22:a maj, Nervös

Vul idag kl 13.15. Är så nervös att hjärtat hoppar dubbelt så fort och magen är en historia för sig. Grubblade dessutom en hel del i går kväll på om det är rätt att göra det här ultraljudet. Vad utsätter vi våra barn för egentligen? Men. Nu är det bokat och jag tror det är bra för oss alla att få veta hur det står till där inne. Är livrädd för beskedet att det är tomt eller för litet och utan hjärtslag. Orkar inte. Ganska nervös för det omvända med, att det kan vara fler än en. Det finns flera faktorer som höjer risken för det just nu: genetik (min mamma födde tvåäggstvillingar), min ålder (fyller 40 år i november) och att jag månaden innan hade missfall (ska tydligen öka risken gången därpå). Hu.

Men, det är bara att göra. Hade så gärna haft maken med mig bara men han håller i en kurs idag så det var omöjligt att ta sig ifrån jobbet. Eller, omöjligt är det ju inte. Men folk åker från hela landet för att närvara på den här kursen som är må-ons så det hade ställt till det för väldigt många fler om han åkte bort några timmar. Och jag fixar detta. Heja mig!

Annonser

2:a maj 2017

Kanske dags att skriva lite igen. Detta är ju trots allt min sida om barnlängtan och nu är det faktiskt, helt otroligt och ofattbart dags igen! Ja. Jag är gravid! Igen!

Hur har detta gått till då kan man ju undra? Tja, på det gamla vanliga sättet. Maken var ju länge en stark motståndare till fler barn och fram till i höstas var jag enig med honom i att jag inte orkade mer. Men så hände något. Jag landade i tillvaron här och barnen blev större. Min längtan växte sig enorm. Så efter många diskussioner, förtvivlan från oss båda och även ett besök i familjeterapi så var han med på tåget. Och obegripligt nog så tog det sig på en gång nu igen! Jag slutade med mina minipiller 1:a mars och blev gravid ägglossningen därpå. Tyvärr var det bara ett mycket svagt plus på BIM den 3:e april och med efterföljande blödningar dagen därpå kunde jag konstatera att det var ett mycket tidigt missfall. Väntat då tröttheten gav vika dagen före och testen var så svaga. Nu idag, fyra veckor senare, sitter jag dock med ett mycket starkt och fint plus. Missfallet förra månaden gör tyvärr att jag är lite halvljummen i min glädje. Att maken inte reagerar så positivt gör inte heller saken lättare precis. Tror nästan han fått kalla fötter men det är ju så dags nu det. Nåja. Går det på ända denna gång med så orkar jag nog inte mer. Mitt humör är vansinnigt, hormonerna lever rövare i kroppen direkt, och jag är väldigt trött. Det här är inte bra för vår familj. Och att få missfall vet ni alla också hur tungt det är. Och med tanke på hur fina barn vi redan har så är jag beredd att kasta in handduken rätt snabbt på detta.

Februari 2017. Tillbaka!

Ja, vem trodde det? Hur som helst har behovet och längtan efter att skriva återkommit så jag gör ett besök här och ser hur det går.

Vad har hänt och händer här då? Till att börja med är barnen stoooora nu! LillaStora E är 4,5 år och lilla H är snart 2,5 år. Mina stora fina tjejer. Jag har just börjat min 4:e (av 6) termin på min utbildning och är därmed över halvtidsstrecket vilket känns fantastiskt! Det har varit slitsamt och tungt periodvis men nu under hösten har bitarna som fallit på plats och jag känner mig allt mer harmonisk såväl i mitt föräldraskap som i skola och med vänner. Ja, för jag har börjat lyckas bygga upp en nya vänskapskrets här vilket är oerhört skönt. Så pass har jag rotat mig att när mannen pratade om att flytta här i höstas, pga jobb, så drog jag i bromsen och ville inte. Stort för att vara mig 🙂 Jag har dessutom just fått veta att jag fått sommarjobb på förlossningen/BB som undersköterska så jag är på väg mot min framtid på många sätt. Utöver det börjar huset ta mer form då jag faktiskt orkar lite mer nu då barnen äntligen sover bättre. Jag har till och med börjat träna hyfsat regelbundet igen. Så det flyter på och är till och med riktigt fint i bland.

Några moln på himlen då? Såklart det är, vems liv innehåller inte det? Men jag orkar hantera dom på ett helt annat sätt nu. Kanske pga att jag sedan i höstas tränar medicinsk yoga. Det har på riktigt förändrat mitt liv till det bättre och gett mig ett annat lugn, även det helt fantastiskt.

Största molnet på vår himmel just nu är väll trebarnsfrågan. Japp. Jag har fått storhetsvansinne och längtar efter ett tredje barn. Detta samtidigt som maken vill sterilisera sig för han vill inte på något sätt gå igenom småbarnsåren igen. Hur gör man då liksom? Det här är ju inte en fråga där vi kan kompromissa precis. Jag förstår ju hans argument, helt klart. Det är dyrare, vi kommer få svårare att resa, det kommer ta ytterligare 3-4 år innan vi kan vara lite fria igen han och jag, jag mår inte så himla prima under graviditeterna, vi kommer fördröja starten av livet med två inkomster ytterligare ett år (det är rätt så knapert nu..), vi riskerar att inte orka som familj, det blir en ny trötthetsperiod när bebisen är ny (typ första året..), risken att få ett barn som inte är friskt och därmed spela med framtiden för de barn vi har, tänk om det blir två eller fler osv osv.

Men… Jag älskar småbarnstiden. Bebis. Jag skulle gärna vilja uppleva ytterligare ett barn nu när jag är så trygg i föräldrarollen. Tänk att få ge barnen gåvan av ytterligare ett syskon. Jag skulle älska att faktiskt kunna dela graviditeten och längtan med dom som nu är så stora att dom faktiskt förstår lite grann, särskilt LillaStora E. Tre barn, det var så det såg ut i min vision av framtiden. Jag tycker att det saknas någon här hemma, familjen är inte komplett. Pengar är för mig inte viktigt eftersom jag inte behöver prylar eller aktiviteter som kostar något för att vara lycklig (maken är tvärtom tyvärr). Det som håller mig tillbaka är skräcken för att faktiskt riskera familjen är stor hos mig. Tänk om jag driver igenom detta och sen står vi där med tvillingar/trillingar eller ett barn med så stora behov att vi knäcks som familj. Är det värt det? Hur stora är riskerna?