just det, som egen minnesnotering ska jag även skriva att jag fick mina första förvärkar igår! Korta och glesa, 20-30 sek med ca 30 minuters mellanrum. Blev lite tagen på sängen då jag inte hade en endaste ond sammandragning innan det drog igång på riktigt förra gången. Jag hoppas verkligen att de som kommer gör nytta och lite i taget kan utplåna tappen och sedan öppna lite innan vi är framme vid förlossningen.

Stor kram på er där ute!

20140803-085800-32280175.jpg

Profylaxkurs

Idag blev så i alla fall vår profylaxkurs av. Det är samma bm som håller i den vattengympa jag börjat på och som hade den storföreläsning om förlossningen som var på lasarettet härom veckan. Försökte beskriva henne för mannen innan genom att jämföra henne med Mia Skäringer och hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” Han kunde inte riktigt placera det men nu efter vår kurs håller han med till 100%. Hon är med andra ord frispråkig, intensiv och jäkligt rolig samtidigt som hon är stark, auktoritär och stabil.
Oavsett vad så var det ett bra drag att gå kursen. Vi lyckades faktiskt identifiera problemområdena och vad vi ska jobba med. I mitt fall blir det vilan. Och tilliten till min kropp. Vi gjorde lite övningar och jag märker att jag får panik och direkt efter att en smärta slutat så börjar jag tänka att nästa värk (nyp i låret) kommer göra ännu ondare och det orkar jag inte och vill inte och kan inte och….så kommer nästa värk. Behöver verkligen kunna ta tillvara vilan. Mannen och jag känns dessutom mer som ett team nu än innan. Vi fixar detta! Tror jag. För fy fan vad ont det gör att föda barn.

Idag är annars en bättre dag. Mannen och jag fick möjlighet att prata och bara finnas till igår kväll och jag kan nu vila lite i hans trygghet. Sen att dottern ovanpå det hade en dålig natt gjorde tyvärr att jag bara sovit tre timmar och därför är zombietrött idag. Det blir lite extra choklad för att orka med dagen. På tal om choklad så pratade jag även med bm om viktuppskattningen på bebis, min oro och huruvida det finns några vetenskapliga belägg för att mycket kolhydrater i kosten gör bebisarna större. Hon kunde lugna mig rätt bra. Viktuppskattningarna stämmer dåligt generellt sett och nej, det finns inga vetenskapliga bevis för samband mellan min viktuppgång/kolhydratintag och bebisens storlek. Inte när man som jag är normalviktig från början och faktiskt äter rätt bra. Det ska till en kombination med högt BMI innan graviditeten, stor viktuppgång och dessutom någon form av uttalad eller dold insulinresistens hos modern. Hon tippade dock på att även denna bebis kommer ligga runt 4 kg men mest just för att lilla E vägde 3,8 och att jag själv, samt mannen, vägde däromkring. Inget jag kan påverka annat än att fortsätta äta så bra jag kan. Så jag ska försöka släppa de där tankarna nu.

Gravidkrämpor och annat som händer

Magen har vuxit rejält senaste veckan och det mest onda har gett med sig. Så antagligen var det ont i ligament och allmän växtvärk tillsammans med att bebis legat allt för långt in bland mina andra organ. Skönt att det är bättre iaf. Har ändå pratat med mvc och lämnat urinprov för att se om det är någon infektion. Borde få svar i morgon.
Däremot kan jag inte ligga på rygg längre för då mår jag riktigt dåligt. Bebis har alltså kommit så pass upp att hon klämmer till Vena Cava då. Kan inte minnas att det kom så här tidigt med lilla E men denna fröken och den här graviditeten är ganska annorlunda så det är bara att gilla läget. Så redan nu är det slut med att kunna variera mina sovpositioner. Det är sidoläge som gäller. Något som gör grymt ont i höfterna om jag inte pallar upp med en massa kuddar. Händerna somnar allt oftare och numera vaknar jag på nätterna av att de gör ont. Har letat fram mina handledsskydd jag har vid snowboardåkning. Ska se om det hjälper att sova med dom på.
Ovanpå allt har jag sjukt ont i ländryggen, där bäckenet fäster in mot ryggraden. En följd av träningspasset jag var på i lördags. Jag hoppas innerligt att jag inte skadat mig på riktigt och har insett att det inte blir mer gruppträning för mig innan bebis är född. Och idag på jobb fick jag en så rejäl sammandragning att det bara var att avbryta och sätta sig en stund. Nu var vi tre på frukosten men framöver när jag är själv kommer det bli problem.

