Kunde inte låta bli…

Idag åker jag ner till J. En vecka på samma plats, det är riktig lyx det. Skulle ju dessutom låta bli Äl-testen och bara se vad som händer. Som om jag trodde på det själv *hånskratt*

Testade följaktligen från igår som var cd10 (vart tar tiden vägen förresten?). Ett svagt andrastreck fick mig att ana oråd. Så nu i morse gjorde jag om och vad får jag inte se… Två starka streck och en smiley! Självklart tar jag två test, det dyra testet för att bekräfta strecken på den billiga stickan, är ju ganska rutinerad nu.

Jag blir inte klok på någonting med min kropp, varför har jag plötsligt omslag på cd11? Kanske för att jag tänker på försök och gärna vill pricka in ÄL med när vi träffas? Eller kanske på grund av den helt galna jobbstressen jag utsätter mig för? Antagligen en kombination och sett ur det perspektivet så känns det helt rimligt att cykeln påverkas, snarare vore det konstigt om den inte gjorde det.

Men ja, det finns en riktig chans denna gång. Något som vi inte hade kunna undvika ändå men nu vet jag. Och jag är livrädd. Skräcken över hur jag kommer reagera när stickan är blank om 14 dagar, när blodet kommer. Jag måste lyckas komma ihåg att det inte är bråttom, att vi kommer utsätta oss för chansen om och om igen.

Och samtidigt; jublande lycka över att vara på väg igen!

Sådär ja

Äntligen i mål!

De senaste tre dagarna har jag sytt ihop ett projekt i taget och samtidigt röjt upp på stationen, haft utvecklingssamtal med mina tanter och ikväll har jag tom haft lite hemmaspa och hunnit dammsuga lägenheten. Jag har också räknat ihop tidrapporterna för september, och då förstås min. +54,5 h under en månad talar sitt tydliga språk, inte undra på att jag är så trött.

Trotts detta mår jag bra. Trött och sliten men lugn och harmonisk i själen då det bara är jobbet som strular. Det egna livet är hur bra som helst. Men stackars J har inte haft stort utbyte av mig senaste tiden. Så fort han ringt på kvällen så har jag lagt telefonen till örat och kurat ihop mig under en filt. Där har jag halvsomnat av lugnet jag får av att ha honom så nära och höra hans röst.

Och så väntar en spännande vecka, vi ska göra bebis. Hoppas vi i alla fall. Försök nr 4b coming up!

Lycka och oro

Kan fortfarande inte riktigt ta in det, att vi ska se om vi kan göra ett barn. Tanken svindlar. Det är ett stort beslut att ta, att binda sig samman med en annan människa för alltid.

Men vi får se hur det går. Jag är än så länge nöjd med att ha chansen alls så vi har sagt att ett aktivt försökande har vi tänkt att vi ska undvika ett tag. Dvs inga ÄL-tester och inga resor ”bara” för att det är ÄL-tider. Vi ses när vi ses och ägnar oss åt bebisalstrande aktiviteter när vi känner för det. Sen att det redan nu är så att våra gemensamma veckor under hösten och vintern infaller vid ungefär rätt tid skadar ju förstås inte 🙂 Å andra sidan vet man aldrig vad min kropp hittar på, allt kan ju förändras i den här oberäkneliga cykelräkningen.

Lite mer om våra framtidsplaner;

Vi kommer ses så mycket vi bara kan nu under hösten och vintern. Till sommaren är han långledig, antagligen ca 8 veckor, innan han startar utbildningen i augusti. Då får han fria hemresor på helgerna, dvs hit till mig, så då ses vi varje helg om vi vill! I december åker han iväg och är borta 6 månader. Det är inte så illa som det låter då han kommer hem två gånger under den tiden och då stannar 2-3 veckor var gång. När han väl har kommit hem på riktigt så är det sommar igen och här går planerna lite isär beroende på hur situationen ser ut. Har vi barn då så kommer jag antagligen vara mycket hos honom i Skåne under min del av föräldraledigheten och han kan vara här hos mig under sin del. Har vi inte barn då så kommer han att ta tjänstledigt ett år och då vara här och prova mitt liv innan vi bestämmer oss för vad vi ska göra. Tanken är i alla fall att vi ska landa i Stockholmstrakten någon gång i framtiden. Det är där jag kommer ifrån och det är där jag har kvar min familj. Även han kan tänka sig att bo där då han har gott om vänner i trakten och har stora möjligheter att hitta ett bra jobb han kan trivas med.

