Det finns hopp

Jag var hos min kontakt på Psyk i tisdags. Det är så gudomligt skönt att ha den ventilen och få det stöd hon kan ge. Bara stämma av att jag tänker rätt liksom. Som vanligt bekräftade hon mina egna tankar och funderingar samt tyckte jag gjorde det bra i situationen. Vi bestämde tillsammans att det är dags för en doshöjning av min medicin. För jag har liksom stannat i det nedre läget jag var i när jag slutade arbeta. Anledningarna är väll många men framför allt så beror det mest troligt på att jag inte kan träna, äta och sova på det sätt jag behöver för att ta mig upp av egen kraft. Dessutom är jag ju ganska mycket större nu och den tidigare dosen jag stått på blir ju allt mer utspädd för varje kilo jag växer. Det känns bra att förhoppningsvis få en lite knuff i rätt riktning och kanske därmed orka lite mer och då må lite bättre osv osv.

Annars är livet väldigt bra, vilket också är en anledning till doshöjning, det finns ingen uppenbar orsak till att jag mår dåligt, jag bara gör det fristående från resten av livet.

De senaste dagarna har vi haft besök av vänner igen. Det är så himla kul att träffa dom för mannen i familjen är en nära vän till min J. Men inte bara det. Jag känner honom också från tiden då jag lärde känna J för sju år sedan och dessutom så har hans fru, B, och jag verkligen funnit varandra senaste året. En kvinna jag aldrig trodde jag skulle ha så mycket gemensamt med men ju mer vi pratar och träffas desto mer gillar vi varandra. Så pass att det ibland är hon och jag som hörs mer än männen och det var vi som bestämde att de skulle komma hit 🙂 De har dessutom en dotter på 10 månader så det funkar fint att bara vara småbarnsförälder ihop. Dvs vara styrda av sov- och mattider och att inte kunna planera 🙂 Hur som helst har det vara två superfinal dagar. Vi har mest hängt i trädgården och den största utflykten blev en promenad ner på byn för att köpa glass. Det bästa för oss alla fyra var nog ändå kvällarna. Vi har kunnat lägga våra barn att sova för att sedan sitta och prata som vuxna människor, utan att behöva springa iväg efter barn hela tiden.

Oavsett hur roligt det var tar det på krafterna och jag är nu helt slut. Har därför bestämt att jag blir i soffan hela dagen och mannen får underhålla lilla E. Jag ska se på film och virka, kanske orkar jag gå med och bada i kväll.

Just det. Var hos bm igår. Var en ersättare då min ordinarie har semester. Hon var väll också ok men inte mer. Saknar min bm M 😦 Det mesta var bra även om jag tyckte sockret låg lite högt, 7,5! men det är
fortfarande inom ramarna för vad som är ok. Sf mått var 31 cm och låg lite över medel, samma som med lilla E. Däremot glömde hon att ta blodvärde så jag ska ringa idag och be om remiss till vc hör i byn. Vill kolla att det inte sjunkit ytterligare. Jag tog upp frågan jag hade om bebis bukmått på ultraljudet och hon lyckades lugna mig. Läkaren som gjorde ul är väldigt duktig och har inte han sett något så är det med stor sannolikhet inget fel heller. När hon kände på magen så konstaterade hon också att bebis är helt normalstor så någon megabebis tyckte hon inte att det var frågan om. Jag nöjde mig faktiskt med det. Mest för att jag dessutom inser att om det nu är något som är fel så kan inga ultraljud i världen förändra det. Det är som det är ändå. (Wow på att lyckas tänka så, stort framsteg!)

Nu ska jag vila vidare. Kram på er alla!

Annonser

Varm

Har mått bättre sedan jag fått vila lite mer men i fredags åkte vi till stranden och jag missade därmed eftermiddagsvilan. Var helt knäckt sedan och i lördags mådde jag så dåligt att jag inte ens orkade ta hand om lilla E. Tur att hon har en pappa också, som kunde ta henne med ut på byn och äta glass medan jag fick vila hemma istället.
Värmen som kommit nu är verkligen en katastrof för mitt humör och mående. Kliet i benen blir etter värre av värme så sömn är något jag får hoppas på men inte kan räkna med. I natt sov jag faktiskt gudskelov. Med hjälp av 2 st Lergigan, kylklampar i sängen, korsdrag och en bordsfläkt riktad mot fötterna. Ett sånt jäkla meck för lite sömn 😦
Illamåendet har gudskelov lagt sig lite. Hon har väll flyttat sig igen och trycker kanske inte lika mycket längre. Men det är trångt i magen och jag får inte plats med så mycket att äta om jag inte ska riskera att få det i retur. Är glad att jag inte väntar tvillingar, det räcker gott med en där inne.

