Nä, inte ens det

Blödningen i går morse var väldigt kort och sedan har det bara fortsatt med blodblandade flytningar. Men ett CB-gravtest i morse gav minus. Börjar jag inte blöda ordentligt snart så ska jag testa igen om några dagar men jag tror inte att jag har någon inneboende denna gång. Slemhinnan var ju väldigt tunn när de mätte vid insemination och jag fick ÄL-sprutan, 6,5 mm, så det är nog mest därför jag inte blöder så mycket. Jag brukar dock blöda betydligt mer än så här vilket rimligtvis borde betyda att slemhinnan normalt sett brukar vara tjockare.

För mig är det en tröstande tanke att förra försöket mest var gräsligt dåligt tajmat. Inte kan det fästa om jag tvingar ut ägget för tidigt och de små spermierna kanske hunnit dö innan ägget ändå släppte.

Jag tror på nästa försök!

En ny plan

Efter ett par timmar ute på skidorna i dalgången tillsammans med systern och en vallande hund är jag trött och nöjd. Varm choklad och smörgåsar förgyllde turen ytterligare 🙂

Mår okej faktiskt. Har iof inte testat än då den TD jag fick från AVA är först på torsdag. Men jag har svårt å tro att det är någon där inne. Helt vanlig mensvärk, eventuellt något kraftigare, och mörkt blod lämnar inte mycket åt fantasin att koka ihop kan jag lova.

Vul är bokat till cd10 och glädjande nog har vi gynekolog varje vardag tom v 15 nu. Så då kan jag göra ett nytt vul innan jag åker om det första är lika oklart som sist. Har bestämt mig för att jag inte vill ta några hormoner den här cykeln, förutom ÄL-sprutan då, eftersom jag vill veta hur min slemhinna ser ut när den är klar för ägglossning på naturlig väg. Är den för tunn eller omogen så stannar jag hemma denna månad och påbörjar den hormonstimulering AVA pratat om i nästa cykel. Jag tycker att det är en bra plan och en relativt stressfri sådan. För jag vill inte hetsa igenom detta. Dessutom är det bara dumt av mig att envisas med att åka och kasta pengarna i sjön om oddsen för att lyckas är emot mig. Och det är inte bråttom, även om det känns så *kämpar för att komma ihåg det*

 

”Gå omedelbart tillbaka till gå..”

Generalrepetitionen är över: Blod.

En dag för tidigt, eller inte. Uppenbarligen har jag cd1 exakt 14 dagar efter LH-toppen inte 14 dagar efter ÄL. Så har jag lärt mig det…

Men vet ni, jag känner ingen direkt besvikelse. Nu behöver jag inte gå och fundera på om det lyckades eller ej, på något sätt är det alltid lättare att veta än att leva i ovisshet.

Jag visste också att det var mycket som inte var något vidare optimalt vid försöket, nybörjarfel så att det skriker om det.

Ska ringa och boka vul om 10 dagar, om dom har någon gynekolog på plats den veckan dvs. Kanske läge att ringa AVA också, för en ny plan. För nästa gång ska jag åtminstone göra vad jag kan från min sida för att det ska gå vägen, något ska jag väll ha lärt mig.

Nu ska jag ägna mig åt sällskapet, vi ska ut på skidorna idag!

BIM -3 dagar

Håhåjaja, detta är en karusell utan dess like och jag har just klivit på, hu…och hurra förstås; karuseller är kul och har jag tur så slutar det med att jag mår redigt illa av denna 🙂

Känner efter, känner efter och känner efter lite till. Ena sekunden är jag säker på att jag är gravid, nästa helt övertygad om motsatsen. Eftersom jag aldrig har några direkta känningar innan mens så kan jag inte riktigt tolka det jag känner nu heller. Och rimligtvis så känner jag ingenting, det är få som gör det så tidigt.

Men hindrar det mig från att analysera allt? Inte då, suck.

Fick tröst av FC som förklarade att jag inte är knäpp som är otåligare än ett litet barn utan tidsuppfattning. Snarare helt normal *puh* Tack fina du!

Tjuvtestat..

..så klart. Tänkte som så att om det visar plus så kan det ev vara Pregnylen som spökar fortfarande men jag kan i alla fall hoppas, är det minus så är det ändå för tidigt att säga något.

Det blev ett enormt tydligt minus. Hade kanske trott att det kunde bli en skugga av ett andra streck, så där som ÄL-testen är jobbiga på att ge. Men inte då, helt tomt.

Men så kommer ändå frågan; vad ska jag göra av den här informationen? Helt klart är Pregnylen ute ur kroppen men resten då? Det är dag 10 efter ÄL idag så det är alldeles för tidigt att säga något, eller?

Lite oväntat så blir jag besviken och låg. Jag trodde att jag hade förberett mig på ett negativt resultat denna gång men tydligen är det inte så lätt.

