TSH

Ringde och jagade mitt TSH-värde jag tog för en vecka sedan. Fina som dom är hos Åsa i Luleå så jagade dom rätt på det. Inte helt otippat hade det fastnat i Sunderbyn…

Så har jag fått mitt sista provsvar och det var BRA (1,82)! Summa summarum så är jag ung i kroppen. TSH, FSH, Prolaktin och LH är helt normala. Mina cykler är hyfsat regelbundna och jag mår bra.

Dock så saknar jag antagligen en äggledare och en inflammation i de nedre regionerna är det enda negativa jag fått höra i alla utredningar jag dragit igång. Är så skönt att allt är klart nu och att det faktiskt inte var något som var allvarligt på tok.

Så heja mig! Och heja min kropp! Hur i hela friden har den klarat att bli frisk och i hormonbalans efter allt jäkelskap jag utsatt den för? Det är över mitt förstånd!

Annonser

Det är något som gnager mig

Har blivit inspirerad av jagvilljagkan att använda filmcitat (endast kvalitetsfilm förstås :-)), så vad kunde passa bättre denna dag är ett från Lejonkungen?

Är på det medvetna planet helt kall och klar över vad som händer. Är också väldigt medveten om att resan kan bli lång så det har jag naturligtvis lagt upp en strategi för, kontrollfreak som jag är (5-6 inseminationer, därefter 3 IVF och sedan kanske vidare till ÄD eller ED).

Undermedvetet verkar det däremot vara kaos. I morse vaknade jag med körningar i magen (jag är en magmänniska, min själ sitter där) och oro i kroppen. Nu vartefter dagen går blir det bara värre och värre. Jag får allt svårare att koncentrera mig och händerna skakar. Så här blir det alltid när jag ska ge mig in i något nytt, så jag är van. Men jag behöver inte tycka om det ändå. Ytterligare tecken är att jag blir extremt nojig och fastnar i tankar som jag absolut ska ha svar på. Skulle kunna ringa ner kliniken hela dagarna om jag ville bara för att få svar på nya frågor. Men jag vet att det inte hjälper. Det är inte svaren jag behöver egentligen. För så fort jag fått veta något kommer det upp en ny fråga. Det är bara ett stressymptom.

Kanske är det just  behovet av kontroll som ställer till det. Här har jag ingen kontroll och det jag försöker skaffa mig kontroll över förstår jag inte riktigt. Hela processen känns chansartad och det stressar mig. Misstänker att sömn i natt bara är att glömma, ska ju upp 06.00 i morgon för att köra in till Kiruna och VUL.

Donatorn

Jag såg en dokumentär idag om en donator i USA. Jag visste redan innan att jag inte borde se den för det ställer bara till det för mig. Men som sagt så tittade jag ändå…suck..önskar att jag inte var så självdestruktiv.

Så nu sitter jag här med mina tveksamheter och funderingar. Det som gör mig tveksam är antalet barn som varje donator kan ge upphov till. Tydligen är det oändligt många då spermabankerna inte har någon ordentlig koll på hur många barn det faktiskt blir. Antalet donationer verkar inte heller vara begränsade.

När jag var på AVA så sa dom till mig att dom oftast använder finska donatorer och att dessa naturligtvis är öppna (det är bara öppna donatorer som är tillåtna i Finland). Varje donator får bara donera 10 gånger och ge upphov till 5 familjer. Men nu får jag höra att det inte alls är så det går till. Tydligen är det så att gränsen i Finland är 5 familjer för varje donator men att samma donator kan bli upphov till fler barn i andra länder.

Vad är det som gäller egentligen? Funderar på att maila AVA och fråga mer om den donator dom valt ut. Men samtidigt vill jag inte vara tjatig  och ringa dom i tid och otid. Det har redan varit en massa turer med mina prover och nu infektionen. Fast samtidigt är det min framtid och mina pengar det handlar om…

Cellprovsvar och frustration

Var i stan idag och träffade mina prattanter. Väl hemma tömde jag postboxen och hittade svar på mitt senaste cellprov. Jag har en inflammation och ska ta medicin och sedan omprov. Chocken var total och jag tappade fattningen helt. Min stackars syster som jag pratade med i telefon fick ett upprört -‘Nåt är fel på mitt cellprov, jag måste hem’ *klick*. Hon blev ordentligt orolig.

