Mitt mående. Uppföljning av höstens dipp

Kom på att jag inte berättat hur det gått efter höstens ras ner i ångest och stress. När jag blev tacklad från sidan i en situation jag trodde att jag hade kontroll över. Där jag tyckte att jag inte jobbade så mycket, eller hade så många projekt för mig. Det tyckte tydligen mer undermedvetna delar av mig. Och i efterhand kan jag kanske också inse att det var lite mycket. Mannen hade precis kommit hem, jag hade börjat ett nytt jobb under sommaren, vi hade sålt och flyttat, jag hade börjat på ytterligare ett nytt jobb, vi sökte annan bostad, försökte lära oss leva tillsammans och lära känna vår nya hemort. Vi köpte plötsligt ett hus och jag började på ännu ett nytt jobb, i väntan på att kanske få gå tillbaka till det första nya jobbet jag hade fått här uppe. Jag väntade också på att få göra en uppföljning av min konisering och ett nytt cellprov. Kanske var det att ta i med allt detta.

Jag sa utan mer betänketid upp mig från det nyaste jobbet i stan och stannade hemma. Jag fick sedan ganska snart träffa en underbar kurator via bvc (tack vare tips här om att det var dom jag skulle ta kontakt med) som skickade mig vidare till psykiatrin på sjukhuset. Här höjde jag också dosen på min medicin, något min inkompetenta läkare på vc inte gillade att jag gjorde på egen hand. Men strunt i honom. Efter några veckor hemma insåg jag att jag rimligen borde vara sjukskriven och återvände till vc. Och samma idiot. Där beskriver jag hur jag mår och min oro för att det ska påverka min dotter och hur gärna jag vill ha hjälp just för att det inte ska drabba henne. Varpå läkaren säger att han måste informera mig om att om han misstänker att dottern far illa av att jag mår dåligt måste han anmäla detta till soc. Jag fryser till is i samma sekund och börjar sedan i panik gråta. Varför hade jag gått dit? Hade jag förstört allt nu? Kommer jag förlora mitt barn? Han går ut för att hämta något och jag letar febrilt efter en väg ut. Ska jag rusa iväg? Hoppa ut genom fönstret? Men så inser jag att det är försent. Han har redan skrivit i journalen att jag är där. Så jag tvingar mig att samla ihop mig och tänker att min enda möjlighet nu är att verka klartänkt, tydlig och normal. Att springa iväg hade antagligen bekräftat för honom att jag är otillräknelig och gjort situationen värre. Jag ler stelt och är samlad resten av samtalet. På sjukintyget jag får med mig står det att jag varit ledsen under samtalet…. My God, han är på riktigt rejält olämplig.

Kuratorn på bvc som jag träffar någon vecka senare är förfärad. Hon har redan innan skällt på honom för det han sagt (hur hon nu visste det) och försäkrar mig om att ingen har sådana tankar om att jag inte skulle kunde ta hand om mitt barn. Tyvärr är skadan redan skedd. Min tillit till psykiatrin är numera ganska vingbruten. Jag vågar inte riktigt lita på att de inte vill ta henne ifrån mig och ibland kommer tankarna om att jag ska säga att allt är bra och bara slippa alltihop. Men det går ju inte. Då kommer det bli dåligt på riktigt.

Sedan vilan i november och december, höjd dos av sertralin och mer stabilitet i tillvaron så mår jag nu bra. Jag har varit på psykiatrin på sjukhuset och de misstänker precis som innan någon form av bipolärt spektra. Eller GAD. Eller en kombination av båda. Planen nu är att i lugn takt ta reda vad som egentligen är grundproblemet och sedan hitta antingen rätt medicin eller behandling alternativt båda två för att ge mig och min familj en stabilitet där vi förhoppningsvis ska kunna slippa att jag rasar igenom golvet ibland. Att vi ville ha fler barn var inget de tyckte var ett problem och de bestämde därför redan i december att vi väntar med att testa mediciner tills jag är klar med barnafödande och amning. Jag är ju högfungerande och kan numera nästan förebygga nya problem.

Så det finns hopp om det. Det kommer bli bra. Och tills dess har jag ett skyddsnät, ett namn och ett nummer att ringa om det krisar. Dessutom kommer jag att träffa min kontakt någon gång i månaden eller mer sällan/ofta tills det om något år eller två är dags att ta tag i det här med medicin mm. Så nu blir det inte så illa igen. Hoppas jag.

Utöver det har jag haft en riktig dålig dag, eller två snarare. Bearbetningen av förlossningen har gett mig enormt mycket ångestfyllda mardrömmar, när jag väl somnar. Och tröttheten gör att jag får lägre blodtryck än mitt normala låga. Vilket gör att jag får blodtrycksfall av att lyfta upp dottern, plocka ur diskmaskinen, resa mig från en stol osv. Blodtrycksfall som i sin tur gör att jag mår mer illa. Kräket har hängt i halsgropen både i går och idag. Trots medicin. Måtte jag få sova i natt.

