Hon är här!

Kl 23.50 igår kväll föddes ett stycke lillasyster. Förlossningen gjorde ont så in i helvete men det fick snabbt. Fick första känningarna vid 9-tiden i går morse men hade riktigt jobbigt ont först vid 18-tiden. Kl 20 blev det riktigt jobbigt och jag snyftade mig igenom värkarna. Bilfärden in var inte rolig alls. Väl framme tog jag mig inte in av egen maskin utan fick åka rullstol för det kom nya värkar hela tiden. Vi anlände strax efter kl 21 och jag var då öppen 5 cm och tappen var totalt utplånad, inte en enda kant kvar. Jag fick snabbt lustgas och sedan kvaddlar. Bm släppte inte iväg J att parkera om bilen eller hämta våra väskor för nu gick det fort. Och värkarna kom tätt och var långa. Alltså så pass att jag hade 2-3 värktoppar/värk och bara 20-30 sekunder från att en slutade tills nästa började med full styrka. När jag kände krystvärkarna kunde jag knappt tro att jag skulle krysta redan och ganska snart var hon ute. Jag hade enorm nytta av profylaxen vi övat på och mannen och jag arbetade strålande tillsammans. Bm var också underbar och trygg. Jag litade på dom!

Ut kom i alla fall Hannah. 4300 gram och 53 cm lång. En stadig dam med andra ord 🙂 jag fick upp henne i famnen men de var tvungna att gå iväg med henne sedan för andningen var inte bra. De blev borta 1,5 h och hon fick då andas i en cpap tills syremättnaden blev bättre. Otäckt och jobbigt men skönt att de har koll. Nu är hon bra syresatt av sig själv men knorrar något förfärligt hela tiden. Tydligen pga den omogna andningen.
Vi verkar ändå få åka hem idag om allt ser bra ut på kontrollen. Vill hem till lilla E och vårt hus.

Själv är jag ganska omtumlad men pigg. Vilken skillnad mot förra gången! Dessutom förlorade jag bara 400-600 ml blod denna gång och har faktiskt inte behövt sätta några riktiga stygn utan fått en liten bristning i mellangården som bm tråcklat ihop. Känslan av att vara totalt uppfylld av det nya livet som kommit till oss är inte riktigt här än. Men det kommer nog 🙂

Kärlek ❤️

Annonser

En sak slog mig nyss

Jag läser och läser min förlossningsberättelse. Märker att jag vänt på saker och ting ibland, uttryckt mig konstigt osv. Men det får vara så just nu. Jag har i alla fall skrivit ut den och ska ta med till bm i morgon. Den jag träffar för inskrivningen verkar inte vara den jag ska ha i fortsättningen men hon kanske kan lämna över den till ”min” bm? Om de nu tar sig tid att läsa…

Men det som slog mig var inte om just imorgon. Snarare handlar det om mina magsmärtor de senaste veckorna. Det med gallan är vad det är, det var nog ganska orelaterat till något annat. Men det vi åkte in på akuten för i lördags, den starka mensvärken. Det har med stor sannolikhet att göra med förlossningen. Jag skulle tro att växtvärken inte är starkare nu än förra gången. Men de associationer den smärtan medför gör att jag tappar det. Att ångesten jag återigen kastas in i förstärker det jag känner här och nu.
Med närmare eftertanke så kanske de första besvären också har med förlossningsminnena att göra. Jag vet ju att hela mitt inre krampade okontrollerat under förlossningen. Utdrivningen påverkade inte bara livmodern utan alla inre organ. Har en IBS så har en det alltid, typiskt obra vid sådana här tillfällen. Vilket gjorde att jag hade vansinnigt ont även mellan värkarna. Något som inte kunde mätas med CTG men kändes ändå.
När en ny förlossning nu faktiskt verkar vara en realitet i framtiden så är det inte omöjligt att min stackars kropp går in i stress. Så klart. Det stämmer in på senaste läkarens teori om att de har blivit obalans där inne och den ena krampen skapar den andra osv.

Fantastiskt. Här sparar landstinget på förlossningsvården men får ta smällen på andra ställen. För besöken på akuten är inte gratis. Inte all den hjälp jag kommer behöva inför förlossningen heller. När ska de lyckas se till helheten? Hoppet är väll litet. Vårt västerländska samhälle tänker inte på helhet. Bara enskilda ekonomiska poster. Och som jag hatar det.

