27:e maj. Hopp?

v.7+4?

Natten till idag vaknade jag och var hungrig! Så som jag gjort hela graviditeterna med tjejerna! Och idag har det varit blodfritt hela dagen, inte ens en liten genomskinlig flytning. Då har jag ändå fortsatt att bära jord och även grävt mängder med gödsel till trädgården hela dagen. Orkar ganska bra men är ändå matt i kroppen märker jag. Märkligast var nog ändå att i morse när vi…ehhhh…höll på med vissa aktiviteter så kände jag plötsligt livmodern. Eller snarare att något i apelsinstorlek flyttade sig i buken.

Så….gravidappen jag avinstallerat är återinsatt. Och hoppet har stigit igen. Tyvärr kanske men det är väll ändå lugnast så. Vad har vi för glädje av att jag går och är ledsen i förväg? Så kanske, kanske, kanske kan det vara så att jag får bli mamma igen i januari!? Snälla, kan det få vara så.

Annonser

26:e maj. Varför börjar det inte?

Väntar. Gör fortfarande vad jag kan för att provocera fram det. Jag vill ha det avklarat, bli normal och få försöka igen! Idag körde jag om igen ett extra tungt styrkepass och hoppas på att det ska ha effekt. Tänkte tömma bilen på de stora jordsäckarna maken köpt senare också. Problemet är att ju mer jag gör utan att något händer, desto större blir hoppet om att allt kommer gå bra ändå. Men alla graviditetssymtom förutom de ömma brösten är borta. Det gör allt mer ont vid livmodertappen och har börjat att stråla ner på insidan av låren nu på eftermiddagen. Vid fyra tillfällen, varav två i går och två hitintills idag, har det kommit slemmiga flytningar med ljusrosa strimmor i. Igår var där till och med ett litet koagel. Jag går med blöja på och långa tröjor, vill inte lämna huset utan ”missfallskittet” (=stora bindor, rena trosor och cyklokaprontabletter) och i hallen står en väska packad innehållande ombyten till tjejerna, några festis och ett paket kex, om vi skulle behöva åka in mitt i natten pga störtblödning.

Fan, jag hatar det här!

Skräcken, förutom all missfallsångest, är att mannen inte vill försöka mer. Han ville ju inte från början men har gått med på fler barn för att han sett hur stor min längtan är. Men villkoret var att det skulle vara en bra graviditet och ett friskt barn. Men nu är han orolig för att det bara kommer vara jobbigt. Vilket det naturligtvis är just nu. Och han har massor av farhågor om ett barn med särskilda behov.

24:e maj, Livet i limbo

Måndagens vul var tänkt att ge mig ett svar; antingen var jag i v.11+0 vilket var högst osannolikt, eller så var jag i v.6+6 enligt senaste mens, alternativt så fanns det ingen där inne. Som så många andra fick jag istället gå ifrån mitt ultraljud och varken veta bu eller bä.

Besöket började med att hon kände på livmodern och därpå rynkade pannan. När jag var där när jag väntade lilla H så sa hon direkt att livmodern då stämde väl överens med den vecka jag var i. Så började hon ultraljudet. Direkt såg vi en liten böna på skärmen med pickande hjärta <3. Men jag såg lika snabbt att hinnsäcken var alldeles för liten. Så där liten att pyret låg och trängdes utan särskilt mycket mörk yta runt sig. Och mycket riktigt så mättes allihop åt skogen fel. Pyret var 6+3 vilket ändå får anses vara godkänt även om jag inte varit med om det med mina andra två barn som i stället haft för vana att ligga någon dag på plussidan när de mätts. Dessvärre var fostersäcken bara i storlek av 5+4…. Det som bekymrade henne ytterligare var att allihop var väldigt nära livmoderhalsen. Dvs det kunde vara så att alltihop var på väg ut. Dock påpekade hon mycket noga att fostrets hjärta slog och att det var i rätt storlek ändå. Det andra kunde hon inte säga något om. Det kunde gå illa men även gå bra. Dock satte hon inte upp mig på något återbesök utan önskade mig bara lycka till. När jag lämnat mottagningen insåg jag att det innebar att jag i värsta fall får leva i limbo till nästa ultraljud som är inbokat v.12+1 via mödravärden så jag gick tillbaka och bad om ett nytt besök om två veckor vilket jag naturligtvis fick. Vet inte om det var för att hon med stor sannolikhet anade att det inte skulle komma att behövas.