Kärlek ❤

Annonser

Lättnad och tårar

Min bm verkar riktigt, riktigt bra!
Fast det började inte så bra. Redan i väntrummet tryckte tårarna på. 3 minuter in i samtalet gråter jag. Härligt…
Men hon lyssnade. Konstaterade snabbt att jag och sambon behöver stöd och bokade in både Auroraläkare och Aurorabarnmorska. Även hon var förfärad över bristen på smärtlindring under min förlossning. Frågade flera gånger om jag verkligen inte fått än det ena än det andra. Att jag inte ens fått morfin var för henne obegripligt. Hon hade hört om den extrema underbemanningen de haft i södra Sverige och intygade att så illa är det inte här i Östergötland. Att mvc var överbelastat berodde, precis som jag trodde, på att landstinget haft så dåligt avtal att erbjuda de privata mottagningarna att de varit tvungna att stänga.
Så nu känns det bättre. Hon pratade visserligen om att vi ska få hjälp att göra en förlossningsplan som vi känner oss trygga med. Men jag orkar inte bry mig. Bara vi får hjälp att kommunicera kring förlossningen oss två emellan, min man och jag alltså, så är jag nöjd. För jag vet redan hur jag ska ha det och hur jag ska kräva det. Måste bara få med min man på tåget också.
Just det. Hon frågade om snitt var något jag kunde tänka mig och blev förvånad över mitt nej. Inte så att hon argumenterade mot men undrade ändå varför. Det är lustigt detta. Här hör en om amningshysteri och bm som absolut ska ha en till vaginal förlossning. Jag har aldrig mött dessa. BVC skulle ha mig till att ge ersättning och nu är bm frågande till varför jag inte vill snittas. Vad träffar jag för udda människor egentligen? Eller så är det jag som är udda. Antagligen mest troligt 🙂

Kram på er!

En sak slog mig nyss

Jag läser och läser min förlossningsberättelse. Märker att jag vänt på saker och ting ibland, uttryckt mig konstigt osv. Men det får vara så just nu. Jag har i alla fall skrivit ut den och ska ta med till bm i morgon. Den jag träffar för inskrivningen verkar inte vara den jag ska ha i fortsättningen men hon kanske kan lämna över den till ”min” bm? Om de nu tar sig tid att läsa…

Men det som slog mig var inte om just imorgon. Snarare handlar det om mina magsmärtor de senaste veckorna. Det med gallan är vad det är, det var nog ganska orelaterat till något annat. Men det vi åkte in på akuten för i lördags, den starka mensvärken. Det har med stor sannolikhet att göra med förlossningen. Jag skulle tro att växtvärken inte är starkare nu än förra gången. Men de associationer den smärtan medför gör att jag tappar det. Att ångesten jag återigen kastas in i förstärker det jag känner här och nu.
Med närmare eftertanke så kanske de första besvären också har med förlossningsminnena att göra. Jag vet ju att hela mitt inre krampade okontrollerat under förlossningen. Utdrivningen påverkade inte bara livmodern utan alla inre organ. Har en IBS så har en det alltid, typiskt obra vid sådana här tillfällen. Vilket gjorde att jag hade vansinnigt ont även mellan värkarna. Något som inte kunde mätas med CTG men kändes ändå.
När en ny förlossning nu faktiskt verkar vara en realitet i framtiden så är det inte omöjligt att min stackars kropp går in i stress. Så klart. Det stämmer in på senaste läkarens teori om att de har blivit obalans där inne och den ena krampen skapar den andra osv.

Fantastiskt. Här sparar landstinget på förlossningsvården men får ta smällen på andra ställen. För besöken på akuten är inte gratis. Inte all den hjälp jag kommer behöva inför förlossningen heller. När ska de lyckas se till helheten? Hoppet är väll litet. Vårt västerländska samhälle tänker inte på helhet. Bara enskilda ekonomiska poster. Och som jag hatar det.

Barnmorskebesök i morgon och förberedelser

Jag ska till mvc på inskrivning i morgon. Det hela börjar inte så värst bra då de ringde i måndags och behövde boka om min tisdagstid. För min bm var hemma på vab och den enda tid som var ledig inom den närmaste månaden var i morgon, torsdag. För de är så överbelastade förklarade barnmorskan som ringde. Herregud. Igen!? Måste jag välja att få barn när alla andra också gör det? Fan.

Oavsett vad så har tankarna på kommande och föregående förlossning satt fart. De senaste två nätterna har jag ägnat åt att till slut skriva min förlossningsberättelse. Så här 19 månader senare. Jag skriver, gråter, ändrar lite, skriver och gråter ännu mer. Och framförallt är jag arg! Arg, vansinnig, förbannad. På vården, på gulliga berättelser om förlossningar som går ut på att ”Du kan lite på bm, de finns där och hjälper dig”  ”Träna andningsteknik, det hjälpte mig jättemycket” ”Det är fantastiskt att föda barn”. Jag är även arg på mannen som tycker att vi ska be om snitt. Och som tycker att jag har för negativ inställning och därmed riskerar att få en lika lång förlossning igen. Som tycker att det delvis var mitt eget fel att det blev så långdraget sist eftersom jag var så pessimistisk till förloppet och kämpade emot när de började jobba med mig. Berättelsen kommer finnas här som en lösenordsskyddad sida i överkanten. Men jag tror inte att den är bra att läsa för den som har en förlossning framför sig. Eller så är den det. Jag vet inte. Mannen förbjöd mig efteråt att prata om förlossningen med hans vänner som inte fått barn än. Det säger väll en del…