I övrigt känner jag mig ensam och låg. Ser att vi är fler som känner så just nu. Saknar vuxenkompisar, saknar att ha nära till familj, orkar inte åka någonstans och inte har vi råd heller. Det blir så tydligt när det är sommar och varmt, isoleringen som lätt kommer med graviditet och små barn. När orken tryter och det är enklast att hålla sig hemma. Ser fram emot att få lillskrutt på utsidan och kunna börja känna mig lite rörlig och pigg igen. Då ska vi resa!

Fortsatt illamående

Jaha. V.30+5 idag och illamåendet verkar vilja stanna trots envisa försök att bli av med det. Som en ovälkommen gäst som inte fattar att gå hem :-S

Jag ringde mvc idag pga just illamåendet, tröttheten och allt det andra. Bm jag pratade med var ganska säker på att det handlade om att min kropp protesterar mot för högt tempo och vill att jag ska vila. Så jag vilar. Igår kom mamma och K hit för att leka med lilla E och idag har hon varit på förskolan. Just nu ligger vi i soffan och ser på film. Eller lilla E som vägrade sova har förstås somnat här bredvid mig och jag bloggar.

Tyvärr har även livsångesten slagit sina klor i mig nu när jag mest gör ingenting. Ifrågasättandet av allt jag har och vad jag valt. Längtar ömsom till fjällen och ömsom tillbaka till Lund. Det är verkligen urjobbigt att flytta så här mycket och jag saknar våra vänner på de två orterna.
Idag tog jag mig ändå ut och cyklade till Apoteket. Fick äntligen köpt ett träningsgummiband och har faktiskt gjort några rygg- och bäckenövningar idag. Dessutom bakade jag piroger till lunch. Så lite livsandar har jag. Bara att göra de enkla övningarna livade upp mig 🙂 Illamåendet gör det tyvärr svårt att vara mer aktiv med promenader och sånt.

Enda positiva är väll vikten. Står stilla på 73,6 kg just nu och ligger därmed 3,5 kg lägre än med E samma vecka. Skönt!

Läget just nu och veckan som varit

V.30+3 idag. Ligger i soffan och glor, andas lite lätt flämtande och mår illa. Hjärtklappning vid minsta lilla ansträngning, yrsel och matthet. I går kväll hängde jag över hinken nån timme också innan jag somnade, sjukt illamående men det blev inte mer än så. Japp, så är läget just nu. Inte så himla bra med andra ord.