Dag 8

Ja, tänk så fort dagarna går trots allt. Dag 8 efter ÄL, dag 9 efter insemination. Om jag vill kan jag tjyvtesta på måndag redan, men som sagt så ska jag inte det… AVA sa 16 dagar och så ska det bli.

Känner efter, visst gör jag det. Och hoppas, såklart! Nåja, nästa vecka vet jag. Tur att en av mina underbara småsystrar (hon är 25 år men fortfarande liten för mig) är här och gör mig sällskap då 🙂

Äsch

Så som en hel del faktiskt påpekat så finns ju chansen att det här försöket har lyckats. Jag menar, varje försök har ju lika stor möjlighet rent statistiskt så varför inte detta? Hade kanske trott mer om jag haft någon typ av tajming  i mitt försök. Gjorde nog varenda nybörjarmisstag man kan göra. Men, man vet aldrig. Och till fördel för oss femmisar så är ju faktiskt simmarna alltid av förstklassig kvalitet, en osäkerhetsfaktor borta alltså.

Så nu har jag bestämt mig för att gå och hoppas lite ett tag. Och även njuta en aning av det faktum att det för första gången (i alla fall planerat och välkommet) faktiskt finns en chans att jag snart ska kunna vara gravid.

Väntar trots allt

Och jag som trodde att jag inte trodde på det här försöket…

Har kommit på mig själv med att prata uppmuntrande med den eventuella cystoblasten där inne och att faktiskt mot allt förnuft hoppas. Men eftersom jag fortfarande ligger hemma blir det mycket tid till att leta upp allt möjligt galet på nätet också. Ska bli skönt att komma till jobbet på måndag igen.

Ovanpå allt har jag varit helt omöjligt gråtmild de senaste dagarna, vilket är ganska olikt mig. Små ensamma flyktingbarn på tv – tårar, en nyfödd bebis på tv – tårar osv. (okej, det har blivit mycket tv på sistone..) Gissar hej vilt att det är jättedosen Hcg (Pregnyl) jag fick i veckan som framkallar det hela eller så gör hela processen mig mer känslig helt enkelt. Inte för att det gör något, önskar många gånger att jag hade lättare för att gråta och nu verkar det ju lösa sig 🙂

Drömmar

Jag drömde att jag var gravid och hade en liten, liten mage. Jag stod framför spegeln och försökte få den att synas mer.

En mage som i och för sig mest påminde om hur jag ser ut när jag fått i mig mjölk. Men jag tyckte om känslan! Tryggt med tanke på hur rädd jag var efter inseminationen och paniken jag kände över vad jag gjort egentligen.

Nu är det gjort!

En märklig resa blev det, inte många rätt alls faktiskt. Men själva resan kan vi ta en annan gång, nu till det röriga med mitt försök.

Sent på måndag kväll började jag känna mig hängig och hostig. Inte mycket att göra åt saken, var redan på tåget. Väl i Tammerfors på morgonen därpå var jag ännu sämre och inte heller hade jag något utslag på ÄL-stickorna. Det gick att ordna hade kliniken sagt någon vecka innan så jag beslöt mig för att inte oroa mig över det. På eftermiddagen var så min tur. VUL visade en follikel på 18 mm, mycket mindre än vad beräknat. Dock misstänker jag att det kanske var en av de mindre som vuxit till precis som läkaren i Kiruna sa. Slemhinnan var inte heller något vidare tjock 6,5 mm och hade inte vuxit något alls sedan fredagen. Nåja, jag inseminerades, fick Pregnyl och gick sedan till vandrarhemmet och sov innan jag åter tog tåget norrut och hemåt. Var mycket tveksam till hur länge spermierna lever men fick till svar att de kan leva upp till tre dygn. Enligt alla sidor jag tittat på så säger dom 24 h, men det är väll ett ”Bäst före datum” så tydligen kan de av bra kvalitet leva i ytterligare två dygn.

Just nu ligger jag hemma och hostar sönder revbenen i en luftrörsinfektion så jag kan inte säga att jag tror på det här försöket. Det är mycket som ska vara extrem tur i så fall: att det är ett superfint ägg, att spermierna var av så bra kvalitet att några av dom överlever 36 h och att infektionen inte har ihjäl alla stackars celler.

Hur som helst så vet jag inte vad jag känner nu, men visst hoppas jag att allt faktiskt stämde!

Jag förstår också att det kan ta tid det här och kanske inte bara för att det inte fungerar när allt stämmer. Det är svårt att lära sig sin kropp. Inför nästa försök har jag lärt mig att jag behöver göra ett andra vul någon dag efter det första och att jag ska ta en ÄL-spruta innan jag åker. Slemhinnan oroar mig inte så jättemycket men den kan bli ett problem.

Nu ska jag krypa ihop under mitt varma täcke, zappa och fundera på nästa försök.