Så nu väntar jag. Jag har ju mått märkligt bra denna graviditet men hoppats på att anledningen varit att jag ätit bättre och även börjat med mina lergigan tidigt. Men nu undrar jag. Illamåendet är nästan borta nu och jag är ganska pigg igen. Brösten ömmar fortfarande men det går inte att klämma ut någon mjölk ur dom. Och det gör galet ont runt livmodertappen. Gyn sa att jag skulle vila och ta det lugn den närmaste tiden. När jag gick därifrån snurra allt i huvudet och jag var helt förstörd hela kvällen. I går morse vaknade jag med gråten i halsen och ångesten som en sten i bröstet. Men sen klarnade det. En varm dusch senare hade jag samlat mig och bestämt mig för att återta kontrollen över situationen. Jag insåg att vila bara skulle ställa till det för mig och göra mig rädd och sänka mig psykiskt. Istället tränade jag ett pass styrka, hämtade barnen på förskolan och grävde sedan upp potatislandet inför årets planteringar. Tanken är att skrämma ut pyret om det nu ändå ska ut. Är det en frisk graviditet så stannar det ju kvar oavsett men ska det ta slut vill jag hellre ha det avklarat förr än senare. I natt sov jag med en av yngstas kvarvarande blöjor och även i skolan idag var jag försedd med blöja på (hade mörka tights och klänning för att dölja det hela) och ombyte i väskan. Men inget har ännu hänt. Ont i livmodertappen gör det men inget mer. Maken har annonserat att han tänker ha sex med mig i kväll. Planen var i går kväll redan men modet svek mig. Dock är vi rörande överens om att det inte är hållbart att jag ska låta bli bara för att jag är rädd. Så i kväll blir det på det så får vi se vad det leder till.

Konstigt nog är jag samlad och lugn förutom skräcken för en störtblödning. Antar att det ändras när allt är över. Just nu har jag nog bara gått in i överlevnadsläge och koncentrerar mig på de praktiska sakerna jag kan styra över.

Två missfall. Den erfarenheten hade jag inte hoppats på att få, även om jag förstår att jag har åldern emot mig, jag är ändå 39,5 år ganska precis i dagarna. Men jag har haft så lätt att bli gravid innan, och det var inte så länge sedan ändå. Visserligen har jag obegripligt lätt att bli gravid nu med eftersom båda månaderna vi gett det en chans lett till en graviditet men det verkar ju inte gå hela vägen. Frågan är hur många fler försök jag orkar ge det? Och även om klockan tickar enormt högt inom mig så kanske det är klokt att ta en paus efter detta och låta kroppen och själen vila lite. Jag orkar nog inte fler missfall än så här på rad. Kan nästan se fram emot att vara ogravid och inte behöva oroa mig eftersom jag inte bär på något jag kan förlora. Vilket också är en intressant känsla. Kanske är det så att detta inte leder till något barn. Istället kanske det leder till insikten att jag känner mig färdig. Att jag är nöjd med de underbara jag fått och istället kan njuta av att inte behöva vara gravid med allt vad det innebär. Jag är övertygad om att mitt liv är komplett ändå. Jag tänker INTE jaga mig blå över ytterligare ett barn. Detta är och ska vara en bonus. Blir det inte så fokuserar jag på det jag har. Och bär med mig erfarenheten i mötet med de många kvinnor jag kommer träffa genom mitt arbete på gyn när jag är klar sjuksköterska och sedan i framtiden som barnmorska.