Orsaken är väll de senaste tio dagarna. Fredag: Midsommarfirande på annan ort med fina vännerna.
Lördag: midsommardag med kalasförberedelser och släktinvasion i form av svärföräldrar (urk), min syster som är hemma från Australien (underbart!) och min mamma och hennes man (mysigt). Mamma och K har hyrt stuga så de har inte bott här men svärföräldrarna stannade lördag-måndag. De tär verkligen på mitt tålamod, som är obefintligt när jag från början är så trött. Nåja.
Söndag: var det stort kalas för vår lilla fina tjej som fyllde 2 år! Så stor, så stor! Min moster och morbror, kusiner och kusinbarn kom ❤️
Måndagen som var den riktiga födelsedagen firades hemma i lugn och ro efter att svärföräldrarna åkt hem. Mamma och K stannar i två veckor och min syster har varit kvar hela veckan så vi var ändå några som åt tårta igen. Lilla E lärde sig snabbt att säga ”Tåta!” Meeja tåta!” 😀
Tisdag for vi iväg på jordgubbsplockning och fick med oss 30 liter hem.
Onsdag var det bilbesiktning och sedan fullt upp hela dagen med saftkokning, syltning och rensning. En Lundakompis till J kom på middag och vi grillade och åt gott. Mysigt men här började jag krokna lite.
Torsdag kom mamma och K för att ta hand om lilla E. Jag och syster for på tippen två gånger med en massa skräp och tvättade bilen som inte sett en tvättsvamp eller dammsugare på närmare ett år. Vi sydde också upp gardiner i vardagsrummet och jag passade på att städa vårt 200 kvm stora hus efter alla kalas. Hela kroppen skrek vid det här laget efter vila, ont i fogar och under fötter.
Fredag åkte vi på utflykt på Göta Kanal med båtarna som går där. Jag satt vid det här laget strandad i en stol med hjärtklappning.
Lördag (igår) så gick det inte längre. Jag låg i soffan hela förmiddagen medan min fina syster sydde och fixade med gardinerna i lilla E’s rum och satte upp den taklampa vi köpte till henne i januari. Planen för eftermiddagen var besök på flygvapenmuseumet. Här kastade jag in handduken och stannade hemma i lugn och ro. Låg på soffan med stark ångest och för första gången sedan 2010 längtade jag efter en Stesolid. Att bara få släppa på stressen i kroppen och kunna domna bort en stund. Lyckades ändå vila lite innan familjen kom hem igen. Fick mat av mamma och sen på kvällen kunde mannen och jag äntligen ha en liten stund för oss själva. Vi stoppade fröken plupp i säng och kurade sedan ihop oss i soffan och såg på film. Så välbehövligt med lite närhet efter en hektisk och social vecka. Visst, läser man igenom ovanstående låter det inte mycket. Men när jag redan är trött och tung blir det för mycket. Och hela tiden ska den lilla 2-åringen också tas omhand. En liten tjej som blir orolig och mammig när jag inte mår bra. Så klart. Men hon har haft en fantastisk vecka men massor av vuxna att leka med 🙂

Ovanpå allt så fick jag ett dödsbesked dagen för midsommar. En kär kollega och vän från tiden jag bodde i Skåne med förra sambon har gått bort i cancer. Och dessutom oroar jag mig för skrutten i magen. Inte bara lite oro utan det gnager något förskräckligt. Det är senaste ultraljudet som oroar mig. För ett mått var rejält avvikande och det var bukmåttet. Allt annat var perfekt till veckan men bukmåttet var ca 3 veckor före. Jag har nu förstått att det mycket väl kan tyda på att det är något allvarligt fel med njurar eller något annat organ i buken. Även om läkaren sa att allt såg fint ut så oroar jag mig så klart. Just nu är det inget vi kan göra så jag försöker hålla mig lugn. Men jag ska till bm nästa tisdag och tänkte ta upp frågan om ett nytt ultraljud för att kontrollera just detta. Skräcken för att vår lilla tjej i magen kanske inte klarar sig utanför mig är stark.

Planen framöver är i alla fall att vila, vila och vila. Syster som har gjort så mycket här hemma i veckan åkte hem till Stockholm idag. Mannen har tagit lilla E ut på byn för en fika och jag vilar som sagt. I veckan ska lilla E på förskolan några dagar och utöver det är mamma och K här så jag hoppas de orkar aktivera henne lite för jag är ingen rolig mamma just nu. Mannen har jobbat massor förra veckan och det kommer bli samma denna vecka, kvällstjänst nästan varje dag. Men sen har han semester! Äntligen!

Utbrytningsförsök?

Inte för att jag tror det på riktigt men idag har det verkligen känts som om tösen i magen gjort sitt bästa för att gräva sig ut nedtill. Det ilar, skär, trycker och stramar. Så fort jag reser mig eller rör mig snabbt så drar magen ihop sig och pressar nedåt. Inga onda sammandragningar men det är bra tryck i dom. Antar att hon börjar tycka det är trångt där inne nu och försöker lägga sig tillrätta för att få mer plats. Och vill hon sjunka ner lite så inte mig emot, då kanske jag kan få lättare att andas ett tag.
Utöver det så var det ingen bra dag, idag heller. Är trött och har ont precis överallt. Känner mest för att bara gråta och sova. Jag som älskar att vara gravid! Som förundras över miraklet i min mage och är innerligt lycklig över min fina lilla familj. Det är som två skilda plan i mitt medvetande de här två delarna. Den ledsna delen hör inte ihop med livet som är här idag. Den hör ihop med att jag har ont och inte kan ta hand om mig som jag behöver. De där grundstenarna; äta, sova, träna. De fallerar. Jag mår för illa, har för ont och sover för dåligt för att kunna helt enkelt. Gör så klart mitt bästa på alla punkter men det räcker inte på långa vägar. Jag har full förståelse för att jag inte kan och orkar mer nu, det är bara synd att jag inte kan må bättre.