Jag går mest omkring och är kär och lycklig just nu, samt lite rädd för att han ska ändra sig. Och så undrar jag förstås hur lång tid detta kommer ta. J är övertygad om att det kommer gå fort, själv är jag som ni vet mycket skeptisk till min förmåga att få barn. Detta trots att jag faktiskt inte har några medicinska fel som skulle sätta käppar i hjulen, särskilt inte nu när jag äter ordentligt för det mesta. Så kanske har han rätt, hoppas det.

 

BIM

Inget blod – inget extrastreck på testet. Så jag gissar att blodet kommer under dagen även om det alltid kommer på morgonen i vanliga fall.

Annars hade jag ett långt samtal med min älskade J igår. Det händer saker med våra framtidsplaner, saker som ställer allt på ända men som jag tror är bra. Det hänger förstås ihop med att ingen av oss riktigt klarar att kasta sig ifrån platsen där vi bor, inte nu. Och självklart påverkar detta barnfrågan. Så vi får se hur det blir. Kryptiskt värre men jag måste till jobbet, återkommer i kväll.

Kram på er!

Tillägg torsdag kväll: Jodå, vid lunchtid gjorde mensvärken sitt intåg och blodet en liten stund senare.

BIM -5

Jo, kanske så ändå. Med starkast omslag på onsdag morgon och *** fredag eftermiddag så är möjligheten ändå där, om än liten. Känner mig extremt kluven måste jag säga.  Barnlängtan är stark, starkare än min längtan efter en relation. Men om jag blir gravid i relationen så blir jag också för alltid bunden till den andre personen, och det vet jag inte om jag vill. Särskilt som det inte verkar som om vi kommer kunna hitta en plats vi båda trivs på och med hans, för mig nyupptäckta, ekonomiska slarv, då verkar donator som ett tusen gånger bättre alternativ.

Ändå…tecknen är desamma som då jag faktiskt var lite gravid. Jag är så extremt trött att jag knappt orkar stå upp på jobbet, brösten har börjat ömma och jag har ont i underlivet, vid livmodertappen. Kanske???

Visst f*n slår det om :-(

Cd11 och rekordtidigt omslag. Det är ju själva f*n att jag inte ens ska kunna få till ett försök som är en slump! Istället trilskas min kropp och ställer till det. Kanske borde jag välja att se det som något bra, för det är i tidigaste laget att göra bebisar för oss. Men jag vill ju så gärna!

Dessutom oroar det mig att det har blivit så korta cykler på sistone, 25 dagar för två månader sedan och nu blir det väll bara 24 dagar… Inte för att jag har så där väldigt säker statistik att gå på, min cykellängd har ju varierat genom åren lite som den vill. Ibland har jag haft samma nått år, som nu, men sen ändrar det sig igen 😦

Det kan aldrig vara bra att vara så oregelbunden som jag är! Ångest och panik i kubik finns här just nu. Önskar min man var här och kunde ge mig lite tröst, vad ska han vara så  långt borta för!?

 

10 min senare:

Jag skickade txt till honom: ”Har tydligen rekordtidig ägglossning denna månad. Gillar inte när det inte stämmer 😦 Helgen är i alla fall räddad, bara så du vet ;-)”

Svaret lät inte vänta på sig: ”Ok! Allt blir bra! Helgen med 😉 Puss!”

Det är detta som gör att jag älskar honom så mycket, han kan läsa in att jag hade börjat hoppas och att jag ville. Och han kan visa att han vet med några få ord, och trösta mig samtidigt. Känner mig så älskad och omhändertagen. Jag är lyckligt lottat!

I väntan på omslag

Cd10 idag och två saker har fått mig att förstå att jag visst vill få hoppas denna månad.

För det första så har jag kommit på att skillnaden mellan att ha en donator till mina barn eller en man som jag vet vem det är inte är så enormt stor. Det är i alla fall inget negativt att han finns även om vi inte skulle hålla ihop.

För det andra har jag börjat nojja om att jag kommer få tidig ÄL. Jag brukar ju (4 av 6 gånger) få omslag cd15-16 men ibland slår det om cd12. Jag har redan känt av några tecken på att det kanske är på väg och det är ju själva f*n. Men helt i linje med resten av den här resan. När inga försök är ens funderade på, ja då kommer ÄL som en klocka. Så fort tanken dyker upp, ja då ska det krånglas och ändras. Suck. Men som sagt, att det gör mig frustrerad visar ju att jag vill i alla fall!