Jag är rejält nervös inför mötet i morgon. Om hon jag ska till inte är bra, vad gör jag då? Det verkar inte finnas utrymme för att byta precis. Men de får inte svika mig igen. Inte den här gången. Det värsta är väll att jag just nu bygger upp en skyddande mur av aggressivitet. Jag kan riktigt se mig själv på förlossningen om 7  månader. De kommer hata mig. Jag kommer vara så överjävlig och krävande att de inte kommer vilja vara hos mig alls. Vilket inte heller är särskilt bra. Det måste bli bra det här, det bara måste.

 

Bättre igen

Ja, idag har det varit okej. Mensvärk som kommer och går, lite kramp i övre delen av magen men annars okej. Är sjukt trött bara. Igår lämnade jag man och barn vid middagsbordet för att lägga mig i soffan. Somnade på två sekunder. Vaknade till någon gång i timmen fram till midnatt då jag var vid medvetande nog att förflytta mig till sängen. Det tar på krafterna att ha ont.
Jag är väldigt lättad över att den lille mådde bra också. Var nog räddare än jag trodde, särskilt med de återkommande kramperna. Idiot-läkaren på VC lyckades verkligen stressa upp mig där för två veckor sedan. Suck.

Idag har vi faktiskt varit ute och lekt! En vända med lite snöskottning på förmiddagen. Höll på att tuppa av pga ansträngningen men efter lite stödvila i en snöhög orkade jag lite till. På eftermiddagen var vi ute och åkte pulka och jag kunde faktiskt dra henne upp för den lilla backen ganska många gånger. Vi turades gudskelov om mannen och jag, annars hade det inte gått. Märker att jag är sliten och trött nu. Först flera veckor med illamående och nu två veckor med smärta. De senaste två har jag dessutom knappt kunnat eller vågar äta något annat än havremjölk, ris, potatis och kokt torsk. Det blir en inte fet på precis. Har därför tappat 2 kg. Hade hunnit gå upp ett sedan jag plussade men är alltså nere på -1 kg från normalvikt nu. Och det känns. Hjärtat arbetar som besatt när jag rör mig och jag är trött och yr. Längtar efter att våga äta lite mer normalt snart.

Ovanpå detta tror jag fortfarande att jag ska kunna åka upp till min älskade fjällby nu i februari. Försöker tala förstånd med mig själv men det är inte lätt. Saknaden efter vännerna och fjällen är stor. Och nästa chans att åka blir inte förrän i november/december någon gång. Men jag borde vara hemma och vila… Som sagt, min sämsta gren 😛

Akuten, igen…

I morse började det igen. Inte i övre delen av magen nu utan mensvärk. Kraftig mensvärk, så pass jag inte kunde stå upp när attackerna kom med korta intervaller. Så pass illa att det kändes som när förlossningen med pluppen startade.. Så efter ett samtal med 1177 åkte vi tillbaka till akuten. Åh, vad jag inte ville åka dit! Grät nog mest över det faktiskt, att behöva åka in med smärtor ingen hittar någon förklaring till. Känner mig så jäkla dum, hypokondrisk och överkänslig när det blir så här.

Precis som i måndags var de i alla fall fantastiska! Det blev att åka upp på gyn ganska snart för ultraljud. Säger hela tiden att jag inte är så orolig för missfall, händer det så händer det. Men när skärmen först är tom så börjar jag gråta. Men sen vrider hon lite på staven och där, där är en liten en med gigantiskt huvud och början till små armar och ben. Perfekt stor! Eller tja, mina ungar verkar rätt stora. Blev framflyttad ytterligare en dag den är gången så enl senaste mens är jag 9+0, enl ul är det 9+2. Samma var det med pluppen när jag väntade henne. Hon tittade runt på allt iaf men äggstockar och livmodertapp var fint. Så åter ner på akuten. Nu mådde jag bättre och kunde gå själv med pauser ibland. Så väl där nere ville jag åka hem. Vilket jag också fick efter samtal med snälla doktorn. Hennes teori, och min, är att hela systemet har kommit ur balans och krampar okontrollerat när det försöker vara samspelt. Hon trodde därför också att smärtan i gallan i måndags mycket väl kunde komma av att gallan krampat, stenar eller ej. I normala fall, som ogravid, hade jag tagit de starkaste smärttabletter jag hade hemma, sovit en stund och sen mått bättre. Känner ju igen delar av smärtan från alla mina år med magproblem. Kruxet nu är ju att jag gravid. Då kan jag inte göra så och läkarna vill inte heller att jag går hemma utan att de kontrollerat mig först. Nu vet vi iaf att det inte är något akut eller farligt. Nästa gång kanske jag vågar stanna hemma. Fast jag hoppas att det räcker nu.