Så kan jag äntligen sluta grubbla

Vi har velat kring om vi ska göra KUB eller välja fostervattensprov direkt. Detta av flera olika anledningar som jag väljer att inte gå in på här. Men vi vet var vi står och vad vi tänker att vi gör med resultatet i alla fall och det är det viktiga.

KUB är inbokat den 27:e februari, det bokade de direkt när jag ringde mottagningen i början av januari. Men eftersom vi inte kommer någon vart i våra funderingar hemma så ringde jag idag barnmorskemottagningen för att höra deras åsikt. Och då visar det sig att de inte erbjuder fostervattensprov som ett förstahandsalternativ. Om det nu inte finns kromosomrubbningar i familjen. Ultraljudet de bokade in mig på i v12+5 är inte ens ett KUB ultraljud i första hand utan det ultraljudet erbjuds alla oavsett ålder. Vill man att det ska vara ett KUB så tar man blodprov hos sin barnmorska och sedan säger man till när man kommer  på ultraljudet att de ska göra de mätningarna.

Och vilken lättnad! Det är alltså utom vår kontroll och det är så fantastiskt skönt att inte behöva fatta besluten själv i sådana här lägen.

Så nu ska jag slappna av, och hoppas på bra siffror på KUB. Hoppas bara mannen kan följa med.

Annonser

Är det nu det vänder? Och att jag inte vill berätta

v.11 (10+5)

Igår åt jag regelbundet och proteinrikt. Tog mina tabletter på rätt tid och vilade en del. Men dessutom kom jag ut på en promenad! 3 km på 45 minuter, katastrofalt långsamt, men ändå så skönt att äntligen kunna röra sig lite igen. När barnet kom hem från förskolan sov vi lite och lekte en stund innan mannen kom hem. Då packade vi in oss i bilen och åkte till stan för att köpa ett par sängar vi fyndat på Blocket. Vi bar och kånkade, åt på Max och for hem. Och allt utan hulkanden över påsar/hinkar! Hurra!

Även idag känns det okej. Visst mår jag illa och är lite yrslig men vilken skillnad! Så jag tror att det är nu det vänder, äntligen. Det kommer säkert bakslag men ändå. Hellre bakslag än ständigt dåligt.

Men så till det knepiga vi diskuterar här hemma just nu. Jag vill inte berätta för våra familjer än. Men mannens föräldrar kommer upp på besök från Skåne över helgen och han tycker att vi ska berätta det då. I morgon alltså. Eftersom jag fortfarande mår illa och är trött så kommer det vara svårt att dölja och han vill inte ljuga för det kommer bara oroa dom. Dessutom har det varit ett tungt halvår för deras familj med många dödsfall, begravningar och mer eller mindre allvarlig sjukdom. Så han vill kunna glädja dom med något positivt. Själv förstår jag inte alls hans resonemang. Förutom att jag tycker det är för tidigt så har vi inte gjort KUB eller fvp än. Så det han vill glädja dom med kan lika gärna bli ytterligare en katastrof istället.

Dessutom förstår jag inte varför han vill glädja dom överhuvudtaget eftersom han inte tycker om sina föräldrar. De har en ytterst komplicerad relation och han har sagt många gånger att han lätt kunde vara utan dom i sitt liv. Dessutom sluter han sig som en mussla när vi umgås med dom och blir allt mer butter och korthuggen samt drar sig undan. Vilket gör att jag kopplar på min ”jobbmode” med trevligt socialt småprat fast jag håller på att krypa ur skinnet av obehag. Jag hatar sådana situationer, jag är uppvuxen i en familj där relationen med min pappas sida av släkten var exakt likadan. Och jag har aktivt valt bort de människorna i vuxen ålder. Nu blir jag intvingad i en annan familj med samma problem. Avskyr det! Och det finns bra anledningar till att de inte har en bra relation. Det är mycket som inte fungerar i den familjen, framförallt att kommunicera problem och känslor. Jag v e t att om vi säger till svärmor att vi väntar barn men att vi inte vet om allt är okej än så kommer hon absolut propsa på att ”Så kan man inte tänka, för självklart går allt bra. Man måste ha en positiv inställning!” När det kommer från någon som inte kan hantera sina egna eller andras känslor och bara sopar allt under mattan orkar jag bara inte. Och jag avskyr folk som säger att ”Nu ska vi tro att allt går bra” För vad hjälper det att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten? Jag tror inte heller att allt måste gå åt skogen. Men det finns en verklig risk och den tar jag med i beräkningen. Punkt.