Intressant hur en graviditet skiljer sig från en annan egentligen. Mycket är lika förstås men det är få saker som följer exakt samma mönster. Det bästa är väll att jag inte är lika ångestfylld och orolig denna gång. Men det kommer väll det med 🙂 Hur som helt har vi i alla fall bokat in en profylaxkurs nu och jag har inte samma ilska och ångest kring förlossningen heller.

Nu var det sängen som gäller. Mannen är borta även denna vecka och jag börjar kl 06.30 i morgon. Vilket innebär att det ska lämnas på förskolan innan dess. Stackars Pluppen, och stackars mig.

V.20 (19+0) och allt är lugnt

Så rinner dagarna förbi. De fylls av kärlek, jobb, förskola, mat och sömn. Vi har det bra. Mycket bra till och med. Helgen som var lämnade mannen och jag dessutom älskade dottern hos mormor och tog in på hotell en natt. Vi strosade runt på stan, fikade i vårsolen, åt gott, njöt av varandras sällskap och sov ut. Allt medan lilla E och mormor med man hade det alldeles strålande roligt och fint tillsammans. Det är så härligt att se hur mycket hon tycker om sin mormor. När vi stannar bilen utanför mormors hus och vi frågar om hon vet vem som bor här så utbrister hon ”Mormor!!” och sen blir det bråttom ur bilen och in för att kasta sig i mormors famn för en lååååång kram.

Annars då? Magen växer men ännu är det inte helt uppenbart för utomstående att jag är gravid. Lite roligt faktiskt 🙂 Det rör sig där inne men mer så att jag förnimmer att någon snurrar och buffar än att jag direkt känner det. Misstänker fortfarande moderkaka i framvägg. Trist. I veckan var jag annars på mitt första besök hos Aurorabarnmorskan. Hon är bra. Och det finns en del att jobba med. Samtidigt är jag så medveten om att många haft så mycket värre förlossningar så jag känner mig lite pinsam och konstig som vill ha hjälp. Men hon viftar inte bort det utan tar mig på allvar. Och håller med om att förra förlossningen inte var ok. Framförallt reagerar hon på samma som mig när jag läser journalen, att de hela tiden skriver ”ev. koagulationsrubbning” Så jag förlorade mer blod än nödvändigt för att de valde att/hann inte ta till sig att det är en konstaterad rubbning, inget jag hittat på själv. Dessutom var barnmorskans ord på förlossningen om att det rent medicinskt var en helt okomplicerad förlossning rent felaktiga. den stora blodförlusten klassificerar den inte i kategorin okomplicerad. Nu lovar hon att jag inte räknas som ”grön” längre utan har en annan stämpel när jag kommer till förlossningen. Skönt. Om någon nu hinner notera det dvs…. Nästa gång blir om en månad och sen ska vi ses regelbundet fram till förlossningen. Fantastiskt att den möjligheten finns.

Nu ska jag sova, jobb i morgon igen. Skura golv och väggar roar jag nig med för tillfället :-S
Kram på er!