Jag hoppas att jag kan hålla kvar vid den tanken framöver också. Och att det hela slutar med ett varmt och levande knyte i min famn eller ett totalt lugn i beslutet att sluta försöka.

22:a maj, Nervös

Vul idag kl 13.15. Är så nervös att hjärtat hoppar dubbelt så fort och magen är en historia för sig. Grubblade dessutom en hel del i går kväll på om det är rätt att göra det här ultraljudet. Vad utsätter vi våra barn för egentligen? Men. Nu är det bokat och jag tror det är bra för oss alla att få veta hur det står till där inne. Är livrädd för beskedet att det är tomt eller för litet och utan hjärtslag. Orkar inte. Ganska nervös för det omvända med, att det kan vara fler än en. Det finns flera faktorer som höjer risken för det just nu: genetik (min mamma födde tvåäggstvillingar), min ålder (fyller 40 år i november) och att jag månaden innan hade missfall (ska tydligen öka risken gången därpå). Hu.

Men, det är bara att göra. Hade så gärna haft maken med mig bara men han håller i en kurs idag så det var omöjligt att ta sig ifrån jobbet. Eller, omöjligt är det ju inte. Men folk åker från hela landet för att närvara på den här kursen som är må-ons så det hade ställt till det för väldigt många fler om han åkte bort några timmar. Och jag fixar detta. Heja mig!

2:a maj 2017

Kanske dags att skriva lite igen. Detta är ju trots allt min sida om barnlängtan och nu är det faktiskt, helt otroligt och ofattbart dags igen! Ja. Jag är gravid! Igen!

Hur har detta gått till då kan man ju undra? Tja, på det gamla vanliga sättet. Maken var ju länge en stark motståndare till fler barn och fram till i höstas var jag enig med honom i att jag inte orkade mer. Men så hände något. Jag landade i tillvaron här och barnen blev större. Min längtan växte sig enorm. Så efter många diskussioner, förtvivlan från oss båda och även ett besök i familjeterapi så var han med på tåget. Och obegripligt nog så tog det sig på en gång nu igen! Jag slutade med mina minipiller 1:a mars och blev gravid ägglossningen därpå. Tyvärr var det bara ett mycket svagt plus på BIM den 3:e april och med efterföljande blödningar dagen därpå kunde jag konstatera att det var ett mycket tidigt missfall. Väntat då tröttheten gav vika dagen före och testen var så svaga. Nu idag, fyra veckor senare, sitter jag dock med ett mycket starkt och fint plus. Missfallet förra månaden gör tyvärr att jag är lite halvljummen i min glädje. Att maken inte reagerar så positivt gör inte heller saken lättare precis. Tror nästan han fått kalla fötter men det är ju så dags nu det. Nåja. Går det på ända denna gång med så orkar jag nog inte mer. Mitt humör är vansinnigt, hormonerna lever rövare i kroppen direkt, och jag är väldigt trött. Det här är inte bra för vår familj. Och att få missfall vet ni alla också hur tungt det är. Och med tanke på hur fina barn vi redan har så är jag beredd att kasta in handduken rätt snabbt på detta.