Jo, jag är orolig. Och velar kring KUB vs fvp. Å andra sidan är ingenting säkert och inget test ger garantier att precis allt är bra. För att inte tala om att vad som helst kan hända under resten av livet.

Nåja, vi har inte diskuterat färdigt än. Och även jag inser väll att oavsett hur det går måste vi väll berätta någon gång. Jag bara orkar inte. Av någon anledning fasar jag även för de glada reaktionerna. Skumt. Kanske har det att göra med mitt mående. Är märkligt att bemöta översvallande lycka när en själv mest känner sig redig bakfull på en båt i kraftig sjögång mest hela tiden.  Dessutom vet jag att de genast börjar spekulera och göra upp planer för framtiden, angående vårat liv. Suck. Hoppas jag och svärföräldrarna överlever helgen. Misstänker att det kan bli tufft. Särskilt när svärfar kommer igång och påpekar den ena efter det andra som behöver åtgärdas på huset, tala om hur vi kan inreda och även talar om hur och var vi kan köpa det. Gaaaahhhh!

Uppochnervända världen

Många tankar far och flyger i mitt huvud, många maler också runt, runt, runt utan att komma till någon slutsats. Men det får vara så ett tag. Och under tiden fokuserar jag på värdsliga och oviktiga ting. Som mat tex.
Jag som är en godisråtta av rang vill inte ha sött längre! Eller alltså, av ren vana köpet jag choklad eller vispar ihop nåt gott. Men det smakar inte alls gott och dessutom blir jag enormt illamående av det.
Känner mig helt ställd. Alltså, jag är supernöjd egentligen. Det är kanon att jag vill ha bra mat! Det jag absolut skulle ha idag var knäckebröd med ägg, tonfisk och majonäs. Så pass viktigt var det att när ägget inte var färdigkokt när jag skulle skala det så åkte det in i micron varpå det exploderade i skålen det låg i. Eftersom det var sista ägget vi hade hemma satte jag igång att rädda det som räddad kunde och lyckades rensa bort skalbitarna. Så jag kunde göra min röra. Lite rubbat kanske men med mitt illamående så är vad jag äter livsavgörande. Eller det känns så just då i alla fall.
Mannen har räddat situationen och köpt fler ägg. Så nu ska jag ner till köket och göra en ny ägg- och majonäsmacka. Trots att det står två skålar med chokladmousse i kylen. Jag gjorde dom idag men efter att ha ätit den ena så känns det inte alls bra, vill inte ha helt enkelt.
Är en helt ny värld detta, känner mig lite vilsen faktiskt 🙂

V.11 (10+1) Sammandragningar och illamående

Kanske börjar det sjunka in att det är en liten där inne. Men mest räknar jag nu ner tills de lite lättare veckorna börjar. Jag har mått riktigt dåligt de senaste dagarna och idag är inget undantag. Det går bra tills jag kliver ur sängen på morgonen. Innan dess har jag storslagna planer för dagen. Men så blir jag golvad av illamående och yrsel. Idag har jag ändå städat och för första gången sedan vi flyttade hit för 5 veckor sedan har golven blivit torkade. Gräsligt egentligen men jag väljer att se det som om det knappast finns någon risk att våra barn kommer få allergier pga för steril hemmiljö 😉 Städningen gav mig förutom mer illamående även sammandragningar. Ja, redan. Läste bakåt i bloggen och jag hade det visst så här tidigt även förra gången. Hoppas det går bra att jobba sen bara. Jag vet ju nu att det inte är något farligt men det gör ont och är obehagligt.

Nu ligger vi i alla fall äntligen i soffan, pluppen och jag. Pluppen sover tätt tryckt intill mig. Mitt fina barn. Som jag inte orkar ta hand om som jag vill nu. Plötsligt orkar mamma inte leka, eller bära eller bara hämta just det hon vill ha. Det är svårt för en liten att förstå och det är ofta ledset. Samtidigt antar jag att det är en del av processessen i sig, att hon vänjer sig vid att klara sig lite själv, vänta lite och dela med sig. Och det innan bebisen kommer så hon inte bara förknippar syskonet med att mamma inte har tid längre.

Nu ska jag försöka sova lite, det kan behövas.