Annars försöker jag verkligen slappna av. Om vi inte är på samma ställe den här gången så är vi det antagligen de följande månaderna och lite extra tid skadar inte, försöker jag inbilla mig själv att jag tycker i alla fall…

Jo, så att..

Dagens samtal:

J -”Om mindre än en vecka är du här!”

Jag – ”mmm”

J -”Och vi tror att vi inte ska ha sex… Finns inte en chans att det går att avstå från!”

Jag -”Men, vi kanske ska försöka avstå i alla fall lite?”

J -”Vadå lite? Hur hade du tänkt det?”

Jag -”Ja, du vet..kanske bara hälften av alltihop? Du vet, avbryta. Eller så avstår vi varannan gång vi funderar på att göra det ;-)”

J – ”Ha! Glöm det! Finns inte en chans att jag ska avstå från något alls i det här!”

Jag fnissar bort det och pratar om annat. Jag varken kan eller orkar ta in vad det innebär, att han faktiskt har släppt alla tidigare tankar på att i alla fall försöka undvika en graviditet. För jag gissar att följden blir två veckors lång väntan med letande av symptom och sedan blod tillsammans med mängder av tårar och panik över att det inte fungerar. Det är som tryggast här, där jag inte försöker…

Händer det, så händer det..

Kan inte sluta le efter vårt samtal igår. Kärleken jag känner till den här mannen blir större och större för varje dag och jag öppnar mig allt mer. Otåligheten kryper i mig och jag vill också starta vårt liv tillsammans, NU!

Det bästa han sa igår var just detta; Händer det, så händer det… Vi pratade förstås om barn igen och nästa gång vi ses. Jag har ju ÄL då och det vet han mycket väl om. Det jag berättade igår var det faktum att vi kommer vara på samma ställe de kommande fyra ÄL också… Till svar fick jag ett uppgivet skratt och så ovanstående kommentar. För vi vet båda hur usla vi är på att avstå från att ”öva”*

Nu var inte det här ett ja till att vi börjar försöka, men nära nog tycker jag. Det händer saker på den fronten i alla fall och jag märker att han ramlar in i tänket mer och mer. Kanske för att han känner sig tryggare i att också jag stannar?

Men eftersom jag är jag kommer också en ångestklump med i glädjen. Nya försök… Det är nästan så att jag blir beredd att vänta bara för att slippa det som kommer med; ångesten, väntan, oron och tårarna…

*Vi skyddar ju oss inte på något sätt alls eftersom jag vägrar hormoner. Vår enda preventiva åtgärd är därför att vi är så himla långt ifrån varandra, och idén om att vi ska avstå från just den bebisalstrande delen av sexet när jag har ÄL. Och det kan ju vem som helst räkna ut med lilltån att efter tre veckor isär, och bara tre dagar tillsammans, kommer det gå sådär med att avstå från något alls..

Nedärvd längtan

Pratade med J igår, som vanligt. Vi pratade barn och framtid, också det som vanligt 🙂

Han undrade hur min tidsplan ser ut. Ja, ni vet; hur jag tänker om framtiden och när jag tror att vi kan bo tillsammans.

Mitt svar är lika svävande som vanligt, att jag har en plan men att jag kommer ändra på den för det gör jag alltid. Men i korthet ser vår plan ut så här: Bara vi stänger för säsongen här uppe så kommer vi att ses veckovis under hela hösten fram till jul/nyår då han är här en hel månad! Sen kan jag vara en del hos han under januari innan vi öppnar upp igen i februari. Då ska jag lära upp ny personal. Och förhoppningsvis, om det blir som jag hoppas, lära upp en efterträdare till mig. Kanske kan jag då flytta i mars/april?

Börjar vi räkna på antalet månader så är mars/april lååååångt bort. Men jag har svårt att bara släppa och för mig är det viktigt att han hinner vara här så mycket som möjligt innan jag flyttar, så att han får en bild av vad det är jag lämnar.

Han förstår det där sista, att jag vill att han ska förstå min värld innan jag flyttar till hans. Men så börjar han prata om den biologiska klockan, hans. Den som bara skriker åt honom att han vill börja vårt liv tillsammans, göra mig gravid och skapa ett hem, NU!

Är det inte fantastiskt att vi har samma längtan båda två? Och vet ni, jag börjar ta in och förstå. Förstå att jag har hittat min andra halva, den som gör mig hel. Samtidigt blir jag rädd. För tänk om han lämnar mig nu!? Då går jag sönder!