Att jobba under tidspress, 10 dagar till bf

Det är lustigt det här med att få saker gjort. Jag jobbar helt klart bäst när det börjar bli lite stressigt 🙂
I helgen har jag haft mamma och hennes man här så jag och J har kunnat göra lite grovjobb hemma. Bl.a. har vi tömt några rabatter i trädgården och även skördat allt i grönsakslandet. Var lika bra att göra höst i trädgården på en gång för jag tvivlar på att vi får det gjort sen.. Några vändor till tippen blev det också för att dels slänga allt vi grävt upp och sågat ner i trädgården men också för att slänga lite från våra förråd. Vagnen vi har haft till lilla E åkte nu. Den satt ihop med hjälp av tejp och buntband, hade punktering på två däck (igen) och drog snett. Men så har den också åkt både flyg och tåg en hel del senaste två åren. Istället fyndade vi en ”ny” Emmaljunga kombivagn. Från 2006 så nyare än den gamla iaf 😉 Vi har dessutom skaffat syskonvagn. Velade en massa kring det men när jag såg en bra, vad den nu heter, på blocket för 1300 kr så slog vi till. Den är lite sliten men helt okej. Och eftersom mannen har bilen till jobb varje dag så tror jag vi kommer ha nytta av den för att kunna gå de där 2 km till affären eller öppna förskolan. Annars säljer vi väll den igen. Nytt babyskydd är iaf införskaffat då det gamla blir 8 år nu i höst. Uttjänt med andra ord.
Vi har också äntligen satt upp en grind vid trappen och kan nu ta bort de flyttkartonger som vi haft som spärr sedan vi flyttade in. Ytterligare en grind är beställd och kommer i veckan. Frysen är nu dessutom full med färdiglagad mat istället för hela köttbitar och fiskfiléer. Och mitt virkprojekt är klart! Filten jag skulle gjort till lilla E är klar!

IMG_2941.JPG

Har orkat oförskämt mycket i helgen faktiskt och är innerligt tacksam att jag kan och tål så pass mycket nu i slutet.

Jag var föresten hos bm i fredags. Allt var prima. Blodvärdet hade stigit till 126 igen så det känns toppen. Kanske därför jag orkar lite mer förresten… Magen växer i alla fall som den ska mitt på medelkurvan, blodtrycket var fint och bebis verkar må prima. Hon kunde dock bekräfta att hon ligger bra högt fortfarande. Hon kan lätt trycka in händer mellan bebis huvud och mitt blygdben. Och där ligger hon och roterar fritt åt olika håll, gudskelov med huvudet nedåt hela tiden. Livat värre därinne med andra ord men jag älskar det ❤

Annars kämpar mannen och jag på med profylaxövningarna. Vilket resulterade i gråtfest istället för övningar häromkvällen. Mannen är nämligen oerhört frustrerad över att jag inte kan lyssna på honom och låta han hjälpa mig utan istället blir arg och stänger ute. Efter lite analyserande och grävande i mitt innersta så var jag tvungen att konstatera detsamma som ställde till det förra förlossningen: jag saknar tillit. När mannen ber mig lita på honom och barnmorskorna känner jag mig som ett frågetecken. Han skulle lika gärna kunna be mig lägga handen på en glödhet platta och påstå att jag trots att jag vet att man bränner sig så kommer jag inte gör det denna gång. Jag har verkligen rannsakat mig själv de senaste dagarna och inser att jag är mer skadad av mina tonår än vad jag vill erkänna. Att både mamma och pappa försvann när jag var som mest sårbar och behövde dom som mest har satt sig djupt. Att det sedan fortsatte så i flera år, gång på gång, gör ju inte saken bättre. Nu kan inte de rå för att pappa blev svårt hjärnskadad eller att mamma inte kunde räcka till för oss alla fyra, sin skadade man, jobba, ta hand om mormor och sedermera morfar som också blev hjärnskadad i en annan olycka ett år efter. Men känslan och verkligheten blev att de inte fanns där. Det fanns bara jag om något skulle bli eller klaras av. Ett antal otrogna svin till pojkvänner på det har ju inte gjort något positivt för tilliten heller precis. Så jag skyddar mig genom att vägra luta mig mot någon. Då kan jag inte heller falla om de försvinner eller fallerar på annat sätt. Samtidigt går det åt mängder med energi varje dag till att vara livrädd att mina nära och kära ska ryckas ifrån mig. Om mannen är sen från jobb tex så är han redan både död och begraven och jag börjar fundera på vart jag och barnen ska ta vägen. Eller att be mamma komma hit. Tänk om det händer något på vägen! Då är det mitt fel eftersom hon inte skulle varit på vägarna om inte jag bett henne. Dessutom är jag livrädd att mina barn ska ryckas ifrån mig.
Jag ska till min kontakt på Psyk i morgon som tur är och jag ska försöka ta upp det här. För dels är det kämpigt för mig och familjen att leva med men jag vill inte föra över min livsångest på lilla E och skrutten.