Barnmorskebesök i morgon och förberedelser

Jag ska till mvc på inskrivning i morgon. Det hela börjar inte så värst bra då de ringde i måndags och behövde boka om min tisdagstid. För min bm var hemma på vab och den enda tid som var ledig inom den närmaste månaden var i morgon, torsdag. För de är så överbelastade förklarade barnmorskan som ringde. Herregud. Igen!? Måste jag välja att få barn när alla andra också gör det? Fan.

Oavsett vad så har tankarna på kommande och föregående förlossning satt fart. De senaste två nätterna har jag ägnat åt att till slut skriva min förlossningsberättelse. Så här 19 månader senare. Jag skriver, gråter, ändrar lite, skriver och gråter ännu mer. Och framförallt är jag arg! Arg, vansinnig, förbannad. På vården, på gulliga berättelser om förlossningar som går ut på att ”Du kan lite på bm, de finns där och hjälper dig”  ”Träna andningsteknik, det hjälpte mig jättemycket” ”Det är fantastiskt att föda barn”. Jag är även arg på mannen som tycker att vi ska be om snitt. Och som tycker att jag har för negativ inställning och därmed riskerar att få en lika lång förlossning igen. Som tycker att det delvis var mitt eget fel att det blev så långdraget sist eftersom jag var så pessimistisk till förloppet och kämpade emot när de började jobba med mig. Berättelsen kommer finnas här som en lösenordsskyddad sida i överkanten. Men jag tror inte att den är bra att läsa för den som har en förlossning framför sig. Eller så är den det. Jag vet inte. Mannen förbjöd mig efteråt att prata om förlossningen med hans vänner som inte fått barn än. Det säger väll en del…

Jag är rejält nervös inför mötet i morgon. Om hon jag ska till inte är bra, vad gör jag då? Det verkar inte finnas utrymme för att byta precis. Men de får inte svika mig igen. Inte den här gången. Det värsta är väll att jag just nu bygger upp en skyddande mur av aggressivitet. Jag kan riktigt se mig själv på förlossningen om 7  månader. De kommer hata mig. Jag kommer vara så överjävlig och krävande att de inte kommer vilja vara hos mig alls. Vilket inte heller är särskilt bra. Det måste bli bra det här, det bara måste.

 

Magbild

De senaste två dagarna har Pluppen varit lite lugnare och även trivts enormt bra i sjalen så nu har jag en hand fri ibland och kan skriva lite mer.

Ang magen så tog jag en bild dag 9 efter förlossningen och tadaa! Den är nästan borta!

Vikten går nedåt med fart den med och jag kan nu se poängen med att jag gick upp så mycket. Om jag bara gått upp det jag ”skulle” så hade jag varit nere på startvikt nu. Med tanke på att jag bara är i början av amningen och oftare prioriterar sömn framför mat så är det bra att jag har en del kvar att ta av.
En annan häftig sak nu efter förlossningen som rör min kropp är att jag känner vackrare, kvinnligare och mer attraktiv än jag någonsin gjort förut. Detta trots degig mage, rätt hängiga bröst och en vikt som är långt högre än vad jag på något sätt skulle accepterat i vanliga fall. Märkligt är det men jag njuter av känslan 🙂
Nu ska jag försöka sova lite medan Pluppen gör det.
Kram på er!

20120706-155009.jpg

Tid

Mina dagar och nätter går åt till amning, mys, pussar och att själv försöka sova, duscha och äta. Vi har gått i fällan att fara omkring en massa vilket gör att jag vissa dagar missar min chans att sova när hon sover. Nu har vi i alla fall lugnat oss lite och är mer bara hemma.
Annars fungerar allt bra. Vi har fått en snäll liten plupp som äter, sover, myser och bajsar. Ibland skriker hon hjärtskärande om magen krånglar och då får pappa bära runt medan jag sitter och gråter, mitt hjärta går sönder när hon har ont 😦
Amningen fungerar bra även om jag har så mycket mjölk att jag numera måste pumpa ut innan matning, annars får hon så mycket luft ner i magen när hon försöker hinna med att svälja.
En förlossningsberättelse är på gång, om inte annat för att jag behöver få på pränt hur det egentligen var.
Men oavsett så njuter jag nu, och gråter. Herregud så mycket jag gråter! Det svämmar över mest hela tiden av både lycka, oro eller för att jag blir ledsen.
Jag lovar att återkomma när allt är lite mer lugnt.
Kram och kärlek på er alla!