Upp, upp, upp

Det går bra nu. Äntligen börjar det bli lite flyt i tillvaron efter de senaste 6 veckorna under isen. Kanske är det förkänslan av vår som gör sitt till, för att inte tala om det vikande illamåendet. Men framförallt tror jag det beror på att jag aktivt bestämt mig för att det måste bli bättre nu.
Idag tog jag en promenad på över en timme. Därefter vägrade jag bli liggande i soffan utan duschade, tvättade, fixade med datorn, läste lite och gjorde sedan mitt bålstabiliseringsprogram. Vad som helst i träningsväg är tusen gånger bättre än att göra ingenting. Efter att ha hämtat min miniunge på förskolan sov vi nån timme och har sedan bakat både semmelbullar och vanligt bröd. Mannen åkte och hämtade ett par soffor vi fyndat på Blocket och kom nyligen hem med dom. Medan han lämnade släpet har jag skruvat på ben och torkat av dynor. Efter att ha ätit kvällsfika och hängt en tvätt så sitter jag nu och väntar på att han ska komma tillbaka.

En helt normal dag alltså! Det är så fantastiskt skönt så jag kan knappt tro det. Att jag kan fungera igen. Visst höll jag på att kräkas på vägen hem från förskolan, och några yrsel och illamåendeattacker har kommit under dagen. Men vilken skillnad!

Dessutom börjar jag vara lite social igen. I morgon kommer en kär vän på besök en stund. På fredag åker vi till Sthlm för att fira mamma. På lördag lämnar jag pluppen hos mormor för en bubbel och pratkväll med bästa tjejerna. Andra gången på egen hand då jag träffar vänner utan Pluppen. Ska bli så galet skönt att bara få vara jag en liten stund. Nästa vecka kommer skånevännen upp till stan och sedan börjar jag jobba! Under våren är det dessutom ev tal om en weekendresa för min del med samma bästa tjejer som jag ska träffa på lördag. Mannen och jag ska åka bort en helg och jag ska vara med och fira skånevännens födelsedag här i maj. Då även en av mina fjällvänner kommer på besök.

Och så räknar jag ner till torsdag nästa vecka. KUB. Vill bara ha det gjort nu.

Annonser

Svärföräldrar

Herregud en sådan helg!
Svärföräldrarna kom i fredags och från första stund får vi hela tiden höra allt vi måste eller ska göra med vårt hus och vårt liv.

Tänk om de kommit hit och varit intresserade och glada. Frågat hur vi vill ha det och hur vi tänkt. Det hade varit trevligt. Istället måste vi rensa mellan stenarna på uppfarten, absolut plantera en murgröna runt det gamla döda äppelträdet, olja in den fina altanen, klippa det jättefina äppelträdet si och så, plantera lavendel utmed husväggen för att den blå färgen blir så fin mot huset och för allt i världen vara rädda om tapeten i köket för det är en dyr och fin tapet! Gaaaaahhhh! Jag som inte kan eller vill hålla käft för husfridens skull säger emot hela tiden för vi har ju inte alls tänkt så. Vilket får till följd att de blir väldigt ställda och osäkra. Inte för att det hindrar dom från att fortsätta tala om vad vi ska och inte ska göra, men ändå. Dessutom ger de väldigt gärna vårt barn en massa socker! Stackarn måste ju få saft/ketchup/kaka osv… Planerna på att köpa lördagsgodis till henne lyckades jag i alla fall sätta stopp för. Hoppas jag. De passade henne ett par timmar och vem vet vad de hittade på då?
Det är så tydligt att de inte kan kommunicera kring känslor, eller ens vettigt, och aldrig lärt sig hantera att deras barn är vuxna. Både mannen och jag går i taket så klart. Trist för det sätter sig i kroppen på mig med magont och spända axlar. Enda trösten jag har är att de är hyfsat gamla….
Hur som helst åkte de äntligen hem och jag har varit supertrött sedan dess. Mannen berättade inget om bebisen i magen och jag är lättad. Nu väntar vi till efter KUB. Som är i slutet av nästa vecka. Vet inte, har ingen bra känsla inför det. Inte för att det måste betyda något men ändå. Ska bli skönt när det är gjort.