Ledsen anda..

.. sa pass att jag inte orkar med de jakla prickarna idag. Hoppas det gar att lasa anda.

Som vanligt kommer det nagon dag efter for mig, angesten och sorgen. Tank om jag inte kan! Jag kanner mig dod och tom inuti. Det kommer aldrig att kunna vaxa nagot darinne. Ar det mitt straff for att jag fornekade livet i sa manga ar? Hur mycket har jag forstort egentligen?

Och sa paniken…aldersnojan. Jag borjar bli gammal! Manaderna springer forbi och jag inser att detta tar tid. Jag har iof vetat det fran borjan, att det skulle ta tid, men jag hoppades att jag hade fel. Jag brukar veta sant. Min ‘tant’ har ocksa sagt att det kommer ta tid, att vagen blir krokig och lang. Men hon sa ocksa att det kommer barn, att jag gor ratt och inte ska ge upp. Jag litar pa min tant, hon vet sant annu tydligare an mig.

Men lite lattare hade jag kunnat tanka mig att ha det…

Annonser

Cd 1 och det där med dykning…

Det stora blodbadet inleddes idag. Jag fattar inte faktiskt. Jag som de senaste 4 åren blött så sparsamt att det räckt med en binda och några trosskydd varje månad. De senaste två månadernas störtflod (i jämforelse) kommer som från ingenting. Idag är det TD och jag ska testa, bara för att dom har sagt det på kliniken. Men jag lovar att ingenting kan överleva det här.

Vad jag känner? Jag vet inte. Massor och ingenting är nog sanningen. Jag är tom i hela mig men jag anar att det mest är ett skydd. Jag vet att det inte är fel att känna, det är inte det. Men som jag skrev innan jag började mina försök: ”Jag är livrädd inför att försöka, för inför varje försök finns ju också risken för att komma närmare ett definitivt inte.” Jag tror att jag tror (hänger ni med?) att om jag bryter ihop och blir ledsen så ger jag efter för den där skräcken att tänk om det aldrig blir!? Tänk om jag inte kan!? Jag vill inte tänka så! Jag vill tänka att det normalt tar 3-6 ganger att bli gravid i min ålder. Jag vill tänka att det bara är att fortsätta att åka tills det blir.

Några andra tankar smyger sig dock ända på. Såklart är jag rädd. Varför blir det inte? Fast om jag spaltar upp det så är det logiskt. Försök nr 1 – allt for sen äl, sprutan efter insemination dvs inget möte mellan ägg och spermier. Försök nr 2 – antagligen ett prekliniskt missfall. Försök nr 3 – äl på vänster sida. Om jag nu har en äggledare på vänster sida men det är stopp i den kan ju vem som helst fatta att om ägget tas upp av den så kommer ägg och spermier aldrig att mötas, än mindre ta sig till livmodern. Så i det enda försök som ägget och spermierna faktiskt hade en ärlig chans så blev det ändå något.

Haha, ser nu att jag håller på med samma som alltid; Jag retirerar och omgrupperar for att anfalla på nytt. *fniss* blev nog lite skadad under min tid i Försvarsmakten trots allt 😉

Nygammal anfallsplan: Endast försök med äl på höger sida (struntar i vad läkarna säger, samma som planen var från början). Försök varje månad jag bara kan komma ifrån. Och självklart fortsatta på CFC, då har jag råd att hålla pa ett tag. För IVF vill jag vänta med.

Just nu tänker jag mycket att det kanske inte var dags for mig än. Kanske har ödet något annat i beredskap för mig. Jag tänker också att när det är dags så kommer mina barn till mig, så måste det vara.

Många tankar blir det. Och lite snurrigt skrivet. Sitter och klistrar in prickarna på bokstäverna så att det ska vara läsbart.. Systern fick nämligen spel pa sin internetleverantör förra veckan och sa upp abonnemanget så det är internetcafe som gäller.. Inte min favoritplats att skriva på precis..

Nåja, dykning blir det väll framöver, härligt men inte alls vad jag hoppades på…

Semester

Trehundratusenmiljoner (eller det kandes som det i alla fall) flygmil senare ar jag framme hos alskade lillasyster! Och vet ni, det ar sommar har! Eller dom raknar det iof som host men det ar ca 25 grader ute pa dagen och det racker bra for mig 🙂

Kom fram igar eftermiddag och slocknade som en fallen fura tidigt i gar kvall, inga problem med jetlag sa langt. Fast i morse var det mindre kul. Min syster ar sjukt morgonpigg. Detta yttrade sig i att hon var uppe kl 7 och for ivag for att tvatta bilen. Sen tvingade hon upp mig kl 9 sa nu har jag faktiskt atit frukost, duschat och sitter pa internetcafe och far lite kontakt med omvarden. Kanske kan det fa mig att vakna, i min kropp ar ju klockan bara 5 pa morgonen annu…

Fick dock gladjebeskedet direkt att Wilda Mathilda fatt plus! Ger sa mycket hopp att det kan ga, fast vagen ar lang.

