Hon är här!

Kl 23.50 igår kväll föddes ett stycke lillasyster. Förlossningen gjorde ont så in i helvete men det fick snabbt. Fick första känningarna vid 9-tiden i går morse men hade riktigt jobbigt ont först vid 18-tiden. Kl 20 blev det riktigt jobbigt och jag snyftade mig igenom värkarna. Bilfärden in var inte rolig alls. Väl framme tog jag mig inte in av egen maskin utan fick åka rullstol för det kom nya värkar hela tiden. Vi anlände strax efter kl 21 och jag var då öppen 5 cm och tappen var totalt utplånad, inte en enda kant kvar. Jag fick snabbt lustgas och sedan kvaddlar. Bm släppte inte iväg J att parkera om bilen eller hämta våra väskor för nu gick det fort. Och värkarna kom tätt och var långa. Alltså så pass att jag hade 2-3 värktoppar/värk och bara 20-30 sekunder från att en slutade tills nästa började med full styrka. När jag kände krystvärkarna kunde jag knappt tro att jag skulle krysta redan och ganska snart var hon ute. Jag hade enorm nytta av profylaxen vi övat på och mannen och jag arbetade strålande tillsammans. Bm var också underbar och trygg. Jag litade på dom!

Ut kom i alla fall Hannah. 4300 gram och 53 cm lång. En stadig dam med andra ord 🙂 jag fick upp henne i famnen men de var tvungna att gå iväg med henne sedan för andningen var inte bra. De blev borta 1,5 h och hon fick då andas i en cpap tills syremättnaden blev bättre. Otäckt och jobbigt men skönt att de har koll. Nu är hon bra syresatt av sig själv men knorrar något förfärligt hela tiden. Tydligen pga den omogna andningen.
Vi verkar ändå få åka hem idag om allt ser bra ut på kontrollen. Vill hem till lilla E och vårt hus.

Själv är jag ganska omtumlad men pigg. Vilken skillnad mot förra gången! Dessutom förlorade jag bara 400-600 ml blod denna gång och har faktiskt inte behövt sätta några riktiga stygn utan fått en liten bristning i mellangården som bm tråcklat ihop. Känslan av att vara totalt uppfylld av det nya livet som kommit till oss är inte riktigt här än. Men det kommer nog 🙂

Kärlek ❤️

Annonser

Svampplockning

Nä, inget barnafödande här inte. Magen fortsätter att dra ihop sig sådär hårt och pressa nedåt, å andra sidan har hon inte sjunkit än så det kanske är vad som händer. Annars är kroppen snäll med mig just nu tycker jag. Sover bättre än på länge och vilar mycket på dagarna, orkar inte så mycket. Kroppen laddar helt enkelt inför förlossningen, coolt.

Efter ett par bra nätter och med fröken Plupp på förskola två dagar vaknade jag trots allt ganska utvilad i morse. Så jag tog henne på cykeln och trampade iväg först till hästhagarna och sedan upp i skogen för att leta svamp. Lilla E är superduktig på att gå i skogen och tycker det är spännande med allt som växer. Tyvärr har hon inte lärt sig att gå runt pinnar och små träd utan trampar rakt igenom, varpå hon snubblar och river sig hela tiden. Efter ett tag blev hon ganska ledsen så jag fick bära henne. Tror förkylningen sänker henne lite fortfarande också. Fyra små stackars kantareller fick vi med oss hem i alla fall 🙂

IMG_2987-0.JPG

Väl hemma var vi helt slut båda två så efter lite mat lade vi oss i soffan för att sova. I 15 minuter låg hon stilla men sen började det krypa i kroppen på henne och hon kunde omöjligen ligga kvar. Hellre studsa och hoppa i soffan och på min mage.. Som tur var kom mannen hem tidigt och kunde ta över den spralliga tjejen. Hon for omkring här som en jag vet inte vad så till slut bestämde dom sig för att gå till lekparken och gunga. Det var hon med på och hade bråttom iväg. 3 minuter senare får jag ett sms, hon har slocknat i vagnen ❤ Lilla gumman.

Hon har det verkligen inte lätt nu. Det märks så väl på henne att jag inte mår bra eller orkar som vanligt. Och inte kan hon få igång mig heller genom att hoppa på mig. Hon vet att det är något på gång helt enkelt och kan inte slappna av. Om hon inte är med sin pappa förstås. Då är hon lugn, trygg och glad. Jag är så innerligt tacksam att vi har honom i vårt liv. Att jag inte gör det här själv. För kärleken mellan de där två är magisk