Mår bra

Är duktig nu. Duktig på ett bra sätt, inte ‘Duktig flicka’-bra.

De ringde från jobbet i morse, jag svarade inte.

De ringde igen och jag svarade med ett ‘Hej det är S, jag är ledig idag. Det finns två som jobbar ni kan prata med, ring dom. Hejdå’

Resten av dagen har jag tagit som den kommer. Åkte in till stan för mitt TSH-prov, var förbi apoteket, systemet, hobbyaffären och slutligen Coop för att handla till vettigare priser än här i byn. Väl hemma gick S förbi med barnvagnen. På bybovis så öppnade jag fönstret och ropade ett hej. Kastade sedan på mig ytterkläderna igen för att följa med på promenad. Resten av kvällen har ägnats åt att städa mitt hem. Det har jag inte orkat sedan i december så nivån var under all kritik. Nu njuter jag av en iordningplockad och väldoftande lägenhet.

 

Det som är så bra med att jag snart är på väg för mina försök är att jag äntligen kan umgås med nyblivna mammor och gravida igen. Visst har jag gjort det innan också men alltid med en smärtande tagg i hjärtat. Nu är det äntligen ingenting som håller mig ifrån S så som det gjorde när hon berättade att hon var gravid. Den här känslan lär väll gå över om jag inte kan bli gravid men just nu har jag framtiden och hoppet för mig.

Men vadå?

Har jobbat idag (suprice!?) 11 h blev det, som vanligt numera. Och så är nu plötsligt en av mina tjejer borta resten av säsongen så jag måste hitta någon ny att lära upp. Men någon gång måste det ju bli lugnare, eller hur?

AVA försökte ringa mig idag, naturligtvis satt jag på introdagen och kunde inte svara. Verkar lite märkligt med hur det här går till. Känner mig väldigt utlämnad till mig själv i allt detta. Fick ett recept på hormoner men ingen ÄL-spruta, skulle jag inte ha det? Fast jag struntar i det den här gången tror jag faktiskt. För Liisa sa att om  mina cykler blir regelbundna igen så struntar vi i hormonerna. Och nu verkar jag ju vara i balans 🙂

Det var fler oklarheter i mailet jag fick. Jag ska tydligen ha fått ett mail med en föreslagen donator, men det har jag inte fått. Jag fick inte heller veta hur jag bokar tid och när jag gör det.. Känns som sagt väldigt luddigt, men det är ju allt nytt i början.

Något som kändes stort var när AVA nu skrev att jag skulle bekräfta om jag godkände den donator deras lab tagit fram. Herregud! Nu har det valts ut små spermier från en man. En riktig människa, inte bara en fantasifigur i fjärran.

Jag har börjat hoppas nu, och längta!

Bokat VUL

Gårdagens återblick gick obemärkt förbi, helt underbart.

Dessutom har min mens börjat lite smått i dag vilket ger CD1 i morgon, dvs 14 dagar efter ÄL. Ni kan tro att jag älskar min kropp just nu! Jag kastade mig på telefonen för att ringa gyn i Kiruna och tro det eller ej så klämde dom in mig på en VUL CD10 fast där inte fanns några tider. Självklart sa jag ingenting om att jag är ensam, då skulle det ha varit kalla handen. Men jag är tacksam och glad att det gick att ordna, jag har ju ingen annanstans att gå än till dom.

Ovanpå det så blev jag idag fast anställd! Och min nya chef förhandlade upp min lön med nästan 2000 kr/mån. Ja, det är sant. Han förhandlade upp den åt mig, för att jag är så bra och tar många initiativ och är drivande och positiv och…ja, allt annat han kom på. Är duktigt lycklig just nu. Det enda molnet på min himmel är att  jobbet strular med att jag inte hinner som jag ska, det är en annan sak. Jag kommer snart ikapp.

Något som inte är bra är att jag inte får något svar på mitt cellprov. Jag SKA åka om 14 dagar, om jag så ska behöva ringa för att böna och be om att de analyserar mitt test. TSH-värdet skiter jag i om jag inte hinner få, allt annat såg så fint ut så jag testar. Snart, snart, snart…

Det där livet, det pågår och det ska pågå

Är glad att jag inte än har tappat fokus. Visst längtar jag väldigt efter att få börja men jag inser också att resan kan bli lång och att även om jag lyckas ganska snart så är det 9 månaders väntan efter det. Jag har därför gett mig den på att fortsätta med livet som vanligt och planera framåt. Min vana trogen har jag ju ingenting emot att ändra mina planer om något annat jag hellre vill dyker upp 🙂

Därför planerar jag att åka till min syster i Australien i maj. Jag ska dessutom följa med upp till Bali en vecka. Därmed har jag sett till att om jag är gravid tills dess är jag lycklig, är jag det inte så får jag dyka och är följaktligen också lycklig.

I dag såg jag en annons i Kiruna Annonsblad att de sökte folk som vill bli Body Pump-instruktörer i Kiruna. Tvekade lite, tänk om utbildningen krockar med ÄL? Men så tog jag mig samman, självklart ska jag göra det. Så jag har nu skickat en förfrågan om att få vara med. Hoppas, hoppas. Så om jag blir gravid måste jag ta ledigt ett tag när jag ska föda, blir jag det inte så har jag tagit ett steg åt det håll jag vill med livet i alla fall.