Sjalv har jag i stort lyckats fortranga att jag har TD snart. Fast PMS-kanningar har jag. Finnar, munsar och ont i underlivet. I ovrigt kanner jag ingenting, eller jo, mina brostvartor gor sa vansinnigt ont, dom ar superkansliga och all kontakt med tyg svider. Men som sagt sa kanner jag ingenting som skulle paminna om graviditetssymptom. Ang testandet sa vet jag inte hur jag ska gora. Som jag tanker nu sa struntar jag i det. I alla fall pa testdagen. Min syster ar namligen inte helt glad over det jag gor och hon har nog med sitt sa jag orkar inte belasta henne med ett minus. Om sen inte mensen kommer sa blir det test, men jag hyser inte mycket hopp om det.

Fast da ar det bara att aka igen och igen, och igen, Kopenhamn var ju trevligt:-)

1 dag kvar..

..till semester! Så himla skönt att ha en annan nedräkning att fokusera på än den till TD. (TD-6, inte för att jag räknar…)

Dessutom stängde vi för säsongen idag, bara det är värt att fira. Nu är det massor av jobb fram tills vi öppnar igen i början av juni. Men för en gångs skull ska inte jag göra allt det där, det är tanternas jobb i år. Är så himla skönt!

Har förstås jobbat hela helgen, som vanligt, och ska bara jobba lite till då jag måste förbereda inför det som händer i maj, vika lite tvätt, städa, packa och göra ärenden. Tur att inte tåget går förrän kl 16.30 i morgon. Då hinner jag vara på jobbet till halv två i alla fall, ska försöka börja tidigt så att jag får mycket gjort (inbillar jag mig..)

Hungrig!

Började känna det igår men idag är det ett faktum – aptiten är tillbaka! Lite förvirrande är det att plötsligt och akut vara i behov av mat, akut som i nupåengång, annars mår jag tokilla. Nu hoppas jag bara att den är här för att stanna, den där aptiten, tänk så mycket lättare det blir att äta bra då.

Och nej, det kan rimligtvis inte vara ett gravidtecken. Den lilla stackaren har väll knappt ens haft nåt dygn på sig att fästa om det nu är någon där. Däremot har jag halverat en medicin jag måste ha men som har aptitlöshet som biverkning och det verkar som om det funkar. Hoppas jag klarar mig utan den högre dosen bara…

Dag 7

Tänk så naiv och korkad jag är. Trodde att jag skulle slippa vänta och analysera denna gång. Men nädå, som på en signal kommer analyserandet och hoppet när en vecka gått. För tänk om…

I övrigt så firar hela Sverige min namnsdag idag, trevligt 🙂

Jättefånig

fick jag känna mig idag, gudskelov!

Fast doktorn lämnade en del att önska kan jag lova. Gubben gjorde ultraljud istället för mammografi eftersom möjligheten finns att jag är gravid. Ändå frågade han om jag hade mens nu. Är han helt korkad eller?

Han kände och klämde (AJ!) och gjorde ultraljud. Sa att allt kändes helt normalt, det var bara hormonpåverkade och därmed svullna bröstkörtlar. Tydligen kan hormonerna påverka bara en eller ett par av dom och då känns det förstås som knölar. Han var lätt avfärdande i sitt sätt så jag kände mig dubbelt korkad och dum.

Jag frågade så vad jag skulle göra åt smärtan. -”Ingenting” blev svaret. -”Gå hem, slappna av och var glad.” Kände mig så löjlig över att vara där att jag inte ifrågasatte honom då. Men allvarligt! Nu när jag hunnit smälta det hela och tagit in att allt var okej så börjar jag bli arg. Vad är det för svar av en läkare på en fråga om smärtlindring? Han skulle själv prova att gå omkring med en svullen och smärtande pungkula som gjorde ont för varje steg han tog, som gjorde att han inte kunde ha kalsonger för att det trycker men samtidigt ha ont av att inte ha stödet från just underkläderna. GUBBE! Han kunde åtminstone sagt att det tyvärr inte fanns något att göra åt det och att jag får vänta ut tiden, eller nåt sånt.

Nåja. Nu kan jag släppa tanken på att det är något farligt och koncentrera mig på att förtränga att det gör ont. Och så ska jag sova. Gick upp kl 05.00 i  morse för att hinna köra de 10 milen till Kiruna och ta tåget därifrån till Sunderbyn Sjukhus. Tåget tillbaka gick kl 15.00 i eftermiddags så jag har just kommit hem.

Skäl nr 543 till att flytta hem – Närmare till sjukvård.