Medicinen hade jag dessutom i förra veckan sett att den fanns på mina e-recept och då sagt till apotekspersonalen att det där hade hamnat fel. Jag har aldrig träffat någon Peter Kallin, inte varit hos någon gyn i stan och inte blivit ordinerad någon medicin. Brevet idag klargjorde att jag skulle visst ha den där medicinen, men nu var den förstås borta. Genast startade en jakt på kvinnokliniken i stan för ett nytt recept, någon som var där och kunde hämta ut det jag skulle ha på apoteket (hade annars blivit en ny vända in till stan à 20 mil) och så AVA för att ta reda på hur det här påverkar de närmaste planerna. Och så ångesten ovanpå det. Hur kommer det gå? Tänk om jag har cellförändringar, tänk om det är kört nu!? Och jag som var så inställd på att åka den här gången, ska jag behöva vänta mer…?

AVA tyckte inte att det var någon fara. Jag kommer ju hinna ta mina tre vagitorer denna vecka och då ansåg de att infektionen är borta och allt okej.

Men jag är ordentligt besviken på kvinnosjukvården här i Norrbotten. All den tid det tar att åka in för nya prov och den evighet det tar att vänta på analysen. Någon förståelse för att vilja skynda på finns inte heller 😦 Edit: insåg hur otacksamt det lät detta. Jag är tacksam över att vi får ta dessa prover och att screeningen finns. Men jag tog mitt första i november. Det tog dom 2 månader att skicka ett brev som talade om att det var otillräckligt och jag måste ta om det. Det nya tog jag i januari. Sökte svar på cytolab den 4:e februari men de hade inte kommit till mitt prov då fick jag veta. Brevet igår var daterat 2:a februari. Det är vad jag är besviken på, informationskedjan.

Frustrationen är total!

Samtidigt tänker jag att när det blir så här så är det kanske meningen. Livet brukar bli så som livet ska bli. Mitt första barn ska kanske komma lite senare helt enkelt.

Nätverk

Att jag är öppen som person är ingen hemlighet precis 😉 Jag träffade idag M som är en själsligt nära vän men som jag träffar sällan. Hon hade med sig sin pojkvän och de var här och drack te under några timmar nu ikväll. Vi pratade om det jag är på väg för och självklart tycker M att det är en fantastisk sak jag tar mig för. Men även pojkvännen var förstående och engagerad, såklart eftersom M gillar honom, då måste han vara bra  🙂

Han sa dock något jag inte tänkt på:

Att även om man är två om att skaffa barn så vill man se till att ha ett nätverk runt sig som stöd.

Detta apropå att jag inte vill försöka få barn med förutsättningen att jag räknar med andras stöd för att klara det. Han jämförde det även med att nu när han är på väg att skaffa hund har sett till att han har ett nätverk runt sig som kan hjälpa till. Underbara människa! Jag är verkligen hård mot mig själv i detta…

”För att få barn behöver du ju ingen karl..”

Glömde att jag måste berätta om vad I sa idag. I är en av tanterna som jobbar med/för mig. Strax över 60 år är hon och har fyra barn.

Idag var första dagen på säsongen hon jobbade och efter lite småprat sa hon att nu måste hon börja leta en karl åt mig (det gör hon alltid :-)). När jag bestämt hävdade att jag inte vill, jag har en paus på ett år då jag ska vara själv, började hon ifrågasätta.

-” Men vill du inte ha barn!?”

Hon vet mycket väl om min barnlängtan och jo, tyckte jag, det vill jag.  Men jag vill inte ha något förhållande just nu. Höll på att trilla baklänges av svaret jag fick:

– ”Nä, det är ju sant. Du måste ju inte ha en karl för att skaffa barn. Det är så många nu för tiden som är själva och det går ju lika bra det. Du får väll hitta nån som kan tänka sig göra dig på smällen då.”

Dom är bara för coola mina tanter. Fast är man uppvuxen i en liten by långt ut i markerna, fött fyra barn och alltid arbetat hårt så har man också härdats och sett det mesta. Dom är ena riktiga stålkvinnor de där jag har runtomkring mig 🙂

Skräcken för att det ska gå åt skogen

Jag har haft besök av en vän i helgen, en vän som också är i startgroparna för att ge sig in i samma process som jag.

Vi har ätit gott, pratat, druckit vin, åkt skidor och skrattat. Men nu är jag slut i huvudet. Det tar massor av energi att prata så mycket om alla dessa förhoppningar. Dock kom vi fram till en sak: meningen är ju faktiskt att det ska fungera det här, att vi faktiskt ska bli gravida. Och att vi rimligtvis bör kunna bli det också.

Dessutom lär ju våra tankar nu och de planer vi lägger upp inte påverka våra chanser. Jag har en sån skräck för att jag ska ‘jinxa’ mina möjligheter att få barn om jag förbereder och planerar för mycket. Rent förnuftsmässigt är det ju dock rimligare att det inte påverkar utfallet det minsta 🙂

Ska bara ta in det känslomässigt också.

På fredag är det VUL..