Slutkörd

Stockholm tur och retur över helgen, en förlängd helg då huvudanledningen var ett tandläkarbesök för mig samt en klippning hos ”min” frisör. Jag hade nämligen både tappat en fyllning i min ena tand och dessutom klippt mig själv med vår slöa kökssax. Båda delar såväl dumt som onödigt :-S
Oavsett vad så är jag nu hel i munnen och duktiga B kunde rädda håret så det nu är riktigt snyggt. Kortare än på många år men jag trivs förvånansvärt bra med det. Inte så konstigt kanske då jag efter graviditet och amning med E har tappat mängder av hår så större delen av det var slitet och tunt. Nu har jag ett tjockt och halvlångt hår. Trevligt att känna sig lite fin.

Men det är tungt att resa som nästan höggravid. Upp gick väll bra, då åkte vi bil med mannen bakom ratten. Men han åkte hem redan i söndags så vi tog tåget ner idag. Inte så många timmar men gudars så tungt att åka buss-tunnelbana-tåg-buss med tunglastad barnvagn och nyfiken 2-åring. En 2-åring som visserligen är väldigt lugn och lätthanterlig men det blir mycket klättrande på magen, många lyft och mycket gå.

Nu sover hon iaf och jag ska släpa mig i säng. I morgon väntar rygg- och bäckenskola på KK eftersom jag känner av foglossningen i ryggen. Gissar att resan jag gjorde idag inte är på listan över rekommenderade aktiviteter…

Annonser

Vänner

Ojojoj så trötta vi är i vår familj nu. De senaste dagarna har vi nämligen haft besök. Min fina vän S som bor i fjällbyn jag lämnade har varit här i tre dagar med man, döttrar och hund. Det faller sig nämligen så vansinnigt bra att hon kommer från en ort ungefär 15 mil härifrån och de är där åtminstone två gånger om året för att träffa familj och vänner. Nu när vi fått så stort hus så passade de på att komma hit.
Det har varit helt fantastiskt! Barnen är 3,5 år och 1,5 år, dvs det blir tripp trapp trull på våra ungar. Och som dom har lekt! Lilla E har varit helt lyrisk och dyrkat allt den stora tjejen gjort. Lilla A har mest hängt efter och varit glad. Mitt i allt kaos har vi hunnit äta gott, vara på någon utflykt och prata massor. Sen har vi alla sju däckat vid 21-tiden tillsammans med barnen. Lagom 🙂
Idag for de vidare och jag försöker återhämta mig. Det känns enormt tomt utan dom här nu men samtidigt så skönt. Lilla E har också varit helt slutkörd så vi har sett på film, sovit tre timmar på eftermiddagen, fikat, ätit middag och myst innan vi gick och lade oss för natten.
Men det här med vänner alltså. Så enormt viktigt och jag inser hur mycket jag saknar andra vuxna än J att umgås med. Jag hoppas att jag hittar några att vara med här i byn snart.

Nu ska jag också borsta tänderna och sova, det behövs kan jag lova.

Vi måste ha hamnat på Sveriges bästa förskola med vårt barn

Alltså, jag ska försöka ta det hela från början.

När det började bli jobbigt med situationen på jobb så berättade jag det för lilla E’s fröken A. Mest för att pedagogerna är några av de få andra vuxna jag träffar på en dag som jag kan prata med men också för att det har varit ledset hemma och att det är bra om de vet det helt enkelt, om det skulle vara så att E reagerar på det. A blev ledsen för min skull men försäkrade att det inte hade märkts det minsta på min fina unge. Skönt.

När jag sedan gick hem förra veckan och sjukskrev mig själv så berättade jag även det och vi har sedan hela tiden haft en dialog kring tiderna E varit där och de har så klart undrat hur det gått för mig, om det skulle bli en sjukskrivning eller om jag skulle säga upp mig. När nu sjukskrivningen blev klar så ville jag berätta hela bilden för dom. Så jag bad A om lite lugn tid som inte var i samband med hämtning/lämning. Hon blev glad och tacksam att jag ville prata om vad som händer och vi sågs därför lite efter förskolestängningen igår kväll.

Jag valde att lägga alla, eller i alla fall de flesta, korten på bordet. Om de återkommande depressionerna, att jag har en grundmedicinering med antidepressiva och att jag i och med situationen på jobb nu blivit sjukskriven för att inte hamna i en ny djup svacka samt undvika doshöjning. Jag berättade också om min rädsla för att de skulle tycka att jag var konstig eller sjuk för att jag äter medicin. Fina, fina A tog det hela så bra! Hon var innerligt tacksam för att jag berättade allt för henne, kunde inte förstå att människor skulle vilja döma någon för att denne äter medicin för depression och försäkrade mig om att ingen av personalen skulle tänka något sådant om mig för detta. Hon blev också arg och upprörd över att jag blivit utsatt för de här arbetsgivarna när jag nu är lite skörare för sådant. Vi pratade länge hon och jag. Vi är uppenbarligen väldigt lika i hur vi reagerar på livet och hur känsliga vi är för omgivningens tyckande  och mående. Jag kom också in på det där läkarbesöket i höstas då läkaren hävde ur sig att han hade skyldighet att anmäla till soc om han misstänkte att min dotter for illa av mitt mående och att jag därför känner en sådan lättnad när hon och de andra säger att de upplever lilla E som väldigt trygg och glad. Precis som många andra blev hon alldeles förskräckt över att han sagt så och förstod precis min panik och oro.

Hur som helst så bestämde vi att hon berättar för de andra pedagogerna så att alla vet. Hon lovade mig att ingen i arbetsgruppen skulle tycka att det var något konstigt eller dåligt, snarare att de skulle vara lika tacksamma som hon över att jag faktiskt berättar. Det ger ju också möjlighet för dom alla att förstå varför jag ibland kanske kommer behöva eller vilja ha lite mer hjälp än 15h/vecka fast jag går hemma och i deras ögon säkert ser både pigg och glad ut.

Hon avslutade med att ge mig en varm kram och igen tacka för att jag faktiskt ville berätta.

Så, som sagt: Jag tror bestämt att vi lyckats hamna på Sveriges mest kärleksfulla och harmoniska förskola.

Tack ödet för det!