Nu ska i alla fall laddas för midsommar med fina vänner och sedan 2-årskalas med tjocka släkten. För på måndag fyller lilla E 2 år! Jag tror och hoppas att de här sakerna ska fylla på med energi istället för att dränera mig. För jag känner mig ensam. J har jobbat mycket på sistone vilket gjort att jag varit själv hemma på dagarna och sedan själv på kvällarna med lilla E. Och jag har inte lärt känna någon här än så jag blir lite isolerad. Längtar därför extra mycket efter alla besök vi ska få i sommar. Det blir toppen!

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S

Ledsen och nere

Direkt efter Stockholmsresan så for vi till Öland över helgen. Fint och mysigt men herregud ett sådant flängande det är på oss. Nu var det här planerat sedan länge och mannen ville verkligen åka så vi for. Sen lämnade vi honom i Kalmar på söndagen då han skulle tävla och så körde fröken E och jag hem. 4 timmar i bil gick faktiskt bra för henne men mycket film blir det..

Så sedan i söndags är vi äntligen hemma igen. Och nu vägrar jag åka någonstans innan bebis är ute och blivit någon månad. För jag orkar inte. Rent fysiskt är det förstås tungt men det riktigt jobbiga är den mentala biten. Det sliter på mig att flacka omkring, särskilt nu när jag ändå är i en svacka. Då blir det extra viktigt för mig att kunna ha någon form av rutin med mat, träning, sömn och att få ha ordning runt mig. Resandet havererar det mesta av allt jag behöver samt att hemmet ser ut som något jag inte vill bo i då vi inte hinner hålla efter ordentligt.

Igår eftermiddag fick jag ett riktigt bryt då jag var tvungen att tjata upp mannen ur soffan där han parkerat sig. Jag skulle iväg och behövde göra mig klar, han hade somnat och lilla E var nyvaken och hungrig. Efter fyra tillsägelser om att komma och hjälpa mig fick jag till slut ryta åt honom att för i helvete komma upp ur soffan! Fy tusan vad trist det är att vara som en dålig morsa år sin sambo. Så jag var ordentligt sur igår. Han fattar inte alls och kunde inte prata om det när jag tog upp frågan. Han tycker jag ska vara mer tydlig med att det var bråttom… Ja, ni ser. Han är lat helt enkelt. Och fattar inte att allt han inte orkar eller känner för måste jag göra. Blir så förbannad! Omoget är vad det är.

Samtidigt vet jag att det ofta blir så här när jag mår dåligt. Istället för att ta över och dra lasset så deppar han också ihop över det faktum att jag är deppig. Över att han känner sig så maktlös och över att han inte kan göra något för att få mig att må bra igen. Han känns då mer som en kvarnsten runt halsen än ett stöd tyvärr. Är inte så mycket han kan rå för hur han reagerar men vi måste jobba på det. Han kan inte bara sätta sig apatisk när jag faller. Och han vill liksom bara att jag ska må bra igen och ser inte kopplingen till att vägen dit kanske går via disken/tvätten/dammsugningen.

Oavsett vad så är jag låg nu. Vill inget, gör inget, orkar inget. Kan inte sova för att det kliar så infernaliskt i benen och är varmt, orkar inte träna för att jag inte sover osv. Hade jag varit utan lilla E så hade jag krupit ner under täcket i soffan och bosatt mig där några veckor. För det är vad jag mest vill; stänga ute världen en stund och bara läkas.

Det får bli en modifierad variant istället. Mycket vilotid när E är på förskolan, mer avlastning från mannen, tidiga kvällar och komma igång med promenader och Yoga igen. Och så får det ta lite tid. Var hos psyk idag och blev sjukskriven till september. De höll också med om att vi väntar ut detta. Höja dosen är ju inte aktuellt utan nu provar vi vila och stabilitet. Dvs anledningen till att de sjukskriver mig. En sådan här nedgång kan inte stressas ur helt enkelt. Jag kommer må sämre en period men det går över, bara jag tar hand om mig som jag ska.