Att få höra hjärtslag

Idag var det dags för inskrivning hos bm. Då mannen fortfarande är sjukskriven passade han på att följa med för att träffa henne. Och vilken tur att han gjorde det. Efter nästan en timmes prat, om bl.a. förlossningen, så frågar hon plötsligt om vi vill försöka se om vi kan hitta hjärtljuden! Om vi ville! Och vi intygade så klart att vi inte skulle bli oroliga om vi inte hittade dom. Vilket kändes helt okej faktiskt. Jag har ju sett den lill* tre gånger nu och jag märker hur livmodern växer så jag tror inte jag hade blivit orolig. Det är dessutom väldigt tidigt, v.13+6, idag. Men hon hittade hjärtat på Grynet nästan på en gång. Helt magiskt var det. Att se på en bildskärm är en sak men att faktiskt få höra vårt barn, det var stort. H*n finns verkligen där inne. En liten människa i blivande ❤

I övrigt har jag nu berättat på jobb att jag ska ha barn. Beskedet mottogs med blandade känslor. Klart hon är glad för min skull. Men samtidigt ställer det till det för dom i höst. Känns jobbigt att det är ett bekymmer. Inte det roligaste att börja en anställning med. Men, jag tror att när hon har hunnit tänka igenom det så kommer hon inse hur bra i tiden det är. För nu kan jag vara föräldraledig hela vintern när de ändå inte har jobb åt mig. Så även nästa vinter. Så vill de behålla mig så är detta en superdeal för dom. Men som sagt, hon ska bara hinna smälta informationen först. Och få några veckor på sig att inse hur bra och oersättlig jag är att ha som anställd 🙂

Mitt mående. Uppföljning av höstens dipp

Kom på att jag inte berättat hur det gått efter höstens ras ner i ångest och stress. När jag blev tacklad från sidan i en situation jag trodde att jag hade kontroll över. Där jag tyckte att jag inte jobbade så mycket, eller hade så många projekt för mig. Det tyckte tydligen mer undermedvetna delar av mig. Och i efterhand kan jag kanske också inse att det var lite mycket. Mannen hade precis kommit hem, jag hade börjat ett nytt jobb under sommaren, vi hade sålt och flyttat, jag hade börjat på ytterligare ett nytt jobb, vi sökte annan bostad, försökte lära oss leva tillsammans och lära känna vår nya hemort. Vi köpte plötsligt ett hus och jag började på ännu ett nytt jobb, i väntan på att kanske få gå tillbaka till det första nya jobbet jag hade fått här uppe. Jag väntade också på att få göra en uppföljning av min konisering och ett nytt cellprov. Kanske var det att ta i med allt detta.

Jag sa utan mer betänketid upp mig från det nyaste jobbet i stan och stannade hemma. Jag fick sedan ganska snart träffa en underbar kurator via bvc (tack vare tips här om att det var dom jag skulle ta kontakt med) som skickade mig vidare till psykiatrin på sjukhuset. Här höjde jag också dosen på min medicin, något min inkompetenta läkare på vc inte gillade att jag gjorde på egen hand. Men strunt i honom. Efter några veckor hemma insåg jag att jag rimligen borde vara sjukskriven och återvände till vc. Och samma idiot. Där beskriver jag hur jag mår och min oro för att det ska påverka min dotter och hur gärna jag vill ha hjälp just för att det inte ska drabba henne. Varpå läkaren säger att han måste informera mig om att om han misstänker att dottern far illa av att jag mår dåligt måste han anmäla detta till soc. Jag fryser till is i samma sekund och börjar sedan i panik gråta. Varför hade jag gått dit? Hade jag förstört allt nu? Kommer jag förlora mitt barn? Han går ut för att hämta något och jag letar febrilt efter en väg ut. Ska jag rusa iväg? Hoppa ut genom fönstret? Men så inser jag att det är försent. Han har redan skrivit i journalen att jag är där. Så jag tvingar mig att samla ihop mig och tänker att min enda möjlighet nu är att verka klartänkt, tydlig och normal. Att springa iväg hade antagligen bekräftat för honom att jag är otillräknelig och gjort situationen värre. Jag ler stelt och är samlad resten av samtalet. På sjukintyget jag får med mig står det att jag varit ledsen under samtalet…. My God, han är på riktigt rejält olämplig.

