Att berätta

Du K undrade hur man meddelar en sådan nyhet 200 mil? Så här blev det:

Så fort jag såg det positiva resultatet rusade jag ut i köket, kastade ner stickorna på ett papper, fotade, skickade bilden utan förklaring till J och ringde honom i nästa sekund, innan bilden hunnit komma iväg. Han hade fått en väldigt bra placering i en tävling han var med i på söndagen och hade sedan firat med god mat och några glas vin hos en kompis. Jag visste att han var ledig igår men visste inte var han var när jag ringde. Kollade det först och det visade sig att han var hos samma kompis/kollega och satt och  var ganska hängig. Han går nämligen på Lchf så dom där glasen hade gjort honom gräsligt bakfull, en effekt av dieten som han inte hade vetat om förän nu. Learning by doing, hehe. Av någon anledning hade jag svårt att få det ur mig så jag frågade lite hur han haft det under dagen och vad dom gjort. Då han inte gjorde någon min av att fråga hur det går med min skendräktighet som vi skojat om de senaste dagarna så tog jag ett djupt andetag

-Vill du vakna till?

Jo, tyckte han. Vadå? (intet ont anande)

Så vräkte jag det ur mig: – Vi ska ha barn!

Det blev alldeles tyst där i andra luren och sedan ett VA!? Jag förklarade att jag testat och att det var positivt, att jag är gravid. Fortsatt ganska tyst och så sedan en ström av ganska starka ord 😉 Därpå ett – ”Jag måste ta mig hem och så ringer jag dig igen. Jag älskar dig!” *klick*

Helt galet är det. Ingen av oss fattar. Vi skulle börja försöka, det var vad vi sagt. Jag hade definitivt räknat med att det skulle ta lång tid, åtminstone ett år, kanske aldrig. Han hade som tur var faktiskt fattat att det är så här barn blir till och var väll mer beredd än jag även om han trodde att det skulle ta någon/några månader i alla fall. Fast han är ruskigt glad och upprymd 🙂 Min fina fantastiska man!

Annonser

BIM

Ja, var det inte bim igår så är det def det idag. Och jag kan meddela att det känns ganska kört, i alla fall varannan sekund…

Gissar på att blodet kommer under dagen. Om inte, då testar jag i eftermiddag.

Men som sagt, tveksamt. För ingen kan få allt, så är det bara!

Analys

Pratade med mannen igår och frågade vad han tyckte om ifall jag pratade mer med er än med honom om allt jag analyserar och letar efter i kroppen. Han blev något ställd och visste nog inte riktigt men hans spontana svar var att det gjorde väll inget? Bara jag berättade för honom om det verkligen händer något, dvs att jag testat. Tror nästan han är lite lättad över att jag kan noja någon annanstans än med honom 😉

Än så länge är det inget blod här men jag är väldigt trött och har ont i underlivet så som jag kan ha när jag ska ha mens. Kan dock inte bestämma mig för om jag vill testa eller inte. Samtidigt som det är skönt att få hoppas lite till så är det väll lika bra att testa egentligen…eller? Äsch, jag vacklar fram och tillbaka. Det lutar dock mest åt att jag väntar och ser om det kommer blod eller ej. Bim är idag eller i morgon så har det inte hänt något på tisdag morgon så testar jag då. Men man vet aldrig, kanske får jag ett tokryck och drar fram stickorna. Tänk att man kan hoppas så mycket på något som egentligen skulle vara helt mirakulöst om det blev. För vad är oddsen egentligen? Att det ska ta första gången menar jag? Inte jättestor chans precis.

 

BIM -1 (eller -2) och funderingar

Nu har jag gått under jorden så där igen.

Hamnade i en stressbubbla när jag kom tillbaka till jobbet men efter två dagar släppte det när jag insåg att jag har massor av tid nu! Hamnade då istället i ett förvirrat tomrum där jag inte fått så mycket gjort alls men nu börjar jag komma igång och ser fram emot att jobba igen. Det bästa är väll ändå att jag de närmaste månaderna är ledig på helgerna! Så när alla andra tar fredag så gör jag det med!