Oavsett vad så har jag ändå lite kort om tid att komma tillrätta med det innan förlossningen. Så jag måste bara lita på dom. Eller i alla fall tänka att jag litar på dom. För jag klarar det inte själv, jag behöver känna mig trygg och omhändertagen, så är det bara. Testade faktiskt att tänka "jag litar på honom, jag litar på honom, jag litar på honom" förra gången vi tränade andning och mannen knep mig i låret. Och det hjälpte! Jag kände mig lugnare och tryggare. Sen så insåg jag också att om jag samtidigt kniper honom hårt, hårt, hårt i handen eller armen så känns det också bättre. Dela med sig av smärtan helt enkelt ;-P

Avslutar med magen. v.39 (38+3)

IMG_2952.JPG

Tror det hjälper

Rastlösa som vi är packade vi in oss i bilen i lördags och åkte till min mamma på Ekerö. Min syster är ju kvar i Sverige ännu så jag ville hinna vara lite mer med henne. Dessutom vill mannen alltid hitta på en massa och jag orkar inte riktigt. Så vi åkte och det suveränt. Lilla E har fått leka med mormor, moster och mormors man. Jag har fått vila lite och F har kunnat turista i stan. Mycket bad har det blivit och dessutom faktiskt en heldag på Skansen. En halvtimme in på Skansenbesöket undrade jag hur jag tänkt egentligen, backarna gav mig massor av sammandragningar och kramp i ryggen. För att inte tala om hur andfådd jag blev. Men efter att mannen hjälpt mig upp genom att lite lätt knuffa mig framför sig så blev det bättre. Helt absurt egentligen, att behöva bli knuffad upp för backarna. Trodde jag aldrig att jag skulle behöva!

Nätterna har dock varit jobbiga eftersom vi glömde lilla E’s resesäng hemma. Vi har därför delat säng alla tre och det har ovanpå allt varit väldigt varmt. Kliet i benen var helt vedervärdigt så i natt tog jag en dyna från utemöblerna och lade mig i ett annat rum, under ett vidöppet fönster och med fläkten på. Då fick jag äntligen sova.

Det jag ändå skulle komma till är att jag mår bra! Trots att det bara blev en mellandag hemma med vila innan vi åkte iväg så känns det ok. Visst är jag trött men absolut inte panikslut mentalt. Förhoppningsvis är det tabletterna som börjar göra verkan. Jag brukar ju känna av effekt inom en vecka. Eller så är det en placeboeffekt men jag struntar i vilket, bara det fungerar. Så nu känner jag lust och ork att röra mig mer igen samt lite mer vilja att hitta på aktiviteter så som att ordna hemma inför bebis ankomst. Hoppas det håller i sig nu.

Bebis i magen har annars bestämt sig för att byta läge något och ligger därmed och trängs något gräsligt. Känner mig otympligare än på länge. Dessutom samlar jag rejält med vätska nu. Förra veckan var det +2 kg och denna ytterligare +2,5 kg. Bekymrar mig lite med tanke på att det kan vara tecken på havandeskapsförgiftning så jag tig blodtrycket hemma hos mamma och det låg på 120/70 så helt ok. Bara vätska alltså. Skönt. Men vikten som legat lägre denna graviditet har därmed spurtat ikapp förra graviditeten och jag ligger nu på +18 kg, suck. Nåja, som sagt är det mycket vätska så egentligen spelar det ingen roll. Och jag kan inte påverka det så mycket ändå. Inte utan att det skulle kosta på för mycket i alla fall. Det är liksom inte aktuellt att gå hungrig, illamående och trött bara för att undvika något extra kilo. Jag tar det sen, när lillskrutt är ute.