Profylaxkurs

Idag blev så i alla fall vår profylaxkurs av. Det är samma bm som håller i den vattengympa jag börjat på och som hade den storföreläsning om förlossningen som var på lasarettet härom veckan. Försökte beskriva henne för mannen innan genom att jämföra henne med Mia Skäringer och hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst” Han kunde inte riktigt placera det men nu efter vår kurs håller han med till 100%. Hon är med andra ord frispråkig, intensiv och jäkligt rolig samtidigt som hon är stark, auktoritär och stabil.
Oavsett vad så var det ett bra drag att gå kursen. Vi lyckades faktiskt identifiera problemområdena och vad vi ska jobba med. I mitt fall blir det vilan. Och tilliten till min kropp. Vi gjorde lite övningar och jag märker att jag får panik och direkt efter att en smärta slutat så börjar jag tänka att nästa värk (nyp i låret) kommer göra ännu ondare och det orkar jag inte och vill inte och kan inte och….så kommer nästa värk. Behöver verkligen kunna ta tillvara vilan. Mannen och jag känns dessutom mer som ett team nu än innan. Vi fixar detta! Tror jag. För fy fan vad ont det gör att föda barn.

Idag är annars en bättre dag. Mannen och jag fick möjlighet att prata och bara finnas till igår kväll och jag kan nu vila lite i hans trygghet. Sen att dottern ovanpå det hade en dålig natt gjorde tyvärr att jag bara sovit tre timmar och därför är zombietrött idag. Det blir lite extra choklad för att orka med dagen. På tal om choklad så pratade jag även med bm om viktuppskattningen på bebis, min oro och huruvida det finns några vetenskapliga belägg för att mycket kolhydrater i kosten gör bebisarna större. Hon kunde lugna mig rätt bra. Viktuppskattningarna stämmer dåligt generellt sett och nej, det finns inga vetenskapliga bevis för samband mellan min viktuppgång/kolhydratintag och bebisens storlek. Inte när man som jag är normalviktig från början och faktiskt äter rätt bra. Det ska till en kombination med högt BMI innan graviditeten, stor viktuppgång och dessutom någon form av uttalad eller dold insulinresistens hos modern. Hon tippade dock på att även denna bebis kommer ligga runt 4 kg men mest just för att lilla E vägde 3,8 och att jag själv, samt mannen, vägde däromkring. Inget jag kan påverka annat än att fortsätta äta så bra jag kan. Så jag ska försöka släppa de där tankarna nu.

Annonser

Fortsatt uppgivenhet och TUL

Vad tusan. Jag vill att det ska vända nu! På det stora hela kanske jag mår lite bättre. Jag aktiverar mig i alla fall lite mer och har varit på vattengympa och någon promenad. Dessutom har jag fixat lite i trädgården och sorterat lite kläder.
Kanske är det mest gravidhormonerna som ställer till det egentligen. Jag blir arg och ledsen på sambon för det mesta som inte blir precis som jag tänkt. Särskilt när han blandar ihop tider och dagar grovt, som i fredags då vi blev tvungna att ställa in profylaxkursen vi skulle på, pga att han dubbelbokat med möte på jobb. Trots att jag påminde honom om kursen minst fyra gånger dagarna innan. Då känner jag mig bortglömd, oprioriterad, övergiven, oälskad osv. För att inte tala om vad jag tror att han tycker om bebisen, dvs inte bryr sig alls. Min gravida hjärnas helt logiska slutsats blir dessutom att han träffar någon annan och det är egentligen något han ska göra med henne och så använder han bara jobbet som ursäkt. Så jag har varit arg och ledsen ett par dagar nu. Stackarn. Han som bara blandade ihop datum.

Annars har vi varit på ett privat TUL. Här i Östergötland görs bara rul och jag ville se att allt var ok. Egentligen hade jag bara bokat ett vanligt ultraljud i 2D, dvs de vanliga svart/vita bilder en ser. Men när jag lade mig på britsen så körde han igång med 3D och då var jag fast, fanns inte en chans att jag skulle säga ”nej, detta ville vi inte ha” Visst kostade det mer och det var säkert ett säljknep men vad tusan. Det var superhäftigt att få se så tydligt!
Han visade med all önskvärd tydlighet att det definitivt är en flicka 🙂 Hon ligger med huvudet ner och hon har det väldigt bra där inne. Så pass bra att hon ligger +19% på tillväxtkurvan *gulp* Han uppskattade födelsevikten till ungefär 4200 g om hon fortsätter på samma kurva. Blev rätt stressad faktiskt. Lilla E var ju inte särskilt liten när hon kom (3795 g och 53 cm) och hon låg på första TUL i v.32 -11% på tillväxten och på andra TUL i v.36 mitt på normalkurvan. Så om den här ligger +19% redan i v.29 kan jag ju bara undra vart det slutar…. Naturligtvis satte det igång alla gamla ätstörningstankar på en millisekund och jag anklagar mig själv för att äta för mycket, gå upp i vikt för mycket, äta för mycket sött osv. Först bestämde jag mig för att vara benhård resten av graviditeten och verkligen inte gå upp så mycket mer.
Men efter någon dag med illamående och matthet har jag samlat mig lite. Mest med hjälp av mannen. Som faktiskt ser att jag inte äter så illa och som påminner om att jag faktiskt behöver gå upp en hel del med tanke på hur mycket jag tappar sen. Insåg dessutom igår att jag hitintills faktiskt gått upp ungefär 4 kg mindre denna gång än med E så jag kanske inte kan påverka barnets storlek så mycket. Den lilla i magen har antagligen bara ärvt mer av sin pappas gener än vad E gjort. Han vägde ju ca 4500 g när han föddes. Och är 193 cm lång samt väger en bra bit över 100 kg som vuxen. Inte mycket att sätta emot sådana arvsanlag :-S