Men så till det som i första hand rör sig i mitt huvud nu: analyserande av alla möjliga och omöjliga tecken. Den senaste veckan har det dykt upp fler och fler tecken på att något är på gång men samtidigt kommer nu andra tecken som säger att mensen är på väg och jag kastas då mellan fast övertygelse om än det ena än det andra.

I morse kom jag så långt att jag kissade i en mugg och sedan satt med stickan i handen innan jag avbröt allihop och gick och lade mig igen istället. För nu är vi två om det här. Jag kan inte hålla på och tjuvtesta utan att blanda in mannen så att han får vara med. Och än så länge känner jag mig mest skendräktig. Jag har inte heller sagt något till J eftersom vi inte direkt sa att vi har försökt. Men igår så frågade han hur jag kände mig (han har koll!) och så det där fina som jag älskar honom så för ”om det inte fungerar den här gången så försöker vi igen”. Så han ser det verkligen som om vi försöker göra en liten! Min galna älskade man!

Så vi får se..

BIM -2 (eller nåt sånt) och skendräktig?

Har klurat på om jag vågar skriva nåt. Dels för att det plötsligt känns så privat när det är en till person inblandad och jag på något sätt även hänger ut honom när jag skriver här. Men också för att jag är rädd att känna mig fånig som har tretusen inbillade symptom.

Nåja, här kommer det. I söndags morse, 7 dagar efter omslag vaknade jag med en grym mensvärk i ländryggen. Mannen fick massera mig en stund och efter någon halvtimme släppte det och kändes inte mer. Under veckan som gått har brösten ömmat mer och mer. BH är bara att glömma, här är det fleecetoppen som gäller även om också den skaver på bröstvårtorna. Och så igår, av någon anledning, upptäckte jag att jag är blålila om bröstvårtorna. Inte mörkare men under huden på själva toppen så är det en massa blodkärl. Jag sover också dåligt även om jag är trött och så svettas jag en massa på nätterna samt är uppe och kissar 1-2 ggr/natt. Men det mest slående just nu är en annan sak (ber om ursäkt för detaljerna i förväg): Det lila underlivet. Som den fertilitetsturist jag i grund och botten är så har jag ju för vana att leta graviditetstecken i de mest märkliga ting. Detta har jag faktiskt kollat förut och med besvikelse konstaterat att jag är rosa/röd. Men igår, i samband med blodansamlingarna på brösten, så var jag ju tvungen att se efter. Och gisses jag är lila, ingen tvekan där inte!

Antingen är allt detta tecken på att det är någon som bor i mig eller så är jag som så många gånger förr skendräktig. Hoppas förstås på det första…

Kunde inte låta bli…

Idag åker jag ner till J. En vecka på samma plats, det är riktig lyx det. Skulle ju dessutom låta bli Äl-testen och bara se vad som händer. Som om jag trodde på det själv *hånskratt*

Testade följaktligen från igår som var cd10 (vart tar tiden vägen förresten?). Ett svagt andrastreck fick mig att ana oråd. Så nu i morse gjorde jag om och vad får jag inte se… Två starka streck och en smiley! Självklart tar jag två test, det dyra testet för att bekräfta strecken på den billiga stickan, är ju ganska rutinerad nu.

Jag blir inte klok på någonting med min kropp, varför har jag plötsligt omslag på cd11? Kanske för att jag tänker på försök och gärna vill pricka in ÄL med när vi träffas? Eller kanske på grund av den helt galna jobbstressen jag utsätter mig för? Antagligen en kombination och sett ur det perspektivet så känns det helt rimligt att cykeln påverkas, snarare vore det konstigt om den inte gjorde det.

Men ja, det finns en riktig chans denna gång. Något som vi inte hade kunna undvika ändå men nu vet jag. Och jag är livrädd. Skräcken över hur jag kommer reagera när stickan är blank om 14 dagar, när blodet kommer. Jag måste lyckas komma ihåg att det inte är bråttom, att vi kommer utsätta oss för chansen om och om igen.

Och samtidigt; jublande lycka över att vara på väg igen!