Kuratorn på bvc som jag träffar någon vecka senare är förfärad. Hon har redan innan skällt på honom för det han sagt (hur hon nu visste det) och försäkrar mig om att ingen har sådana tankar om att jag inte skulle kunde ta hand om mitt barn. Tyvärr är skadan redan skedd. Min tillit till psykiatrin är numera ganska vingbruten. Jag vågar inte riktigt lita på att de inte vill ta henne ifrån mig och ibland kommer tankarna om att jag ska säga att allt är bra och bara slippa alltihop. Men det går ju inte. Då kommer det bli dåligt på riktigt.

Sedan vilan i november och december, höjd dos av sertralin och mer stabilitet i tillvaron så mår jag nu bra. Jag har varit på psykiatrin på sjukhuset och de misstänker precis som innan någon form av bipolärt spektra. Eller GAD. Eller en kombination av båda. Planen nu är att i lugn takt ta reda vad som egentligen är grundproblemet och sedan hitta antingen rätt medicin eller behandling alternativt båda två för att ge mig och min familj en stabilitet där vi förhoppningsvis ska kunna slippa att jag rasar igenom golvet ibland. Att vi ville ha fler barn var inget de tyckte var ett problem och de bestämde därför redan i december att vi väntar med att testa mediciner tills jag är klar med barnafödande och amning. Jag är ju högfungerande och kan numera nästan förebygga nya problem.

Så det finns hopp om det. Det kommer bli bra. Och tills dess har jag ett skyddsnät, ett namn och ett nummer att ringa om det krisar. Dessutom kommer jag att träffa min kontakt någon gång i månaden eller mer sällan/ofta tills det om något år eller två är dags att ta tag i det här med medicin mm. Så nu blir det inte så illa igen. Hoppas jag.

Utöver det har jag haft en riktig dålig dag, eller två snarare. Bearbetningen av förlossningen har gett mig enormt mycket ångestfyllda mardrömmar, när jag väl somnar. Och tröttheten gör att jag får lägre blodtryck än mitt normala låga. Vilket gör att jag får blodtrycksfall av att lyfta upp dottern, plocka ur diskmaskinen, resa mig från en stol osv. Blodtrycksfall som i sin tur gör att jag mår mer illa. Kräket har hängt i halsgropen både i går och idag. Trots medicin. Måtte jag få sova i natt.

Kärlek ❤

Lättnad och tårar

Min bm verkar riktigt, riktigt bra!
Fast det började inte så bra. Redan i väntrummet tryckte tårarna på. 3 minuter in i samtalet gråter jag. Härligt…
Men hon lyssnade. Konstaterade snabbt att jag och sambon behöver stöd och bokade in både Auroraläkare och Aurorabarnmorska. Även hon var förfärad över bristen på smärtlindring under min förlossning. Frågade flera gånger om jag verkligen inte fått än det ena än det andra. Att jag inte ens fått morfin var för henne obegripligt. Hon hade hört om den extrema underbemanningen de haft i södra Sverige och intygade att så illa är det inte här i Östergötland. Att mvc var överbelastat berodde, precis som jag trodde, på att landstinget haft så dåligt avtal att erbjuda de privata mottagningarna att de varit tvungna att stänga.
Så nu känns det bättre. Hon pratade visserligen om att vi ska få hjälp att göra en förlossningsplan som vi känner oss trygga med. Men jag orkar inte bry mig. Bara vi får hjälp att kommunicera kring förlossningen oss två emellan, min man och jag alltså, så är jag nöjd. För jag vet redan hur jag ska ha det och hur jag ska kräva det. Måste bara få med min man på tåget också.
Just det. Hon frågade om snitt var något jag kunde tänka mig och blev förvånad över mitt nej. Inte så att hon argumenterade mot men undrade ändå varför. Det är lustigt detta. Här hör en om amningshysteri och bm som absolut ska ha en till vaginal förlossning. Jag har aldrig mött dessa. BVC skulle ha mig till att ge ersättning och nu är bm frågande till varför jag inte vill snittas. Vad träffar jag för udda människor egentligen? Eller så är det jag som är udda. Antagligen mest troligt 🙂

Kram på er!