Som ni ser är det väldigt många saker jag gör för att skydda mig mot Den Stora Besvikelsen. Jag misstänker att det inte kommer hjälpa om det nu går åt skogen men då har jag i alla fall inte satt mitt liv på paus för detta.

Jobba i snöstorm

Jobbar, jobbar och jobbar.

Herregud, jag skulle ju inte hålla på så här!

Idag gick jag på order av K hem klockan 15. Kände mig gräsligt vilsen och förvirrad av att sluta så tidigt men också en försmak av att ha energi kvar då jag kommer hem.

For förbi M med stora magen och lämnade en hylla jag köpt sist jag var på IKEA. Hon berättade att hon sorterat kläder och lagt de små klänningarna åt sidan eftersom de antagligen får en pojke. Hon menade att hon kanske kan ge dom till mig sen. Fina, fina 🙂

Gick idag och funderade på föräldradagar, mest pga att E hade skrivit om det i sin blogg. Kom fram till att om jag blir mamma så är jag först ledig i 1 1/2 år för att sedan gå tillbaka på deltid och förhoppningsvis ganska snart få en liten till. Dvs jag slipper jobba så mycket de närmaste 4-5 åren!

Fast skrämmande är det, dessa nya tankar. Är så rädd för att planera för mycket, tänk om det inte bli nåt då?

Längtar och är otålig

Min remiss på ett TSH-test kom idag. Har bestämt mig för att åka in på torsdag, endast för det, eftersom jag vill ha svaret så fort som möjligt. Har dessutom jagat resultatet på mitt cellprov vilket inte gav något resultat. Tydligen tar det den tid det tar 😦

Kan då snabbt räkna ut att någon resa i februari blir det inte. Å andra sidan är det antagligen vänster som släpper denna gång och då ska jag inte åka ändå.

Jag har förstås fortsatt att läsa IVF-bloggar dum som jag är. Är bättre om jag håller mig till att läsa om de där det går bra för, som http://www.kakkakaffe.com

Nåja, nu vill jag börja mina försök. Vem vet hur lång tid detta kommer ta?

Är det inte fantastiskt!?

Jag fick äntligen mina provsvar häromdagen. Dom hade varit på villovägar i några veckor pga fel adress.

Men vad gör det nu, dom var bra! Kan inte riktigt tro på det, kan dom verkligen vara bra? Är jag verkligen frisk? Tänk om jag faktiskt kan få barn! Dock saknades testet på TSH, något Liisa särskilt frågade efter när jag var i Tampere. Åsa ska genast skicka en ny remiss men risken finns att jag inte hinner till nästa ÄL. Och jag som vill så gärna 😦

Ja, nu är jag i en positiv period. Jag vill detta. Visst tvekar jag än, kanske borde jag vänta och se om jag hittar någon. Men varför vänta på att min fertilitet ska sjunka innan jag går något åt det? Och jag som vill ha en sisådär 2-3 stycken, det är dags att börja.

Är ungefär 3 veckor till nästa ÄL. Ska maila mina resultat till Tampere tänkte jag och förbereda för insemination nästa ÄL, om TSH-värdet visar nåt galet får jag väll skjuta upp det men är det okej är det bara att köra på. Måste också lyckas få en tid för VUL i Kiruna på rätt dag, det känns som det svåraste just nu.

Och så pratade jag med M igår. Det var lääänge sedan sist men alltid lika mysigt. Började dock gråta för att hon är så fin, följande samtal utspelade sig nämligen när vi pratat en stund om att jag vill försöka få barn:

M -”Och du, om du någon gång kommer behöva hjälp eller avlastning så är det bara att du kommer hit till oss. Vi vet att det kommer vara tungt att vara själv, det är tungt även om man är två. Och vi vet ju hur man tar hand om barn”

Jag -”Du är så himla fin M, tack snälla.” (Och tänkte inom mig att hon är lika fin som många andra, vilken tur jag har. Men samtidigt känns möjligheten att ta hjälp av henne till vardags liten, de bor 150 mil bort)

Lite mer småprat, och sedan tar jag upp min stora farhåga:

Jag -”Vet du M, jag är mest rädd för hur det ska gå om jag fortsätter att få mina svåra perioder. Jag vet ju att du sagt att D får ta allt lass hemma när du mår dåligt, och att det är tur du har honom. Men jag är ju själv, jag är så rädd att det kommer gå ut över barnen. Jag tror ju iof inte att jag skulle låta det hända, men ändå.”

M -” Ja, men det var ju det jag sa nyss. Varför tror du jag erbjöd mig att ta hjälpa till om du behöver? Det var ju just dom perioderna jag menade. Då finns vi här för dig precis som D finns för mig när jag inte kan. Vi blir din extrafamilj.”

Vad har jag gjort för att förtjäna så fina vänner? Började som sagt att snyfta lite smått och hjärtat svällde, jag och mina barn kommer att vara så älskade så det finns ingen hejd! ❤